Claes Arvidsson kommenterar denna bistra verklighet, som nog är tänkt att drunkna i euforin över Obamas seger.
Citat:
Tydligare än så kan inte det inte illustreras att Solidaritetsförklaringen borde döpas om till vi-hoppas-på-det-bästa-doktrinen.
Och saken blir knappast mer förväntansfull eftersom Sverige har en synnerligen begränsad förmåga att ta emot den militära hjälp som vi hoppas att få från Nato – och som om den var på plats dessutom skulle verka avhållande i ett skymningsläge.
http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012...sta-doktrinen/
I ett fungerande land, skulle nu journalister eller politisk opposition ställa (åtminstone) följande frågor till stats- och försvarsministrarna:
1) Om vi inte kan påräkna någon hjälp från Nato, tror Ni att EU är en pålitligare säkerhetspolitisk partner?
2) Det svenska försvaret är synnerligen svagt, avser Ni upprusta nu när vi har fakta på bordet?
3) Vilka omedelbara åtgärder tänker Ni vidta med anledning av Natos klara besked?
För oss själva kan vi ställa följande fråga, som inte saknar demokratisk betydelse:
Förr kunde man säga att vi borde rösta på M för att få en bättre försvarspolitik, men under sex år har vi sett vad M har åstadkommit - platt intet. Hur skall svenska folket, som med all rätt är oroat av den säkerhetspolitiska utvecklingen, rösta 2014 för att skaffa sig ett försvar värt namnet och en grundläggande säkerhetspolitik?
