När blir man medveten om sin egen existens?

Man kan ju inte bara ha vaknat upp en dag och tänkt "oj, jag finns", men samtidigt kan man ju inte ha varit medveten om sin existens redan från födseln. När sker själva övergången från omedvetande till medvetande om att man finns?

Jag tror att det sker gradvis, förmodligen innan man kan minnas. Vid 3-4 års ålder förstod jag det iaf. Definitivt inte på någon djupare eller mer begrundad nivå men jag förstod att jag fanns och att jag var mig själv.

Jag blev medveten om min existens på riktigt när jag va 18 men beror ju på hur du menar med existens, jag visste ju självklart att jag va en människa innan

De flesta blir aldrig det. De blir medvetna om kroppens existens och indentifierar sig med denne men ger aldrig ett svar för sig själv, "vem är jag?", "vad är jag?" på ett djupare plan.

Vid 2 års ålder räknar man med det ( har jag för mig )
Många djur blir aldrig det, som tex hundar.
Man testar det på djur tex genom att hålla en spegel framför dem för att se hur de reagerar.

Rent beteendevetenskapligt brukar man tala om 4-årsåldern. Det är då man ser saker som man sätter i ett sammanhang och som man senare i livet kan komma ihåg. Enstaka sekvenser kan minnas från tidigare skede, men då måste de vara väldigt karakteristiska. Risken finns då att man tagit någon annans återberättelse för ens eget minne.

Begreppsuppfattning på ett lite djupare plan brukar vanligen komma i 12-årsåldern. Då börjar man fundera på sig själv som individ, även om det är ganska basala funderingar.

Jag var fem år gammal när jag med panik och tårar hoppade ned från min våningssäng och sprang in till mamma för att jag hade upptäckt att jag en dag skulle dö. Endast insikten om döden kan leverera insikten om jagets existens.

Håller med, jag blev på riktigt medveten om min existens efter min första panikångest-attack. Efter det levde jag med ständiga panikattacker som jag nu har övervunnit, dock så lever jag fortfarande med en nedstämdhet som inte går bort. Men om jag kunnat ändra på det så hade jag nog inte gjort det. Jag lever hellre med vetskapen om att allt i livet inte är vackert än att leva i förnekelse. Visst har mitt livsöde förstört saker för mig då jag inte längre är den lyckliga/ glada personen jag var innan men jag ser på livet på ett helt nytt sätt idag än vad jag gjorde för några år sedan.

"Jag tänker därför finns jag" var bara ännu en tanke som försvann.

Vad har det för betydelse om tanken "Jag existerar" uppstår i hjärnan? Är inte det bara ännu en tanke precis som tanken "Blomkrukan i fönstret existerar"?

När du pekar på blomkrukan vet du åtminstone exakt vad det är du menar eftersom det är något väldigt konkret; men vad menar du när du använder ordet jag - exakt vad / vart är detta jag som existerar?


Där har vi den stora frågan.

And if I am my foot, I am the sun - Alan Watts

Ja du, det är en mycket intressant fråga.

Enligt vissa ”troende” människor så sker det när skälen når kroppen. ”När” detta sker är en livligt debatterad fråga när det kommer till abort i vissa länder.

En mer ateistisk syn på saken gör knappast saker och ting lättare. Men låt mig ändå dela min åsikt:

Jag anser att en människan blir medveten då dess hjärna utvecklat förmågan att vara det. Exakt när detta sker eller när hjärnan blir ”mer” självmedveten än låt säga ett djur vet jag inte.

Intressant!

Jag själv blev som andra skrivit första gången, vad ja minns, medveten av min existens av tanken på döden.
När jag var i 5-årsåldern hade min far hade fixat med något medel över uppfarten och jag fick inte då leka runt och klampa runt där. Hade sa på skoj att det var "livsfarligt" så jag skulle hålla mig undan. Detta fungerade till en början, tills jag glömde bort det och knata in över uppfarten ändå. Kom på mig själv och blev helt övertygad om att jag där skulle dö och sprang gråtandes till honom. Där blev min medvetenhet till livets existens rätt tydlig för mig.