Flickvännen har en dödlig sjukdom..

Skrev detta på "bästa sättet att hantera kärlekssorg" tråden och där påpekade någon att jag skulle starta en egen tråd, så gör det här nu.

Jag har ett långdistandsförhållande (för tillfället) med en sjukt underbar tjej, vi bor cirka 90 mil ifrån varandra pga plugg men det har fungerat bra förutom att vi saknat varandra mycket. Nu till grejen. Förra veckan fick jag reda på att hon har en sjukdom, leukemi.. Det kändes som hela min värld rasade samman och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Hon fick själv reda på det för ungefär 3 veckor sedan och jag märkte på henne när vi snackade i telefon att något inte stämde. När jag åkte hem för att fixa lite grejer så träffades vi självklart, då sa hon att hon var sjuk men ville inte säga vad det var. Men hon sa det 2 dagar efter att jag åkte tillbaka. Jag älskar henne obeskrivligt mycket och hon också. Hon har sagt att jag är den första och sista killen hon verkligen kommer älska. Men hon har flera gånger sagt att hon kommer lämna mig men ville inte säga varför fast jag hade mina aningar om att något var riktigt fel. Så nu vill hon lämna mig för att hon vill inte se mig lida och hon kommer att vägra ta behandlingar, hon har accepterat sitt öde. Jag vet inte hur farligt hennes sjukdom är men jag har läst på en massa och de flesta behandlingar är riktigt jobbiga.

Hon ska nu komma hit och besöka för att prata. Jag vet inte hur länge hon har kvar men det enda jag vet är att vårt förhållande inte har så lång tid kvar. Hon är verkligen en tjej jag skulle kunna leva hela mitt liv med men vet inte längre vad jag ska göra. Jag vill verkligen vara där för henne men vet att det blir svårt utan att sabotera hela min framtid (plugget alltså). Hon säger ju att hon inte vill se mig lida och så men jag kommer ju fortfarande göra det oavsett hur det blir.

Jag var bara tvungen att skriva av mig lite då detta har känts riktigt jobbigt även fast jag bara vetat om detta i en vecka nu. Hur ska jag kunna hantera detta? Kan tillägga att vi båda är runt 20 årsåldern.

Fy fan vad hemskt, cancer är en utav få sjukdomar jag fruktar att få och att läsa detta gör mig oerhört ledsen

Nu vet jag inte hur chanserna ser ut med att bota lekumi, men jag tycker absolut du ska övertala henne att ta emot behandling!

Fy fan hoppas det löser sig för dig och henne och att hon blir frisk så fort som möjligt!

Det finns flera olika versioner av "leukemi", alla är inte dödliga. Prata med din fickvän, det är nog inte fel att acceptera behandling. Leukemi som allmän diagnos innebär inte att individen har fått en dödsdom. När den akuta chocken har lagt sig är det kanske dag att ta fokus på fortsättningen. Ta hand om varandra !

Får tårar i ögonen hur tråkigt och hemskt det här. Med dagens medicin så överlever nästan alla. Beror också på hur väl hennes kropp reagerar på giftet eller "medicin" då jag hellre ser det som ett gift då det dödar nästan allt i kroppen. Har hon tur så kan hon bara behöva behandlas en gång. I värsta fall så behövs det flera behandlingar.
Lova mig att du står vid hennes sida hela tiden, åk och träffa henne så ofta du kan.
Hon kommer må riktigt skit under behandlingen, tro mig jag har sett ett och annat cancerfall i mina dagar.

Tänk aldrig i negativa banor,det kan du inte hantera, tänk att hon kommer bli bra och skapa massa planer så ni båda har något att se framemot.

Jag vet att hon kommer bli bra, det vet vi båda.

Sen vet vi ju inte i nuläget vilken typ av Leukemi hon har. Så det kan ju vara en odödlig, eller en lätt behandlad

fy fan tragiskt..beklagar verkligen..

beklagar !
min mor jobbar på hematologen (där de behandlar leukemi (blodcancer patienter)) och vet vilken hemsk sjukdom det är.. men idag är det många som faktiskt blir helt friska.

och det som är viktigt är att ha en POSITIVT inställning, inte negativ som du verkar just nu.. för det påverkar henne nog då också... se det positivt, se det som att hon KOMMER att bli FRISK, hon kommer att klaga det !

det psykiska påverkar mycket av det fysiska.

Tack för stödet!

Jag vet att det låter som att jag har en negativ inställning men jag har försökt att få henne att tänka på framtidsplaner, dock är det hon som verkar ha det negativa inställningen tyvärr. T.ex har hon sagt saker som "jag vill bara ha kul det här året" och sånt. En dag nämnde jag att jag skulle älska henne för alltid (innan jag visste om sjukdomen), alltså idag imorgon och om 5 år. Men hon sa "ta de lugnt om 5 år kanske inte ens jag finns". Jag vet ännu inte exakt vilken typ av leukemi hon har då alltid när vi pratar i telefon så försöker jag hålla mig ifrån ämnet då det bara blir en trist stämning när vi börjar prata om det, såklart.

Som jag nämnde i TS så säger hon att hon vill lämna mig då hon inte vill att jag ska se henne må illa, och att det är bättre så. Men jag har flera gånger sagt att jag vill vara där för henne oavsett vad men hon säger alltid tvärtom. Detta får mig att tänka att det är riktigt illa. Ska som sagt träffa henne den här helgen där jag ska försöka prata ut med henne om hur det verkligen ligger till.

Men vadå accepterat sitt öde? Runt 20 bast kan man ju fan inte ge upp bara för att man fått cancer eller är den extremt långt gången eller vad?
Säg att du finns där, pressa henne på mer information!

oavsett vad, lämna inte henne !

hon kommer att förstå ditt stöd senare, det är normalt att hon reagerar så, hon är trots allt ung och chockad.

Vad hon än gör för att du ska lämna henne, så gör det inte! Kvittar vad hon säger eller hur elak hon är mot dig, det är bara hennes rädsla som gör att hon inte vill vara med dig längre. Visa henne och få henne att förstå att du inte ger henne nåt val, utan att du kommer finnas vid hennes sida vad som än händer.
Förhoppningsvis får det henne att förstå och tänka efter och iallafall ge medicineringen en chans. Som sagts tidigare i tråden, leukemi behöver inte betyda döden. Min mormor har haft tjocktarmscancer, lymfkörtelcancer och leukemi, hon borde inte leva idag men hon fyller 80 nästa månad och lär bli kvar ett bra tag till.

Ni måste kämpa, för henne och för ert liv tillsammans!

Jag beklagar

Va hos henne så mycket du kan och få henne att gå med på behandling