Objektivism - ? - Relativism

Men du nekar väll än inte superveniens på det fysiska till det kemiska planet? Jag vill få svara på just denna fråga, för jag vet att J. L Mackie var starkt kritiskt mot superveniens och ställer frågan "what in the world is signified by this because?". Han frågar sig alltså hur relationen ser ut mellan att ”causing pain just for fun – and the moral fact that it is wrong?”
När min lärare föreläste om detta gick han i direkt polemik och hävdade att superveniens faktiskt existerar "i världen" och därför är man tvungen att acceptera det på moraliska faktum också, och detta tycker jag är konstigt.

Men vad fattar du inte?! Superveniens är en typ av relation som "_ syster till_" är en relation. Du frågar typ: Om du nekar att Lotta och Karin är syskon, nekar du alla syskonskap, eller accepterar du att italienare kan vara syskon? Jag tror på superveniens mellan fysikaliska phenomen. Alla lagar som korrelerar två eller flera faktorer hävder ju egentligen ett superveniensförhållande. Sedan är frågor om etik mer spekulativa. Jag tror inte på att det finns moraliska fakta i världen. Jag tror alltså att det inte finns moraliska egenskaper, varför de så klart inte supervenierar på det fysiska. Mackie menar dessutom att det mesta inom etiken är obskyrt. Han ska säkert ha påstått att superveniens mellan moraliska och fysikaliska egenskaper är obskyr, men det är att missuppfatta superveniens. Förhållandet kan vara primitivt. I dunno. Men superveniens talar enbart om en relation, inte om hur den fungerar.

Edit: Lite fel att kalla superveniens en relation som syster (det kanske förvirrar). Men min poäng är fin nog. Superveniens är ett påstående om ett särskilt samband mellan olika egenskaper, fast det nämner inget om kausala egenskaper eller liknande. Sedan så ska man tänka sig att det just inte beror på något kausalt, utan värensmässigt. Och det finns alltså mycket oklarheter inom metafysiken. T.ex. finns det många som anser att superveniens är skit, då det lämnar en del frågor, just som Mackie, enligt dina utsagn, verkar påpeka.

Jag förstår, fast du svara inte på min fråga. Jag förstår att det handlar om hur relationen ser ut, men min lärare påstod att: om superveniens finns inom fysikaliska fenomen, så finns superveniens inom den moraliska diskursen också. Och eftersom den finns, så finns moraliska faktum.
Såhär: 1. om superveniens finns, så finns superveniens inom den moraliska diskursen också.
2. Om superveniens finns inom den moraliska diskursen, så finns objektiva faktum
3. Superveniens finns
(Slutsats). 4 objektiva faktum finns

Detta var vad min lärare påstod, men jag håller inte med den första premissen, och då är frågan: är första premissen rimlig? När jag säger "inom en moraliska diskursen" så menar jag helt enkelt att superveniens är plausibelt inom metaetik.

Men det är felaktigt. Fråga han igen om en förklaring. Du kanske misuppfattad. Det är i alla fall helt falskt.

För återgå till ämnet så ska jag försöka redogöra för Crispin Wrights tankar kring detta. Han menar att vår moral diskurs är så diciplinerad att den måste uppfylla vissa standard; diskurs området kan inte handla om hur vi känner och tycker – som vissa expressivister verkar menar. Expresivissm kan inte ens redgöra för vanlig logik utan att uppvisa en slags motbjudande tillfredställelse. Ponera en enkel och vanligt slutledning som är giltig som är modus ponens. En expressivist kan gå med på både den första och andra premissen men förneka slutsatsen därför att han inte har en sådan attityd. Detta är motbjudande, enligt Wright. Vad vi behöver är ett sanningsbegrepp som klarar av alla prövningar utifrån; detta kallar han ”superassertible”. Detta begrepp fungerar som ett sannings predikat. Innan en fördjupning inom detta abstrakta begrepp förklaras så måste en vi redogöra för vissa plattityder om sanning som ”superassertible” är uppbyggt på, och vad som menas med sanning. Notera också att med detta begrepp vill Wright vederlägga expressivism – eller bättre uttryckt: det finns inget utrymme för expressivism. Såhär ser ”superassertible” ut. Plattityder om saning är att den skall vara stabil, korrespondera med fakta, absolut och ej rättifärdigad. Wright uttrycker det såhär: The controlling thought remains that to be a truth predicate is merely to satisfy a set of very general, very intuitive a priori laws”. Vi kan tänka oss att en sannings ingrediens som ser ut som T-schemat; dess följd ser ut såhär: ”p” är sann om m p, ex: gräset är grönt om m gräset är grönt. Detta är T-schemats funktion. Att om de plattityder som föreslås gäller så gäller också sanning för dem – de korresponderar med fakta.För att något skall vara sant, brukar man vilja ha ett påstånde som korresponderar med fakta, och detta gör plattityderna, men de korresponderar inte till objektiva fakta, utan till fakta som är objektiva på oss människor. Detta är vad”superassertible” går ut på: det skall fungerar som ett sannings predikat, dvs den är beroende av oss människor. Ponera ett analogt exempel där vi har ett skämt som är jätte roligt. Det går väll inte att säga att det är objektivt roligt i alla världar, utan snarare en rolighet som hänger på om man är människa eller inte. Så är det med moralen också, menar Wright – den är essensiellt beroende på människors praxis. Så, om man accepterar plattityderna accepterar man också ”superassertible” som ett sanningsbegrepp beroende av människor.

Man får väll anta att de flesta relativister också är expressivister inom den semantiska taxonomin.

Katekes1, jag har tänkt lite över vad din undervisare kan ha menad. Mackie verkade i din parafrasering argumentera för, att vi inte har något klart begrepp om superveniensrelationen. Han kan inte tänka sig vilken sorts relation superveniens kunde vara. Därmed kan vi utesluta superveniensteorier om det moraliska. Din undervisare har sedan pekad på att superveniens förekommer inom kemin och fysiken. Om två egenskaper står i ett dubbelimplikationsförhållande, så att den enas värde alltid betingar den andras och vice versa, då supervenierar de på varandra - sedan kan vi gruppla över hur detta, metafysisk sett, ska tolkas. Men då har vi uteslutat Mackies skepticism mht. superveniens. Om just det argumentet Mackie framför är hans "knock-down-argument" (jag vet om att han har andra skäl också), då har vi ingen anledning att på bakgrund av Mackies påstående förkasta realism mht. moraliska kendsgerninger. Mackies skepticism ska istället omformuleras till frågor: hur ser relationen ut? Mackie var helt enkelt för snabbt ute. Så argumentet går:

1) Om superveniens är omöjligt, då kan inte moralisk realism i en acceptabel form stämma.
Mackie:2) Superveniens är meningslös, dvs. inte möjlig.
ergo: realism kan inte stämma.

Din undervisare säger då: men accepterar du att superveniens på det kemiska plan är möjligt? Då ramlar premiss 2, varför slutsatsen är omotiverad. Vi kan alltså lugnt förlita oss på våra övriga grundar att tro på moralisk realism. Superveniens som superveniens helt enkelt. Realism är fortfarande epistemisk levande.

Kan detta vara poängen?