Förvänta er inte den bästa historien. Jag vill dela med mig så gått det går
av en totalt sjuk kväll och natt. Det är rörigt och jag har absolut inte tänkt
igenom det jag skrivit. Jag har bara försökt skriva det jag var med om.
Såga mig inte allt för mycket
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Vi hade pratat lite löst om det dagen innan, att vi skulle äta svamp, men allt
spikades väldigt fort. Våra vänner kom, vi slängde ihop en enkel middag och
började räkna ihop alla svampar. Eftersom det var första gången med toppisar
för mig och dessutom är jag väldigt lättpåverkad tänkte jag att jag skulle ta
25 st. Fast å andra sidan vill jag inte känna att jag skulle klarat fler när allt var
över och hur stor skillnad kan 5 extra göra? Sagt och gjort, jag klippte ner mina
30 svampar i ett glas och blandade ihop det med yoghurt.
Efter en halvtimme har mina kompanjoner redan fått känningar och tycker att
allt är hysteriskt roligt och varmt. B ligger i en hög och tårarna sprutar ifrån
hens ögon, vi andra står och tittar och asgarvar åt hen. Jag känner dock inte
av någonting och tänker att jag ska ta några till, 35 svampar fick alltså bli slutmängden.
Efter några minuter börjar det pirra i mina ben, nu jävlar åker vi tänkte jag!
Allting känns bara så fruktansvärt rätt, soffan känns så rätt, att sitta i fönstret
känns rätt, all musik som spelas känns rätt. Det var fullkomlig harmoni i mitt sinne,
det kändes rätt att det kändes rätt. Vi hade stigit in i en trygg bubbla med
värme och kärlek. A tar fram sin telefon och vi börjar leka med den. Det var det
mest fantastiska vi hade varit med om, Gravitarium (ladda ner det till era telefoner
om ni ska trippa!). Vackra färger, intensivt. Vi utforskade varendaste möjlighet med
den, vi testade vad som hände med ett finger, två fingrar, fyra fingrar...om vi tiltade
telefonen, och fortfarande kändes allt så rätt. C skötte musikbytet vilket var oerhört
uppskattat, hen var otroligt bra på att byta musik!
Efter ett tag, jag vet inte hur länge, känner jag att jag måste tillbaka till verkligheten
för att få perspektiv på världen men nu kommer hallucinationerna. Väggarna andas,
soffan formar sig våglikt skönt under mina fingrar. Allting känns så otroligt mysigt och
välkomnande. Jag lägger mig på mattan och försöker krypa in under bordet. Det måste
tilläggas att mellan bordsskivan och golvet är det ca 20-25 centimeter så jag kommer
inte in så långt, men trycket mot huvudet och mattans fluff kändes också det heeeelt rätt.
Nu började även mina tankar spåra lite, jag föreställde mig att det måste ha varit den
känslan när man är ett foster. Det är tryggt, trångt, varmt. Jag har ingen aning om hur
lång tid jag låg där men när jag tillslut lyckades fånga in mina tankar igen insåg jag att
jag nog borde sätta mig i soffan igen och bete mig som en normal människa. Dessutom
är jag jääävligt kissnödig så det får bli ett besök på toan först. Jag låter bli att tända
lampan eftersom mörkret känns mycket mer inbjudande och säkert. Medan jag sitter där ser
jag hur mörkret aldrig tar slut, det fortsätter bara. Jag får sjuka hallucinationer och
tankarna börjar skena iväg. Jag kommer fram till att det är så här det måste kännas att vara
död, det är svart och tyst och man har ett otroligt lugn inom sig och man ser framåt trots att man inte ser någonting. En väldigt fascinerande tanke. Plötsligt knackar A på dörren och
jag kommer på att jag måste släppa in hen så att hen också får uppleva detta fantastiska.
A är lika fascinerad som jag och efter ett tag kommer dom andra. Tyvärr förstörs allt när C tänder lyset.
Nu har tidsuppfattningen helt försvunnit. När och vad det är som händer flyter ihop i en
gegga när jag försöker minnas.
Jag vet att vi återgår till att leka med telefonen, vi testar att sätta den mot näsan -
ytterligare ett nytt perspektiv! Hur coolt det än var måste vi ha sett ut som riktiga
praktidioter när vi satt där med telefonen uppkörd i ansiktet, men det kändes rätt!
Helt plötsligt ringer telefonen, E undrar om hen får komma över. Absolut, E kanske
kan tillföra lite svar eller nya tankebanor? E kan rentav vara lösningen på alla mysterier
tänker vi. Eller en gås? Vi bestämmer att en gås på svampen absolut inte skulle sitta fel.
Jag tar på mig att rulla en av dom.
Det blev en mycket längre procedur än vanligt. Jag fick en oförklarlig kontakt med gräset,
vi kommunicerade utan ord. Eller det var snarare svampen och gräset som pratade och jag betraktade händelsen. Vi alla var tvungna att förstå varandra för att kunna fungera, var
budskapet. Alla steg i att rulla en gås måste reflekteras över och respekteras. När jag
tillslut var klar med den kände jag att jag var en del av naturen och hela evolutionen.
Mycket mäktigt och märkligt.
Under tiden jag varit fokuserad på rullandet hade E klivet in hos oss, när jag tittade på hen
flög det energi ut från hen. Jag väljer att kalla det energi för det var så det kändes och
såg ut som. Vi tänder upp gåsarna.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu jävlar.
Det var som att få en rak höger av stålmannen i ansiktet.
Allt blev överväldigande. Jag sögs in i ett tomrum, i ingenting. Jag var ingenting.
Plötsligt hördes en smäll och tryckvågen slog emot mig med fullkraft. Jag slungades
omkring på ett okänt ställe. Det var färger och explosioner, kaos. Jag kommer ihåg att
jag tänkte att jag var med om Big Bang, jag fick se hur universum skapades. Jag blev
helt plötsligt en del av något mycket större. Det kändes som att allt jag upplevde var
gamla minnen, som att jag en gång i tiden, som att allt levande en gång varit en del av
Big Bang men att det glömts bort. *POFF*
Jag var tillbaka i soffan. Jag och A tittade på varandra och sedan på B, C och E - Vafan var
det som just hände? Vad var det för jävla monsterröka? Dom andra tittade på oss och förstod
inte alls vad vi menade. *POFF*
Jesus.
Det är fucking Jesus som sitter i mitt fönster. Jag får panik, tankarna krockar med varandra
och hela min kropp fylls av ljus och förståelse, men också ännu fler frågor. Är det så här det
känns att få en uppenbarelse från Gud? Finns Gud på riktigt? Dom andra kommer tro att jag
är dum i huvet om jag säger nåt. Jag får inte ihop det här över huvudtaget. Nyss var jag med
om det minst religiösa som finns och nu ser jag Jesus. Till och med jag tror att jag har blivit
galen. Då öppnar han käften och börjar prata. Jesus pratar med mig och skrattar. Han förklarar
att jag inte behöver ha panik, han berättar att han fanns men att Bibeln bara är ett jäkla
påhitt. Men det finns faktiskt en Gud säger han. Jag får nog och går ut i köket, hela tiden
snurrar alla tankar omkring och jag vet inte hur jag ska hantera det som sker men det är
inte läskigt. Jag blir inte rädd men jag kan inte få det att sluta. Då förstår jag att nu är det
inte svampen som håller på längre, nu har jag gått in för djupt i mitt psyke att nu är det kört.
Jag kommer ligga på psyket resten av mitt liv. Jesus börjar prata igen, eller inte prata direkt
men han skickar mig tillbaka till kaoset i universum och Big Bang, men den här gången är jag
bara en betraktare. Och nu förstår jag honom, Gud finns men Gud är allt och bryr sig inte om
religion eller ifall någon tror på det. Gud är inte "han" eller "hon". Gud är en jävligt trippig grej
som ingen kommer förstå, någonsin. Det för stort och för mycket för att man ska kunna fatta.
Gud är evolutionen, Big Bang, livet, döden... *POFF*
Jag är klar i huvudet igen. Vafan hände? Jag inser att jag inte kan berätta om det här för
någon, det är för mycket att kunna berätta om och för mycket att kunna ta in. Jag drabbas
av dödsångest. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har upplevt livet, födelsen och nu döden.
Men jag vill inte, jag vill inte veta hur det kommer kännas men jag kan inte ta mig ur det.
Jag går runt i cirklar i köket och drar mig i ansiktet när jag kommer på att mörkret på toan var
tryggt så jag går dit in igen. Jag sätter mig ner och lutar huvudet bakåt. Allting öppnar sig för
mig. Himlen (taket) bildar en tratt till mitt huvud, jag hör hur allt "swooshas" iväg, vita streck
blinkar frenetiskt. Plötsligt är det slut. Tratten stängs och jag kan andas ut.
Jag går tillbaka till soffan och lägger mig i fosterställning mot A. Hen håller om mig. Jag är
tillbaka i lugnet. Hen har hela tiden hållit ett öga på mig men samtidigt varit med om samma
saker som jag, fast på en annan nivå. Vi förstår varandra och vi känner att vi vet vad den
andra var med om. Helt utmattad somnar jag i soffan.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
En helt vanlig kväll på toppisar? Nah, finns det ens något som heter vanligt i tripparnas värld?
Hur som helst, det här är det mest sjuka och häftiga jag har varit med om. Jag känner mig
fortfarande lost och har lite existentiella problem. Men jag ångrar inte att jag tog 35 svampar,
det var kanske lite för mycket men ändå inte för en lättpåverkad tjej. Hade jag dock tagit mer
hade jag nog inte orkat mer, då hade jag blivit galen på riktigt.
När det var som värst såg jag även allt jag tänkte vilket var ännu mer utmattande än bara
tankar och hallisar för sig själva.
"Gräset ställer så många konstiga frågor och svampen ger så många konstigare svar".
En rejäl upplevelse och bland det bästa jag varit med om, 5 av 5 toppisar.
av en totalt sjuk kväll och natt. Det är rörigt och jag har absolut inte tänkt
igenom det jag skrivit. Jag har bara försökt skriva det jag var med om.
Såga mig inte allt för mycket
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Vi hade pratat lite löst om det dagen innan, att vi skulle äta svamp, men allt
spikades väldigt fort. Våra vänner kom, vi slängde ihop en enkel middag och
började räkna ihop alla svampar. Eftersom det var första gången med toppisar
för mig och dessutom är jag väldigt lättpåverkad tänkte jag att jag skulle ta
25 st. Fast å andra sidan vill jag inte känna att jag skulle klarat fler när allt var
över och hur stor skillnad kan 5 extra göra? Sagt och gjort, jag klippte ner mina
30 svampar i ett glas och blandade ihop det med yoghurt.
Efter en halvtimme har mina kompanjoner redan fått känningar och tycker att
allt är hysteriskt roligt och varmt. B ligger i en hög och tårarna sprutar ifrån
hens ögon, vi andra står och tittar och asgarvar åt hen. Jag känner dock inte
av någonting och tänker att jag ska ta några till, 35 svampar fick alltså bli slutmängden.
Efter några minuter börjar det pirra i mina ben, nu jävlar åker vi tänkte jag!
Allting känns bara så fruktansvärt rätt, soffan känns så rätt, att sitta i fönstret
känns rätt, all musik som spelas känns rätt. Det var fullkomlig harmoni i mitt sinne,
det kändes rätt att det kändes rätt. Vi hade stigit in i en trygg bubbla med
värme och kärlek. A tar fram sin telefon och vi börjar leka med den. Det var det
mest fantastiska vi hade varit med om, Gravitarium (ladda ner det till era telefoner
om ni ska trippa!). Vackra färger, intensivt. Vi utforskade varendaste möjlighet med
den, vi testade vad som hände med ett finger, två fingrar, fyra fingrar...om vi tiltade
telefonen, och fortfarande kändes allt så rätt. C skötte musikbytet vilket var oerhört
uppskattat, hen var otroligt bra på att byta musik!
Efter ett tag, jag vet inte hur länge, känner jag att jag måste tillbaka till verkligheten
för att få perspektiv på världen men nu kommer hallucinationerna. Väggarna andas,
soffan formar sig våglikt skönt under mina fingrar. Allting känns så otroligt mysigt och
välkomnande. Jag lägger mig på mattan och försöker krypa in under bordet. Det måste
tilläggas att mellan bordsskivan och golvet är det ca 20-25 centimeter så jag kommer
inte in så långt, men trycket mot huvudet och mattans fluff kändes också det heeeelt rätt.
Nu började även mina tankar spåra lite, jag föreställde mig att det måste ha varit den
känslan när man är ett foster. Det är tryggt, trångt, varmt. Jag har ingen aning om hur
lång tid jag låg där men när jag tillslut lyckades fånga in mina tankar igen insåg jag att
jag nog borde sätta mig i soffan igen och bete mig som en normal människa. Dessutom
är jag jääävligt kissnödig så det får bli ett besök på toan först. Jag låter bli att tända
lampan eftersom mörkret känns mycket mer inbjudande och säkert. Medan jag sitter där ser
jag hur mörkret aldrig tar slut, det fortsätter bara. Jag får sjuka hallucinationer och
tankarna börjar skena iväg. Jag kommer fram till att det är så här det måste kännas att vara
död, det är svart och tyst och man har ett otroligt lugn inom sig och man ser framåt trots att man inte ser någonting. En väldigt fascinerande tanke. Plötsligt knackar A på dörren och
jag kommer på att jag måste släppa in hen så att hen också får uppleva detta fantastiska.
A är lika fascinerad som jag och efter ett tag kommer dom andra. Tyvärr förstörs allt när C tänder lyset.
Nu har tidsuppfattningen helt försvunnit. När och vad det är som händer flyter ihop i en
gegga när jag försöker minnas.
Jag vet att vi återgår till att leka med telefonen, vi testar att sätta den mot näsan -
ytterligare ett nytt perspektiv! Hur coolt det än var måste vi ha sett ut som riktiga
praktidioter när vi satt där med telefonen uppkörd i ansiktet, men det kändes rätt!
Helt plötsligt ringer telefonen, E undrar om hen får komma över. Absolut, E kanske
kan tillföra lite svar eller nya tankebanor? E kan rentav vara lösningen på alla mysterier
tänker vi. Eller en gås? Vi bestämmer att en gås på svampen absolut inte skulle sitta fel.
Jag tar på mig att rulla en av dom.
Det blev en mycket längre procedur än vanligt. Jag fick en oförklarlig kontakt med gräset,
vi kommunicerade utan ord. Eller det var snarare svampen och gräset som pratade och jag betraktade händelsen. Vi alla var tvungna att förstå varandra för att kunna fungera, var
budskapet. Alla steg i att rulla en gås måste reflekteras över och respekteras. När jag
tillslut var klar med den kände jag att jag var en del av naturen och hela evolutionen.
Mycket mäktigt och märkligt.
Under tiden jag varit fokuserad på rullandet hade E klivet in hos oss, när jag tittade på hen
flög det energi ut från hen. Jag väljer att kalla det energi för det var så det kändes och
såg ut som. Vi tänder upp gåsarna.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu jävlar.
Det var som att få en rak höger av stålmannen i ansiktet.
Allt blev överväldigande. Jag sögs in i ett tomrum, i ingenting. Jag var ingenting.
Plötsligt hördes en smäll och tryckvågen slog emot mig med fullkraft. Jag slungades
omkring på ett okänt ställe. Det var färger och explosioner, kaos. Jag kommer ihåg att
jag tänkte att jag var med om Big Bang, jag fick se hur universum skapades. Jag blev
helt plötsligt en del av något mycket större. Det kändes som att allt jag upplevde var
gamla minnen, som att jag en gång i tiden, som att allt levande en gång varit en del av
Big Bang men att det glömts bort. *POFF*
Jag var tillbaka i soffan. Jag och A tittade på varandra och sedan på B, C och E - Vafan var
det som just hände? Vad var det för jävla monsterröka? Dom andra tittade på oss och förstod
inte alls vad vi menade. *POFF*
Jesus.
Det är fucking Jesus som sitter i mitt fönster. Jag får panik, tankarna krockar med varandra
och hela min kropp fylls av ljus och förståelse, men också ännu fler frågor. Är det så här det
känns att få en uppenbarelse från Gud? Finns Gud på riktigt? Dom andra kommer tro att jag
är dum i huvet om jag säger nåt. Jag får inte ihop det här över huvudtaget. Nyss var jag med
om det minst religiösa som finns och nu ser jag Jesus. Till och med jag tror att jag har blivit
galen. Då öppnar han käften och börjar prata. Jesus pratar med mig och skrattar. Han förklarar
att jag inte behöver ha panik, han berättar att han fanns men att Bibeln bara är ett jäkla
påhitt. Men det finns faktiskt en Gud säger han. Jag får nog och går ut i köket, hela tiden
snurrar alla tankar omkring och jag vet inte hur jag ska hantera det som sker men det är
inte läskigt. Jag blir inte rädd men jag kan inte få det att sluta. Då förstår jag att nu är det
inte svampen som håller på längre, nu har jag gått in för djupt i mitt psyke att nu är det kört.
Jag kommer ligga på psyket resten av mitt liv. Jesus börjar prata igen, eller inte prata direkt
men han skickar mig tillbaka till kaoset i universum och Big Bang, men den här gången är jag
bara en betraktare. Och nu förstår jag honom, Gud finns men Gud är allt och bryr sig inte om
religion eller ifall någon tror på det. Gud är inte "han" eller "hon". Gud är en jävligt trippig grej
som ingen kommer förstå, någonsin. Det för stort och för mycket för att man ska kunna fatta.
Gud är evolutionen, Big Bang, livet, döden... *POFF*
Jag är klar i huvudet igen. Vafan hände? Jag inser att jag inte kan berätta om det här för
någon, det är för mycket att kunna berätta om och för mycket att kunna ta in. Jag drabbas
av dödsångest. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har upplevt livet, födelsen och nu döden.
Men jag vill inte, jag vill inte veta hur det kommer kännas men jag kan inte ta mig ur det.
Jag går runt i cirklar i köket och drar mig i ansiktet när jag kommer på att mörkret på toan var
tryggt så jag går dit in igen. Jag sätter mig ner och lutar huvudet bakåt. Allting öppnar sig för
mig. Himlen (taket) bildar en tratt till mitt huvud, jag hör hur allt "swooshas" iväg, vita streck
blinkar frenetiskt. Plötsligt är det slut. Tratten stängs och jag kan andas ut.
Jag går tillbaka till soffan och lägger mig i fosterställning mot A. Hen håller om mig. Jag är
tillbaka i lugnet. Hen har hela tiden hållit ett öga på mig men samtidigt varit med om samma
saker som jag, fast på en annan nivå. Vi förstår varandra och vi känner att vi vet vad den
andra var med om. Helt utmattad somnar jag i soffan.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
En helt vanlig kväll på toppisar? Nah, finns det ens något som heter vanligt i tripparnas värld?
Hur som helst, det här är det mest sjuka och häftiga jag har varit med om. Jag känner mig
fortfarande lost och har lite existentiella problem. Men jag ångrar inte att jag tog 35 svampar,
det var kanske lite för mycket men ändå inte för en lättpåverkad tjej. Hade jag dock tagit mer
hade jag nog inte orkat mer, då hade jag blivit galen på riktigt.
När det var som värst såg jag även allt jag tänkte vilket var ännu mer utmattande än bara
tankar och hallisar för sig själva.
"Gräset ställer så många konstiga frågor och svampen ger så många konstigare svar".
En rejäl upplevelse och bland det bästa jag varit med om, 5 av 5 toppisar.
