Någon med GAD (generaliserad ångest)

Jag tror att det är pga. Gad som jag under det senaste året har mått väldigt dåligt.
Det bröt ut under en period när jag började på ett nytt jobb där det var mycket stress och jag fick mycket ansvar. Jag kände mig aldrig tillräcklig, och efter jobbet var jag helt "tom", men stressade vidare till allt annat som sag ville hinna med.

Nu har jag börjat på högskola och funderar på hur jag ska orka med..
Mina symtom är muntorrhet, yrsel, spänningshuvudvärk, problem med händerna, känslosam, dödslängtan, lättirriterad, tvivlar på att någon tycker om mig som har lett till att jag isolerar mig.
Men det som är mest påfrestande är att jag väldigt väldigt ofta måste kissa, och ofta inbillar mig att jag kissat på mig.

Det finns dagar då jag känner mig glad, men för det mesta är jag deppig och ligger hemma och gråter floder. Allt känns hopplöst, och jag tänker att jag inte orkar med livet ännu en dag.

Någon mer med gad? Skulle vilja dela tankarna med någon som förstår.

Jag tycker det mer låter som att du är deprimerad. Försök röra på dig så mycket som möjligt, löpträna eller så. Hitta på saker med folk du känner och aktivera dig, även om det känns jobbigt.
Om du dricker ofta så borde du kanske skära ner på detta. Om det inte hjälper: sök hjälp!

tycker det låter mest som depression, men gad och depression går hand i hand ofta.

MoH >>>> psyk
/mod ofay

Psykologi och psykiatri > Psykiska problem / Mod

Jag förstår dig.
Är själv diagnosierad med lite olika diffusa problem.
Någon sa GAD en annan sa dystemi, och så har jag social fobi samt ångest.

Grejen med mig är att jag inte bryr mig om vad de ger mig för diagnoser.
En fd. polare sa att jag inte hade koll på sociala relationer pga. att jag inte träffade och interagerade tillräckligt mycket med andra människor.
Jävla tönt! Som dessutom hade ätstörningar och var ett kontrollfreak själv.
Arg på denne då den utnyttjade mig för att få känna sig starkare själv.

Jag har en jävligt stark integritet och motsäger/motsätter mig allt detta.

Jag är tillräckligt gamal för att veta vem jag är själv!
Att umgås och ha många vänner är inte min grej.
Jag har haft allt som jag velat, hus, bra förhållande med passion och kärlek, studerat på högskolenivå, barn som är stabila och har framtidstro och är trygga.

När jag förlorade anhöriga, huset, min karriär...så insåg jag något.
Och det var att hetsen om/av att ha allt och göra allt som förväntades av mig, inte var relevant längre.
Jag tänkte inte försöka igen.

Så, jag hamnade i en djup depression.
Och då gör man ju inte allt för mycket.
Så livet rullade på. Och jag blev passiv.
Men låtsades ändå att allt var bra för de närmaste.

Nu har jag insett att all hets om hur man ska vara bara är ett sätt för samhället att få människor att vara produktiva och tävla med varandra.

Jag tycker inte att det är kul eller intressant på något vis.
Reser jag någonstans, så lägger jag inte upp det på facebook eller talar om det för någon.
Jag berättar inte om "framgång" eller "lycka" för min släkt eller vänner.
Inte heller motsatsen får de höra.

Jag vill inte vara med i racet där man hetsar varandra till att prestera mer, vara lyckligare, smalare, snyggare, bättre eller mäta sig med andra.

Jag är jag.
Och jag både gillar och ogillar det, precis som alla andra.

Acceptera dig själv och skit i andra/annat, så mår du bättre.
Det är mitt råd.