Tänker på Självmord helatiden!

Hej flashback, jag har under en längre tid tänkt på självmord.
Igentligen började de som 14-15 åring underhögstadiet då mobbningen
Pågått under en allt för lång tid.
Men det avtog under en period, 18,19,20 ungefär.
Under hela min uppväxt har ja blivigt hackad, spottad och förnedrad och jag har alltid vart
Extremt klen i psyket.

Idag är ja 24 och tankarna kring självmord är starkare än någonsin.
Jag känner att livet inte ger mig något vart ja än kommer så känner folk att man är klen
Oduglig och helt enkelt svak i psyket och aldrig säger ifrån eller går till angrepp
Detta drar många fördel av och utnyttjar.

Mina (så kallade) kompisar märker ingenting och jag har försökt berätta kring att jag numera är
KONSTANT orolig och nervös.

Jag är nervös när ja skall handla, gå ut och bara se folks blickar mot mig.
Känns som de ser rakt igenom mig. Några perioder har ja inte gått ut alls, knappt ätit och inte
Pratat med någon på flera veckor i streck.

Tillbaka till "kompisarna" kommentaren tillbaka är " ofan, nä de e ju inte kul, men det blir nog bättre"

Känns som att jag inte har någon....

Jag var på en anställningsintervju för ett par veckor sedan. De var positiva till mig och ville anställa mig,
Då kände jag bara att jag kan inte göra detta jobbet, jag vet att jag klarar av jobbet, men på något sätt
Så kände jag att mitt psyke inte klarar, vågar eller pallar med det.

Vid ett senare skede i intervjun så sa jag rak ut att ni kan inte anställa mig, det
Är helt enkelt ingen ide, minförmåga till allt i livet nu uppges till ca 10%.

Så känns det för mig, klarar inte av någonting längre.

Framtidsvisioner: mina framtidsplaner ser ut typ något i dessa riktlinjer: ensam, efterbliven, ennu mer skadad i psyket och allmänt en person INGEN vill vara med.

Den blev en liten historia detta och det finns mer under ytan.

Vet inte riktigt varför ja skrev här, men de var jävligt skönt att skriva av mig,
Om du känner igen dig eller har känt liknande under någon period av ditt liv skriv gärna en rad
Tack

Det blir bättre. Fortsätt att arbeta dig fram, man klarar mer än vad man tror - bara du med hjälp av dina tankar som kan ändra på det!

Hej, jag hoppas verkligen att du kan hitta drivkraften att komma tillbaka på benen. Kanske du ska skaffa andra vänner eller träffa en psykolog. Det där med jobbet var tråkigt, kanske är det precis ett jobb du behöver för att kunna "face your fears"? Till nästa gång - gör ditt bästa och ge inte upp. Hellre försöka och misslyckas än att ångra att man inte testade från början.

https://www.youtube.com/watch?v=oF_3CSTI-UE

Det här är det som får mig att orka just nu.
Försöker ha en positiv inställning hela tiden.

Jag brukar också känna mig klen i psyket och det växlar hela tiden. Men har aldrig gått så långt att jag velat ta självmord. Fast när jag åker buss eller bil så kan jag börja dagdrömma om en krasch eller hur den går till. Det här händer ofta

Men det hjälper att göra något man blir glad av. Någon hobby eller något som får en att orka vakna varje dag. För mig är det studier som gäller.

Mina vänner är också som dina, inte så värst stöttande. Jag vill umgås med sånna som lever och delar med sig känslor fullt ut...sånna som öppnar upp sig och berättar om pinsamma saker etc

börja dricka alkohol regelbundet eller bruka droger
det får dig att komma på andra tankar

Grejen med det där uttrycket "de som inte dödar de härdar" stämmer in på mig vad gäller ytan, sår, skador osv.
Men Mitt psyke bara dalar och dalar och kommer aldrig igen, det är så de känns.
Jag skäms över mig själv, det ser och märker alla omkring mig.

Om jag går till affären för att handla en enliters mjölk så känner ja oro innan ja ens lämnat lägenheten
När jag väl bestämmer mig för att du jävlar skall du göra det (låter helt sjukt) då stämplar ja mig
Och gör det.
När jag lämnat lägenheten kommer svettningarna, svettas som en dåre och det är typ som attacker av
Svettningsr känner hur hela kroppen reagerar på vad min hjärna sänder ut för signaler. (Farligt) typ.

Jag brukar tänka på att jag dör, då går det lite bättre för då har ja om möjligt en sak
Som är mer skrämmande att fokusera på. När jag är inne i affären och möter människor
Så 10/9 ggr så får ja blinkningar för ögonen kan inte koncentrera mig blir
Extremt nervös och upplever ett större hot än en björn.

Jag tror att jag blir typ dödsrädd pga av all skit som hänt innan,
Dessutom jämför jag mig helatiden med folk.

Tex: där är en kille, han är själv säker -det är INTE jag.
Jag kan tänka på saker som ja gjort (någon negativt såklart) som hände för 10 år sedan som
Att ja lipa inför klassen när ja skulle läsa en bok, eller precis vad som hellst...

När jag anlänt hem och entligen kan slappna av, så måste ja ta en dusch för dom 10 minuterna i affären motsvarar för mig typ 5km löpande.

Sen kommer (psyke failure) när ja skall sova, då kommer tankarna än engång att jag är värdelös
Och att jag inte klarar av dittan och dattan, samt självmordet.
Efter all skit om alla person genom mina år sagt saker som att du är ful, klen, äcklig, klarar inget samt alla angrepp iform av slag osv, då kommer nu är de enugh.

Ja tänker mig att jag säljer att jag har och ger pengarna till den "familj" jag har kvar.
Sedan åker ja utomlands och begår självmordet någonstans där folk kan hitta mig men samtidigt kanske inte misstänker att det är självmord ( något land där det är oroligheter) därmed försvinner risken för lidande för familj.
Jag vet inte jag har haft samma tankar i snart 3 år men dock inte lika intensiva som nu.
Botten nådde ja när ja förra året började på universitet och jag fick flashback från högstadietiden med plugg osv, och mycke riktigt dröjde det knte länge innan liknande saker upprepades, nu inte i fysik form men förödmjukelse och diverse påhopp eller uteslutande från de andra.

Då går man inte till skolan vilket inte bidrog till några defekter i betyg utan snarare tvärt om då ja faktiskt kan vara "normal" eller något sånär iaf.

Det ja önskar mest är att ha några riktiga vänner som man kan lita på. Men ja tror inte ja kommer få några i mitt tillstånd. Eller jag vet jag har försökt, vilket ledde till ytterligare trakasserier..

Jag bara orkar inte ta mera skit.
Och där med att inte säga ifrån,

Det är de värsta om och när någon säger något elakt, förödmjukande eller illa menande till mig som har jag en vana som inte går att bryta, dvs att jag ALLTID lotsas tycka det är "kul" och flinar och sedan vänder mig bort och går därifrån sedan kommer ju dessa tankarna igen och cirkeln sluts till ett helvete.

Lär era barn att säga ifrån, fy fan för att bli som mig en vek jävla nolla! Gör inte de misstaget!

Det du känner är tämligen normalt bland dagens unga vuxna. Jag tror det handlar om att man har svårt att finna sin identitet och vart man vill komma med sitt liv. Alla intryck och all information vi ständigt matas med i dagens informationssamhälle - jag vet inte, men jag tror inte vi riktigt klarar av att behålla fokus och tänka rationellt lika lätt längre. Det finns för mycket att analysera. Samtidigt ligger man i vad som kallas "kvartslivskrisen".



Men, ptjaa. Det jag mena med mitt svammel är väl att du måste komma till sans med att ingenting är helt åt helvete hopplöst, även fast det känns så. Du är barn av din tid och jag känner igen mig i din beskrivning.

Du måste absolut skaffa dig lite vardagsrutiner, ta ett jobb som du kanske inte suktar efter men som kommer få dig att mogna. Sen kan du börja styra livet i rätt riktning efter det.

- Att ta sitt liv är en så enorm och irreversibel handling att den nog bara kan ursäktas dem som lider av en dödlig sjukdom, eller ligger på sista kulan i loppet i ett hopplöst underläge under en zombie-invation.

Så - man up!

Känner igen mig väldigt mycket i det som du skriver. Skulle säga att mina depressioner och självmordstankar började i ungefär samma ålder som för dig. Då efter långvarig mobbing och problem hemma.

Hade långa perioder också när jag knappt vågade gå utanför dörren. När jag t.ex. mötte en person som kom gående på gångbanan så fick jag panik och inte visste var jag skulle lägga blicken. Eller alla de nätter där jag låg vaken med ångest och önskade att livet vore slut. Jämförde mig alltid med andra och det förstörde självförtroendet. Det var inte bättre av att jag var en gymnasieavhoppad nolla utan arbete.

Idag är det lagt bakom mig efter mycket arbete. Är en helt annan människa med självkänsla, vänner, gott självförtroende, arbetskamrater som gillar mig och en ljusare tillvaro. Framtiden ser lika ljus ut. Blir förskräckt när jag tänker på hur värdelöst mitt liv hade varit om jag hade tagit livet av mig. Hoppas du inte tar illa upp om jag skriver några saker som har hjälpt mig.


Det absolut första du bör göra är att ta kontakt med vården. Känslor som du har är väldigt farliga och kan jämföras med psykisk cancer. Att må så dåligt som du gör ÄR en sjukdom och den kan botas, du KAN få hjälp. Det är inte fel på dig lika lite som det är fel på en cancerpatient. Det blir ofta lättare att förstå hur man tänker när man pratar med någon annan. När du mår dåligt, skriv ned vad du känner, eller ta med det du har skrivit här och be att de läser det. På det sättet så kan de få en förståelse för hur du mår och hur de kan hjälpa dig.

Det andra som är väldigt viktigt för att må bra är att skaffa sig en rutin i vardagen. Sov ordentligt. Man mår nästan alltid sämre om man inte får tillräckligt med sömn. Ät ordentligt, se till att du får i dig vitaminer, mineraler och ordentligt med energi. Är man konstant hungrig så får man en försvagande trötthet som gör att det blir ännu svårare att göra någonting åt sin situation.

Fyll inte upp din dag med tomhet. Gör du ingenting så får du väldigt mycket tid på att tänka på hur dåligt livet är. Försök att hitta någonting som du finner intressant. Orkar du inte det nu så är det okej, strunta i det. Men när du har ork så kan det göra mycket.

Försök hitta någonting som sakta kan bygga upp din självkänsla. För min del så blev det träning. När jag började var jag väldigt klen. Känslan av att bli lite starkare, sakta men säkert, byggde sakta på min självkänsla. Små segrar gjorde hjärnan van vid att jag inte var usel på allting. Kanske är det någonting för dig? Träning var bra eftersom det gjorde att jag kom ut hemifrån, blev friskare och fick en finare kropp. Kanske är det någonting annat som intresserar dig?

Nu vet jag inte om du är som mig, jag brukade alltid be om ursäkt för allting och gå över gamla händelser om och om igen i huvudet. Det finns två viktiga regler som jag lärde mig för att få självrespekt. Be aldrig om ursäkt och tänk inte tillbaka på vad som har skett. Det har skett och så är det. Det finns ingenting som man kan förändra i efterhand och man mår inte bättre av att påminnas av en händelse som är smärtsam.

Problemen med det sociala är oftast lättare att ta i efterhand när man börjar få självförtroendet tillbaka. Så var min erfarenhet åtminstone.


Om du vill förändra din nuvarande situation, som jag antar att du vill. Försök ta ett litet steg om dagen. Börja med att lägga om kostvanor och sov ordentligt. Ta kontakt med vården och be om hjälp. Alla situationer kan man inte lösa själv. Hoppas det här var till någon hjälp. Lycka till. *kram*