Att hitta sig själv.

Jag sitter nu i min ensamhet och funderar på det här med livet. Personligen har jag väl egentligen bara ett enda mål med det - att vara lycklig. Dessvärre är vägen dit är betydligt svårare än vad jag någonsin kunnat tro.

Min gymnasietid är väl det som jag ser som min glansperiod. Jag hade då börjat om på nytt sedan högstadiet och lämnat allt det dåliga bakom mig. Det var som en helt ny värld öppnade sig.

Gymnasiet jag då gick på var relativt litet vilket bidrog till en enorm gemenskap som jag verkligen tog del av och trivdes i. Det var också under denna tid jag träffade min första flickvän. Livet lekte och jag hade äntligen blivit den utåtriktade och sociala människa jag alltid drömt om att vara. Jag minns att jag under denna tid tänkte "Nu kan livet bara bli bättre", men ack så fel jag hade.

Efter gymnasietiden tog det slut med tjejen och jag hade då börjat studera på universitetsnivå. Det var nu det började gå utför. Jag blev mer och mer asocial och vände mig inåt. Visst har jag träffat många nya vänner på universitetet - men jag har aldrig kommit att känna mig lika trygg och bekväm i tillvaron som under gymnasietiden.

Nu, när jag påbörjat på mitt tredje år på universitetet, har jag blivit sjukt less på mig själv. Mitt ex har jag kommit över sedan länge, så det är inte där problemet ligger. Det är i den sociala biten problemet ligger. Den biten av mig själv som ständigt distanserar sig från mig. Mitt intresse att lära känna nya människor finns inte kvar. Jag ser det bara som en jobbig process att ta sig igenom. Jag vill lära känna folk men orkar inte. Dessutom blir jag numera även nervös i sociala sammanhang. I det stadium jag befinner mig i just nu så räcker med att jag ska prata med kassören/kassörskan i affären för att jag ska börja stamma och rösten ska skära sig.

Min självtro i sociala sammanhang börjar ebba ut totalt. Detta gör i sin tur att jag blir mer nervös och presterar ännu sämre socialt. Jag har hamnat i en ond spiral.

Den utlösande faktorn till att jag skriver detta inlägg är att jag idag kom på mig själv med att till och med börja vända mig bort från mina närmaste vänner. Det är nämligen så att det hänt en ganska jobbig sak i mitt liv som jag vanligtvis skulle ventilera med dem - men istället väljer att hålla tyst om.

Jag inser nu att jag aktivt behöver göra något för att komma ur detta asociala beteende. Era åsikter och reflektioner vore guld värda!

Tycker du borde lyssna lite på Eckhart Tolle, en gubbe som hjälpt mig sjukt mycket.

http://www.youtube.com/watch?v=6CJ2TUtQvJo

1. Ta kontakt med Studenthälsan och se till att få prata med en kurator. Det är alltid bra att få en second opinion och bara att få prata med någon gör att saker och ting känns mer hanterbara
2. Gå med i en förening (det finns alltid en massa alternativ: studentikosa, religiösa men även mer profana föreningar). Du behöver inte ta någon aktiv del (alla älskar en lyssnare), utan känn dig för.
3. Jobba på din (eller en annan) nation på helgerna, det behövs alltid folk som kan servera öl, plocka glas osv.
   Här får du en chans att komma ut utan att behöva vara trevlig, att utekvällen inte kostar dig en krona gör inte saken sämre.
4. Hur bor du? Har du möjlighet att byta till ett korridorboende? då tvingas du träffa folk dagligen.

Stort tack för ditt svar. Det uppskattas verkligen! Dock så bor jag redan i korridor och är aktiv i en förening. Jag börjar faktiskt tro att mitt beteende blivit som det blivit just för att jag nästan aldrig umgås med personer jag faktiskt känner mig trygg med. Överväger att flytta hem en period just för att få denna sociala trygghet.

Åven jag har bott ett antal år på korridor, min erfarenhet är att det förr eller senare blir det ett generationsbyte; då alla gamla vänner går ut i "verkligheten" för att ersättas med ett gäng 19-åringar man inte har någonting gemensamt med. Jag började faktiskt känna mig en smula "fed up" på det studentikosa och det var inte värt besväret att lära känna nykomlingarna -> förvandlingen till korridorspöke hade börjat.
Det du känner är inte en längtan tillbaka till det gamla. (tre år på universitet har gjort att du har mognat och du är inte samma person som i gymnasiet) utan att du känner en längtan efter någonting nytt. I mitt fall flyttade jag och min flickvän till en lägenhet utanför Lund och jag pendlade till studierna i fortsättningen.

Ja det är mycket möjligt att fallet är sådan, du har absolut en poäng i det du säger. Saken är den att jag vill börja se en förändring så fort som möjligt. Jag vill börja arbeta med detta idag. Att flytta är inte möjligt för stunden, men det är absolut något jag kan göra inom en kort framtid.

Varför inte ta ett sabbatsår och jobba som halvtids soldat/aupair/volontär i någon krishärd?

+1
Jag läser the power of now just nu och den är väldigt lärorik. Den vore perfekt för dig pararara.

Jag har nu funderat på det här samt googlat runt lite. Att resa bort eller ta ett sabbatsår är inte något jag vill göra. Jag vet att jag kan klara av detta utan att förflytta mig från min älskade hemstad eller sluta upp med de studier jag bedriver just nu. Jag menar, det gick ju bra förut.

Angående mitt googlande - jag läste lite om social fobi på nätet. Där stod det att minska kaffe- och tobakskonsumtionen är något som tydligen skall vara bra. Jag har nu hållit mig borta från alla former av nikotin i över en vecka och verkligen trappat ned på kaffet. Detta är något som hittills har gett ett resultat långt över förväntningarna.

Jag känner verkligen hur jag börjar bli framåt igen. Jag börjar komma tillbaka. Och förhoppningsvis så håller detta i sig! Sjukt bra eftersom det dessutom motiverar mig att sluta snusa. Återstår att se hur det känns om ytterligare en vecka!

För övrigt, tack så hemskt mycket för era fantastiska kommentarer!

Hej!

Det liknar definitivt social fobi det du beskriver. Att det blir en ond spiral är inte heller konstigt då det tenderar att bli det när du undviker sociala situationer- ex. att du inte berättar om den jobbiga händelsen i ditt liv för dina vänner.

Vad är det som känns så jobbigt med att träffa nytt folk? Är du rädd för att de ska döma dig? Känner du att du inte kan vara dig själv? Hur skulle det vara om du släppte alla "tänk om" och bara var dig själv- vad är det värsta som skulle kunna hända? Att du blir ignorerad? Att du blir ensam? Är det för evigt? Är det outhärdligt? Kanske till och med- ok?

Prova att göra saker som känns jobbiga och nervösa (ex prata med någon i telefon eller att handla på ICA) och gör dem fullt ut- känn efter medan du gör dessa. Hur känns det i kroppen? Darrar du? Klappar hjärtat? Andas du konstigt och fort? Och sen då? Du kommer märka att det går över, kroppen vänjer sig, den här situationen var visst inte så farlig trots allt, kommer kroppen att tänka och så småningom kommer tankarna också förstå det, din bild av det ändras.

Du kan börja med en "enkel" situation för att sedan när du känner att oron i kroppen, ångesten, sjunkit, fortsätta med svårare situationer. Vad genererar mest ångest? Kanske att gå på fest och prata med 5 olika personer? Bjud in dig själv på fest? Hur blir det? Återigen, vad är det värsta som kan hända?

Ts du bör vara medveten om att det inte går att göra en diagnos på ett forum.
Misstänker du verkligen att du är drabbad av social fobi så ta kontakt med en vårdcentral på stört! Bry dig inte om hjälp-psykologerna här på forumet detta är allvarliga saker!
Försöker du behandla dig själv så finns risken att dina besvär blir värre och du missar du den vård du behöver, lider du inte av social fobi slösar bara bort din tid på kärringråd fyllda av svärmiskt-hypokondriskt trams!

Jag är helt medveten om att jag inte kan diagnostisera mig själv - och antagligen lider jag inte ens av social fobi. Dock har det hittills känts oerhört befriande att skippa nikotinet och jag tycker verkligen att det har gett resultat. Det var någon här på forumet som beskrev att h*n fick ångestanfall i samband med nikotinkonsumtion och jag kan faktiskt känna igen mig i dessa, dock har jag inte tidigare förknippat dem med just nikotin.

Jag är likaså medveten om att detta kanske inte alls har med nikotin att göra, men det lär jag ju upptäcka i så fall. Just nu känns det som att jag är på väg tillbaka genom att sluta snusa - återstår att se om det fungerar. Skulle det nu gå åt skogen ändå så får jag helt enkelt prova på något annat, exempelvis söka hjälp hos psykologer eller liknande.

Anyway, tack för ditt vettiga och hjälpsamma inlägg! Du har definitivt en poäng i det du säger. Förhoppningsvis så har jag rent mentalt kommit in rätt tankebanor för att ta mig ut ur detta själv, om inte får jag helt enkelt köra på det du föreslår.