Allt känns tomt, hopplöst, tråkigt och meningslöst.

Tycker inte att någonting känns roligt längre. Det blir bara tråkigare och tråkigare. Jag har ett mål i livet, men blir bara motarbetad och nu har jag t.o.m tappat motivationen till det. Jag vill så gärna börja spela gitarr igen, fotografera, spela spel och såklart tycka det är roligt, men det går bara inte. Det vart en sak jag var sugen på helt plötsligt, men kan omöjligt göra det så det känns ju åt helvete det med.

Jag hatar mina sjuka drömmar där jag sliter huvudet av folk eller våldtar dem brutalt. Sedan är det mycket mer äckligare saker jag drömmer om som jag inte ens vill nämna här trots jag är anonym. Jag blir äcklad av mig själv och inget blir bättre ju längre tiden går. Visst finns det saker i livet man fortfarande vill ha. Kärleken är ett exempel, men den orkar jag inte kämpa för mera och om jag försökte skulle jag ändå inte finna den. Att ha extremt mycket pengar är en annan grej, men det är ju heller inget jag någonsin kommer uppnå, iaf så länge jag inte har någon motivation till någonting.

Vet inte meningen med denna tråden, skriva av sig är alltid skönt och att veta att åtminstone någon kommer läsa det här. Dock tror jag ju inte jag kommer få några hjälpande svar på hur jag ska göra. Ingen kommer såklart servera mig magiska svar, så naiv är jag inte...

Jag tycker att du ska börja med att söka ett jobb, första lönen kan du göra nåt kul för typ spela , då blir du spelberoende och har nåt att göra som jag.

är sjukskriven och vill inte jobba med nåt jag inte vill jobba med endå.

Har du rockat mycket under åren då och nu börjat tänka att man kanske borde börja tänka på sin framtid ?, men det går bara inte för att jag är en lat jävel som går på bidrag.

Lite jobb gör fritiden relativt mycket roligare, annars blir det lätt att man glömmer att göra roliga saker och bara söker "funny cats" på youtube för att fördriva tiden.

Hmm...vet inte riktigt vad jag ska svara pa det. Jag vill inte heller jobba. In fact: jag hatar att jobba. Men jag ska borja ett jobb snart, lite da och da....har inte jobbat pa fyra ar. Bara bita ihop, inse livet ar skit och djavlas som fan med en. Att deppa ihop annu mer hjalper inte, battre bli forbannad ( det ger energi) och ge sig fan pa att klara av att overleva nagra ar till. Bara kampa. Aven om det ar motigt. Kor hart. Lycka till.

Öhm, du verkar ju inte speciellt smart om du tror jag är lat. Tror du jag vill ha det såhär? Men visst, säg till alla som är psykiskt sjuka att de är lata.


Ja, men du har uppenbarligen inte läst hela mitt inlägg. Läs först, skriv sedan.


Haha, bara att bita ihop? Verkligen bra råd du kommer med. Dina skitråd kan du behålla för dig själv din patetiska djävel. Dö.

edit: nog förväntade jag mig skitsvar, men inte att folk skulle säga att jag är lat och att jag skulle bita ihop? Begåvningsreserven har talat...

å snutten då, tror du att alla andra glider på en räkmacka? , ingen annan som har motgångar jämnt och ständigt? alla går dock inte till nån som låtsas lyssna på en för att man ska få lite medlidande.
nu säger jag inte mer för du vill ändå bara ha empati svar.

haha, du har glidit på en räckmacka ja. Det är inte så svårt att veta när man ser hur du skriver. Du har låg EQ. Nej, skriv inte mer. Du gör bara bort dig.

Att vara otrevlig mot folk på flashback lär inte hjälpa dig i alla fall. Men du som verkar så smart vet väl redan om det.

Haha. Jag startade just en liknande tråd. Tog mig bara ett halvår eller mer. Att skapa tråden alltså. Med samma(förmodade) inställning till livet. Så jag är ju kanske fel person att svara, men samtidigt, kanske inte. När jag har mått som sämst så har jag tänkt på framtiden och konstaterat att saker bara kan bli bättre.

Jag ser på mitt liv som förverkat. Förr eller senare så kommer jag att befrias från alla plågor livet för med sig. Men tills dess, "let's enjoy the ride!" Det finns fortfarande aspekter ur livet som kan roa en. En av dessa grejer är att studera mänskligt beteende i olika situationer. Jag tycker att det är roande att se andras reaktioner i ovanliga situationer, och därför har jag inget emot att skapa situationer som aldrig skulle uppstått utan mitt sjuka initiativ. När folk diskuterar och filosoferar om olika "tänk om.."-scenarior, så försöker jag skapa scenariorna i verkligeheten istället. Det kan vara allt ifrån småsaker till allvarliga liv- och död-situationer. Folk tar generellt livet på för stort allvar, medan jag inte tänker dö nyfiken. Det handlar alltförofta om att bevisa för min grupp vänner att de har fel, om vi tror olika om en hypotetisk situation.

En av de roligaste sakerna är dock när jag hamnar i hotfulla situationer. Det handlar nästan uteslutande om invandrargäng som försöker att hota/råna. De förväntar sig att man ska bli rädd och backa eller dyl. men jag låter bli att ens uppfatta dem som ett hot och pratar på helt avslappnat. Då blir de verkligen nollställda och har ingen aning hur de ska agera. Ungefär som en huvudlös höna.Det är drygt med folk som beter sig på ett "överlägset" sätt, men det är förbannat kul när det förväntas som minst. Att bryta sociala normer öht är kul. Folk verkar ta fruktansvärt allvarligt på tillochmed de löjligaste sociala normerna, och det ska man göra göra narr av till varje pris. Hur ska man annars kunne veta vad normerna gör för nytta? Om man aldrig testat att leva utanför dem så vet man heller inte varför de finns. Så antingen går man runt hela livet och antar att någon annans normer även är vad som fungerar bäst för en själv, eller så bildar man sig egna, hälsosammare nomer, som bygger på vad som är bra för en själv.

Jag kanske har asberger eller något liknande, för jag blir verkligen illamående av påtvingade sociala sammanhang, där man vet att ingen trivs, men man låtsas trivas ändå, för att man förväntas trivas. Som släktmiddag t.ex. man åker från allt man håller kärt i flera timmar(ofta) för att hälsa på människor man inte känner, för att man har gemensamt blod och inget mer. Då får jag liksom ut mer av att sitta på parkbänken och prata strunt me A-lagarna. Och frågar något "hur är det" så berättar jag hur det är. ville de inte veta så får de veta ändå, som straff för att de frågade om något de inte ville veta. Ju mindre de egentligen bryr sig, ju mer brukar jag berätta för dem.

Men du kanske föredrar att sitta och vänta på döden?