Demokratin, hur ser ni på den?

Få saker är så grundläggande förbihållslöst omhuldat som den moderna demokratin av ideologer på alla håll. Nu tänker jag i denna tråd inte syfta så mycket på demokratiska rättigheter, utan snarare kärnan, rösträtten, idén om att folket väljer sina regenter. Där finns ju å ena sidan en lockande kraft i den demokratiskt kraften såsom en ytterliggare dimension i medborgarskapet att styra landet tillsammans med sina folkbröder, att den finns ett drag av ökad gemenskap i denna maktdelning, som försvinner om vissa inslag av befolkning alieneras från denna process. Samtidigt är det svårt att hålla borta cynismen för människan ur tanken. En stat är en komplexitet värt många studietimmar och slipat förnuft för att verkligen vara mogen att styra i rättan riktning. Att ge pöbelmänniskan med enbart yttersta rudimentära kunskap om politiska frågor ett sådant ansvar ter sig då obetänksamt. Inte därför att sådant leder till splittring och kaos, utan tvärtom, tycks människan som kollektivt djur, med normerna som koppel, ty sig till dess fursterliga hussar, även i de fall detta är skadligt. Framtiden avgörs således arbiträrt utifrån vilka tronföljare som ersätter de förra, likt dåtidens kungalängd kunde föra fram nådens man, såväl som despoten i nästa led. Och det enda demokratin då gjort är att ge despoten en godtycklig moralisk legitimitet såsom som påstått folkets anförvant.

Detta min ställning till demokratin är därför något som tar upp mycket tanketid. Men jag skulle därför också vilja undersöka er andras syn på frågan utifrån en konservativs synsätt. Om en förändring av demokratins art skulle till att ske, hur skulle den då se ut?

Hur betraktar ni den kvinnliga rösträtten? Är hennes biologiska olämplighet att se de mönster och struktur som håller upp civilisationens nät, hennes oförmåga att förhålla sig till logikens och rationalitetens opartiska mekanism, och hennes tendenser att dra ditt hjärtat bär i allt för stor grad, skäl att hålla henne borta från rodret? Eller är det, som vissa feminiska filosofer påstår att förbise hennes unika skatt av ett besitta en specifik moral, som om den behandlas korrekt ger en ytterliggare dimension till mannens, och fyller i det mannen missar med sina stela rättvisesyn?

Hur ska man betrakta fattiga och lågutbildade, en grupp kanske extra känslig för propaganda, populism, och opportunism, såväl som demagogers plattityder. En grupp som historiskt alltid betraktats som olämplig att släppa in i maktens korridorer men som samtidigt utgör kärnan i nationen, dess oumbärliga grund. Hur bör dessa tas i beaktande?

Slutligen den grupp som som alltid haft företräde för makten, de bildade, aristokratin, ofta detsamma historiskt. Dessa har i generationer tilltrots styra bäst och får då med den äran även bära hundhuvudet för lättvindiga beslut som varit allt för präglade av tidsbunden optimism och ideal. Är det i sig fog nog att diskvalificera denna grupp från framtida valprocess? Även i dagens läge tycks ju denna grupp lättpåverkad av nutidens nycker och att ideologiskt prostituera sig för för ära bland sina kamrater är kutym.

Men om alla dessa grupper besitter sådana svagheter vilka är då lämpade att egentligen styra skeppet? Enväldeshärskare tycks ju få människor finna lockande.

Vilken demokrati? Du menar som den demokrati vi hade innan Reinfeldt och Ask antar jag. Den var okej, men idag tycker jag inte vi har någon demokrati värd namnet.

Det är bara att konstatera att under Sveriges snart hundraåriga demokratiska historia så har vi ställts inför flera, egenskapade existensiella hot, som aldrig hade blivit några hot under den tidigare regimen: nedrustningen under mellankrigstiden, den svällande offentliga sektorn från 60-talet och framåt, löntagarfonderna och nu senast massinvandringen.

Den enda riktiga fördelen med demokratin i just det här avseendet är en lägre benägenhet att gå i krig, men det tycks vara på väg att försvinna.

Inför en lättare form av höger diktatur så är jag nöjd

eller har en diktatur någonsin varit vänster förresten? Menade förresten en hård höger men en lätt diktatur.

Som konservativ är jag anhängare av demokrati och jag ser inga hinder för att den ska vara allomfattande för människorna i en stat, det enda som ska krävas är medborgarskap och att myndighetsåldern är uppfylld. Den förändring jag skulle vilja ser handlar inte om deltagandet utan mer om hur makten ska organiseras.

De flesta så kallade konservativa påstår att de förespråkar subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att politiska beslut ska fattas på en så lokal nivå som möjligt där de som påverkas av beslutet ska vara med att besluta. Detta anser jag vara en av de viktigaste principerna som samhället bör efterleva eftersom då motverkas en alltför långtgående centralisering. Centralisering är dåligt av en massa anledningar som kan diskuteras en annan gång.

Att kvinnor på något sätt skulle vara olämpliga att styra eller leda organisationer är rent nonsens. Titta bara på hur skolan utvecklas idag. När tjejer fick samma möjligheter att plugga och utbilda sig har de tagit över betygsledningen i skolan. Flickor har överlägset bäst betyg, även i "logiska" ämnen som matte och naturvetenskap vilket betyder att de inte har några mentala hinder för denna typ av intellektuell verksamhet.

Den stinkande outbildade pöbeln ska hållas i styr samtidigt som deras möjligheter för avancemang i samhället inte får stängas ute. De som vill ta sig vidare i livet ska ha möjlighet att göra det, och det är viktigt att skapa sammanhållning som sträcker sig över klass och etnicitet. Samhället måste ha en grundläggande moralisk grund som allting annat kan byggas på, och det finns ett stort historiskt arv i västvärlden som kan användas och ur detta kan man plocka ut de bästa sakerna och förkasta de sämsta.

All form av aristokrati måste motverkas så långt det bara är möjligt. Att ärva titlar och ämbeten står i motstats till allting som ett samhälle bör organiseras efter och det måste vara upp till varje individ att leva på sina egna meriter i så lång utsträckning som möjligt. Förtjänst och skicklighet är det som har lett fram till att västvärlden har kunnat gå om den övriga världen när meritokrati var ett nytt fenomen. Det är viktigt att försvara denna praktik som långt det bara är möjligt.

Diktatur är aldrig något som man bör förespråka. Visst kan det finnas positiva saker men en stark ledare under vissa kortare perioder men det finns ingenting som garanterar att en diktator fattar rätt beslut, oavsett hur "upplyst" den personen än är.

Detta är min demokratisyn sammanfattad i ett så litet format som det vara var möjligt. Det kanske blir intetsägande men jag har försökt att få fram min grundsyn.

För den intresserade finns en kortare intervju med en demokratifilosof här:
http://www.youtube.com/watch?v=34_b5dY3HSw

Demokratin är problematisk på så många sätt. De tror jag de flesta inser... Modern demokrati innebär t.ex. att den minst intelligenta halvan av befolkningen har samma röststyrka i allmänna val som den mest intelligenta, vilket naturligtvis är absurt.

Demokratin inbjuder dessutom till överbudspolitik och skuldsättning av framtiden, något som i princip inte borde tillåtas. Men som alltså måste tillåtas om "majoriteten" så önskar.

Expertstyre är bättre i teorin, problemet är att hitta experterna, uppnå någon sorts rimlig konsensus om vilka de är, samt se till att experterna styr i samhällets intresse och inte sitt eget. Historien avskräcker.

Sant, men i en demokrati får du problemet med manipulativa politiker som inte heller styr i samhällets intresse.

Jag kan tänka mig en tvåkammarriksdag med ett folkvalt underhus, och ett aristokratiskt och meritokratiskt överhus med folk från bl.a. kyrkan, och eventuellt också framgångsrika företagare som ger politikerna råd om hur de kan förbättra näringslivet.

Jag tror att du överskattar intelligens. Det är nog ändå inte lika viktigt som du tror.

Tycker nog själv att det vore bättre med republik. Då det är lite av en blandning mellan diktatur och demokrati.

Jo, men detta räcker inte som vi har sett i England. Demokratins problem ur ett konservativt perspektiv är att den är revolutionär. Bara för några decennier sedan höll vi på att avskaffa det privata näringslivet. Nu försöker vi avskaffa könen.

Den revolutionära potentialen tycks inte ha sin rot i folkviljan, vilket det schweiziska exemplet visar, utan förklaringen verkar ligga i formerna för det demokratiska beslutsfattandet som gör det enkelt för en viss samhällsklass (media, politiker och några andra grupper) som är så att säga avlönade av systemet och kan ägna hela sin tid åt det, att lägga beslag på all makt.

Gärna ett överhus enligt din modell, men det absolut viktigaste för att motverka demokratins revolutionära tendenser tror jag är ett betydligt större inslag av folkomröstningar. Är det någon som tror att vi hade haft massinvandring och ett nedlagt militärt försvar om folket hade fått bestämma prioriteringarna?

Intelligens är ju svårt att mäta. Och även om det gick att mäta, så är det inte ett mått på duglighet eller lämplighet. Nazisterna som dömdes i Nürnbergrättegången hade tex en anmärkningsvärt hög intelligens. Ändå körde de sitt land i botten.

Däremot så tycker jag att viktad rösträtt kan försvaras. Men i så fall inte efter intelligens, inkomst eller förmögenhet, utan efter betalad skatt (det finns naturligtvis en korrelation mellan dessa parametrar, men det finns även stora skillnader). Bidrar man mycket till samhället, så borde man ha mycket att säga till om i samhället. Någon överbudspolitik från politikernas sida skulle det inte bli tal om, eftersom de som betalar mycket i skatt inte vill se något slösande med deras surt förvärvade pengar. Dessutom så skulle det kunna bidra till att höginkomsttagare faktiskt i högre utsträckning skattar i kommunen där de bor och inte försöker smussla undan pengarna utomlands.