Citat:
Ursprungligen postat av Eutychos
Förstår verkligen inte varför jag öht är kvar. Troligtvis för att jag är för feg för att ta tag i saken, att ta livet av mig. Något jag är nöjd med är dock att jag ser rätt bra ut. Trots att jag mår så jävla dåligt och har så mycket ångest håller jag ändå hårt i att bevara utseendet, simmar och löper flera gånger i veckan. Motion hjälper oerhört mot mina demoner!
Men om inte ADD-medicinerna hjälper mot min mentala tröghet, eller om jag inte får hjälp mot min neuropatiska smärta, då vet jag inte om jag pallar med att leva längre faktiskt. Orkar inte gå igenom besvikelse efter besvikelse på grund av min långsamhet och ångest.
Jag instämmer i ovanstående skribents 'Vederbörande' svar och framförallt då för att jag i mångt och mycket kan identifiera mig med det du skriver. Inte bara känna medlidande således.
Att kasta in handduken är dock uteslutet.
