Ordet "barn" - dubbel betydelse

En person som är i 60-års åldern och har minst en förälder i livet är ju de facto någons barn.
Kan man då hävda att denna sextioåring är ett barn?

Förvisso kan man säga att han är någons son men om hans mamma skulle presentera sina samtliga avkommor så säger hon rimligtvis:
-Detta är mina barn.

Så om man bortser från att alla är barn upp till tonåren så fortsätter den resterande befolkningen vara barn tills båda föräldrarna avlidit, eller?

Ordet barn har två betydelser som måste hållas isär: a) ung människa, och b) son/dotter. I bemärkelse a) slutar alla att vara barn när de uppnår en viss ålder. I bemärkelse b) är alla barn i förhållande till sina föräldrar livet ut (även när föräldrarna dör, för visst kan man säga till exempel "det märks tydligt att jag och min syster är vår mammas barn" även om hon inte finns längre).

När föräldrarna dör, blir "barnen" då inte bara föräldralösa "barn"?

Det brukar ju vara så att den som gör generella uttalanden om en grupp egentligen beskriver sig själv och den egna otillräckligheten.

...

Från tomt snack över till ämnet:

Man är alltid barn till sin far och mor. Föräldrarna brukar dock övergå från att kalla barnen "barn" vid myndighetsåldern. Då blir de istället "min/vår son/dotter".

Det slog mig häromdagen när jag hörde en kollega fråga en relativt nyanställd om han hade barn. Han svarade "Ja, två stycken, 13 och 17 år gamla" och andra kollegan sade ja, då är de nästan inte barn längre" och skrattade. Vilket fick mig att fundera på ordet barn generellt.

Hur länge är man barn och är det helt kontextberoende? Barnförbjuden film. Jag är ju alltid någons barn = ingen får se filmen oavsett ålder.

Fråga Olga 83 år, hon har fyra barn i åldern 42, 47, 51 och 55. Då är de inte barn, men ändå hennes barn.

Ja, som du själv redan illustrerat så det ju det.

Och speciellt märkligt är det ju inte heller. Jag känner inte till ett enda språk där det generella ordet för "barn" inte både kan syfta på en släktskapsrelation och på en ålderskategori. Känns rätt naturligt att det funkar så.

Jag tycker det är tvärtom, känns helt onaturligt. Lika onaturligt som folk som säger att de flyttat "hemifrån" för 20 år sedan. Bor de i tunnelbanan då eller? Avkomma är bättre ord.

Uttrycket "Vuxna barn" låter lika logiskt som vegetariska köttbullar.

Visst. Det kan man ju tycka om man vill, men eftersom de flesta(?) språk väljer att just ha ett ord med detta betydelseomfång så är det ju per definition "logiskt" och "naturligt" eller åtminstone praktiskt.

Som redan sagts kan jag på rak arm inte komma på ett språk där man inte kan säga "Mina barn är inte längre barn".

Det är svårt att komma på sammanhang där det ger upphov till verkliga missförstånd.

Det kallas polysemi, att ett ord har två eller flera betydelser som är avknoppade från en grundbetydelse. Det krävs ett sammanhang för att identifiera vilken avknoppning som avses. Till exempel lätt (inte tung) och lätt (inte svår). Eller trädgren kontra idrottsgren.

Vid behov av övertydlighet kan släktskapet för barn framhållas genom att avkomlingen benämnes ättelägg.

– I dag har ditt ättelägg pajat en ruta hos grannen.

I det nu aktuella språket portugisiska skiljer man nog gärna på barnet som individ och barnet som arvtagare/ättelägg. Alternativen «filho» / «filha» hanteras lika odramatiskt som «obrigado» / «obrigada».

http://pt.wiktionary.org/wiki/criança
http://pt.wiktionary.org/wiki/filho
http://pt.wiktionary.org/wiki/descendente

Två snarlika trådar sammanfogade.
/Mod.

Upplysningsvis har jag alltid använt utrum på ättelägg, och en snabb koll i SAOL stöder mig därvidlag.

Det gäller fler romanska språk, till exempel spanska, och går tillbaka på latinet skiljer på puer/puella - litet barn - och filius/filia - släktskapsbarn. Egentligen har ju dock latinet inte något ord alls för barn i någon betydelse, utan bara fyra ord för respektive liten pojke, liten flicka, son och dotter. Vad som förefaller specifikt för portugisiskan är att det finns ett ord som kan användas om små barn oavsett kön, men som likafullt inte kan användas i betydelse son l. dotter. Jag är dock osäker på hurpass högt upp i åldrarna criança kan användas. Med tanke på att det ursprungligen har betytt en som skriker, får en utlänning intrycket att det i första hand handlar om en beteckning på spädbarn.

Descendente betyder däremot inte alls bara släktskapsbarn. Det betyder ättling eller avkomling i största allmänhet, och kan röra sig om hur många generationers avstånd som helst. Jag är ättling/descendente till Fredrik I av Danmark, men jag är fanimej inte barn till honom.

Lika upplysningsvis använder jag förstås inte neutrum på »ditt ättelägg« utan att ha rådfrågat normer som NE och SO. NE:

ättelägg subst. ~en äv. ~et, ~ar äv. ~ ...

Som synonym till busfrö fungerar bara neutrum i mitt idiom, av semantiska och idiomatiska skäl. Som amatöretymolog hänvisar jag förstås å andra sidan till en oxlägg i utrum.