Sne på toppslätskivlingar och braj

Har aldrig skrivit en tripprapport förut men kände att jag behövde skriva av mig lite. Vet inte riktigt hur jag ska tänka kring det hela då det är ljusår från vad jag tidigare upplevt. Dessutom var det mer än fyra år sedan jag stoppade i mig någon tyngre psykadelia och har uppenbarligen inte helt städat i kontoret va. Nåväl.

Efter att ha varit på jakt i 3 dagar och fått ihop ynkliga 35st toppslätskivlingar innan jag blev ivägjagad av tjuriga tjurar så bestämde jag mig att efter att ha fastat i åtta timmar för att ta en låg dos. Jag väljer ut 18 av dem största och finaste, dem vars hattar riktigt glittrar som små guldklimpar i ljuset och har den där violettblåa nyansen vid roten. Rakt upp och ner äter jag dem en och en, tuggar och tuggar tills dem är upplösta och sväljer. Tycker inte att det smakar vidare illa, kändes som att det var naturligt att äta dem så. Som den som först åt dem måste ha gjort för årtusenden sedan.

Efter några minuter börjar jag få en underlig känsla i magen, den strålar värme ut i kroppen som gör att jag börjar frysa om fötterna. Det känns som att vara kär och nervös samtidigt; tusen fjärilar pockar på min uppmärksamhet. Jag sätter mig framför eldstaden och lägger ett vedträ på den glödande kolen. Tidigare har jag satt på Glassworksskivan av Philip Glass. Facades (http://youtu.be/wJWQc_Drrm0) spelas när jag börjar känna av svampen. Euforin kryper sig sakta på, elden är så vacker. Ett minne, jag gråter. Ett annat, jag ler. Det är som att jag känner allting på samma gång. Även känslor av sorg förefaller vackra och stärkande. Jag känner tårarna rinna nedför kinderna samtidigt som jag skrattar åt det förgängliga i allt. Alla dem jag älskat som inte längre finns i mitt liv, deras minnen var inte längre förknippade med samma känslor. Det var som att uppleva åratal av känslor på en millisekund. Det var helt underbart.

Vedklabben har slutat brinna och kvar ligger den glödande kolen, vilket säger mig att jag suttit och stirrat in i elden i minst en halvtimme. Jag kommer på att jag har tagit svamp, minns vad jag har läst om förbättrad syn och milda hallucinationer. Så fort jag fokuserar på enbart en punkt i glöden är det som att jag kan se hur långt som helst in i den. Inte bara se detaljerna i den utan som att jag var på ett oerhört långt avstånd från den men ändå kunde se varje liten komponent, liten rök, gnissta och liten blå låga. Desto mer jag tittade, desto mer detaljer kunde jag se intill oändlighet. Glöden upphörde att vara glöd, för mig var den nu ett främmande stadslandskap höljt i mörk dimma med glödande hotfulla fasader och piskande grå vind. Jag märker plötsligt att musiken har tagit slut och med den även alla positiva känslor som varit så underbara en liten stund tidigare. Elden förefaller mig som en metafor för mitt liv, jag börjar genast känna mig extremt melankolisk. Men om livets gnista slocknar med elden, borde den inte kunna återfå sin styrka genom den?
Jag lägger tre små björkgrenar på kolet och blåser försiktigt, tar ett djupt andetag och blåser igen, hårdare denna gång, och igen och igen. Sakta börjar det fatta eld och det är som att ljuset åter uppstår i mig. Jag känner att ögonen tåras medans jag blåser liv i det döda. Det var bland det vackraste, om inte det vackraste, jag upplevt i hela mitt liv. Och jag tänker att: ”ingenting förvildar elden som vinden”, jag tänker att jag borde skriva ned det, men tanken är för underbar för att kunna glömmas. Hela upplevelsen är för mig en metafor för mitt liv, att åter tända den där elden var underbart. Sen slår det mig att utan vinden hade inte heller elden funnits, vad är mitt livs vind? Jag slungas åter in i inre reflektion.

Jag ställer mig upp, går runt lite. Det är nu helt becksvart ute, bestämmer mig för att gå ut en sväng. Vinden gör att löven låter som öronbedövande musik. Det är blött på altanen och jag är barfota, det är kallt i luften. Jag hade hoppats att det skulle vara stjärnklart men det är som att stirra upp i ett svart hål. Jag tar en serie djupa andetag vilket tycks hjälpa mot den nyfunna känslan av melankoli och viss meningslöshet. Plötsligt rycker jag till, något väser bakom mig, ljudet fortsätter att befinna sig snett bakom mig hur jag än vänder mig. Börjar känna mig rädd och går in igen. Vattendropparna på fönstret tycks sväva fritt i djupled, jag stannar och inspekterar och då rör dem sig mer och mer. Väl inne så börjar jag känna mig hungrig och käkar en brödskiva med smör och dricker ett stort glas juice.

En tid hinner förflyta där jag är försjunken i harmoniska tankar om allt möjligt. Jag kollar på klockan och det är nu tre timmar sedan intag, jag tänker att det kanske vore något att boosta det hela med lite brunt. Det uppstår ett hopp i tiden och nästa sak jag minns är att jag blåser ut ett enormt moln av rök. Jag släcker ned i rummet, nu är det enda som syns och hörs ett långsamt sprakande från lågorna i kaminen. Blundar och lägger mig ned i soffan. Ingenting händer, jag börjar känna mig rastlös, jag tar fram ett kalejdoskop och försöker framkalla någon slags hallucination. Efter att ha vridit lite kommer det en blå färg som så fort jag ser den framkallar en oerhört stark smärta i mitt öga, precis som om någon hade stuckit en sylvass nål rakt in i ögonloben. Jag ställer mig upp och går till fönstret, ser rakt ut i mörkret. Från samma ställe där väsandet tidigare hade kommit ifrån hör jag nu plötsligt, klart och tydligt en röst: ”-Vad har du gjort!?” Det är inte min röst, det är en auktoritets röst. Det är någon som jag inte har lyssnat på, jag har inte varit lyhörd nog. Känslorna rör sig i min kropp som en manet, allting samtidigt för att i nästa stund känna mig helt apatisk. Min hjärna hallucinerar och mina känslor hallucinerar. Jag upplever en oändlig sorg följt av vad jag bara kan beskriva som allt på samma gång, varpå en millisekund senare jag inte kunde känna något alls. Jag hade blivit helt känslokall, en psykopat. Fumlandes i min hjärna efter något som kunde uppbringa ens en tillstymmelse av ett känsloliv märker jag att jag helt saknar minnen. Det enda som finns är nuet, ett nu där jag börjar drabbas av panik. En tanke som tidigare fanns hos mig försöker göra sig uppmärksammad, något vackert, något tröstande. Jag finner inte orden. Jag sätter mig framför elden igen, den är inte längre vacker. Den är ful och vedervärdig. Allting kring mig antar en form av komplett ondska. Alla föremål är fyllda av negativ energi. Jag kan inte längre tänka klart, och jag minns ingenting från mitt tidigare liv och befinner mig i en verklighet helt befriad från kärlek. Jag har fallit djupt ner i vansinne.

Här följer två timmar rent och skärt helvete av vilket jag enbart minns fragment. Jag förstår att det är så här det är att vara komplett sinnessjuk. När jag äntligen börjar komma ner börjar jag kunna minnas få fragment ur mitt liv och jag förstår vad som har hänt. Paranoian sprider sig som en löpeld. Sökandes efter svar till mitt tillstånd ser jag svampen liggandes på bordet. Jag börjar tvivla på att man ens kan äta svamp. Jag tänker på största allvar att det är ett årligt skämt på flashback att lura ut folk på änger för att plocka och äta den här svampen som framkallar vansinne. Jag tänker att jag aldrig kommer komma ut ur det här tillståndet. Vill mer än något annat bara få känna något igen, tänka en normal tanke. Jag försöker göra allt jag kan för att återfå mitt förstånd, tänder alla lampor i lägenheten, sätter på musik och startar datorn. Kollar upp att man verkligen kan äta svamp och att ingenting kan hända. Börjar känna mig lite bättre till mods. Det är nu mer än sex timmar sedan intag och jag känner fortfarande inte igen mig själv och kan fortfarande inte framkalla en varm känsla. Det var som att fråntagandet av mitt känsloliv renderade världen helt oförståelig. Som om det är känslorna som är själva själen. Jag hittar en lapp från minneslucksperioden skriven med kol från elden, med blandade gemener och versaler har jag skrivit ”det finns liv”. Som om jag varit så djupt i döden att jag varit tvungen att försäkra mig själv om livet.

Lyckas somna och vaknar tre timmar senare, fortfarande själlös. Jag går in i köket och lagar lite mat, att utföra en invand handling utan problem skänkte mig ett visst lugn. Och efter att ha ätit började jag känna mig som mig själv igen. Sover ytterligare sex timmar, ligger kvar länge och tänker och försöker minnas. Finner det oerhört svårt att möta världen när jag vaknar, tills jag äntligen finner orden: Ingenting förvildar elden som vinden.

Läser gärna så fort du har styckeindelat texten.

3.5/5 pga styckeindelning.

kändes ändå som en riktikgt härlig tripp fram till slutet då... Mvh

Haha, sorry grabbar. Fortfarande svårläst lr? Jag kanske fortfarande är lite skev.

Jo tack, var en rätt härlig resa tills jag upplevde alla lycka slitas ifrån mig. På sätt och vis kan jag känna så här i efterhand att det kanske är precis vad man förtjänar när man inte visar tillbörlig respekt mot svampen och sig själv. Att få uppleva det vackraste och det absolut värsta på samma dygn skänker en ju ett visst perspektiv på tillvaron. På samma sätt som vinden kan släcka elden så kan den också göra den starkare.

Jag har plockat ut de delar som jag verkligen till hundra procent kan relatera till. När man inser att det som hänt är att man har blivit totalt sinnessjuk så infinner sig en ofantlig känsla av hjälplöshet och ånger över att man kunde vara så otroligt dum att man inte insåg det ovärderliga i psykisk hälsa. Även det mest grundläggande i vardagen blir främmande, motbjudande och otroligt obehagligt och man förbannar sig själv över att man inte tidigare insett att hela ens värld, utan undantag, finns på insidan. Att laborera med den grundpelaren framstår i stunden som det absolut mest korkade att göra.

Att sedan fruktlöst försöka bota tillståndet, med alla de tips och tricks som man lär sig om man gjort sin läxa beträffande psykedelika, gör bara saken ännu värre. Du plockar fram dina minnen av vad folk sagt ska hjälpa om trippen går överstyr, men när du testar dem så märker du att de inte ens är i närheten av att påverka dig på den djupa nivå som du skulle behövt. Hela världsbilden kan likas vid ett rum utan utgång. Du traskar tröstlöst omkring och försöker råda bot på den totala ångest du känner och du vet att du måste ut därifrån. De knep som du då försöker tillämpa för att komma ut, i enlighet med vad du lärt dig under tidigare studier av fenomenet, har ett sådant begränsat inflytande över ditt allmänna tillstånd att det kan liknas vid att gå från ett hörn till ett annat i rummet. I bästa fall möts du där att ett nytt perspektiv av ditt psykes fängelse. Ytterligare en gång går det upp för dig att du är chanslös mot detta mörker. Du tänker på dina anhöriga som du svikit och på framtiden som du förlorat och det känns inte ens meningsfullt att gråta. En sådan sund och nykter reaktion passar inte din patetiskt sorgliga skepnad.

Det som är värst av allt är förlusten av tidsuppfattning. När man är fast i nuet så tvingas man att i oändligheten återuppleva det ögonblicket då man inser att man är förlorad i avgrunden. Gång på gång den där sjunkande känslan i magen som gör sig påmind då det verkligen går upp för en. Gång på gång den överväldigande skräcken som infinner sig när man upptäcker att man är kvar och man förstår att man alltid varit här och alltid kommer att vara här. Gång på gång, gång på gång...

Edit: Bra rapport förresten! Den väckte många minnen... Dåliga måhända, men ändå mycket värdefulla och viktiga. Det går inte att uppleva något sånt här och förbli opåverkad.

Tack source. Intressant att du vi haft nästan identiska upplevelser, du lyckas dock beskriva det bättre än jag Det kanske är relativt vanligt med liknande upplevelser när man snear?

Verkligen så att man känner sig inlåst i komplett mentalt mörker. För mig var det nog inte brist på tidsuppfattning som var det värsta, även om det kändes som att det varade i all evighet. Den känslan av att vara bortom all räddning i ett emotionellt vakuum där man inte längre kan urskilja sig själv från ens omgivning som i sin tur är uppbyggd av rent mörker var helt klart värst. Är väl något man måste uppleva för att kunna förstå misstänker jag. Som du säger, går nog inte att uppleva något sådant och förbli opåverkad.

Frågan är ju lite vad man gör med erfarenheten efteråt, hur påverkade det dig?

På ett underligt sätt känner jag mig mer välbalanserad och har närmare till skratt än före trippen. Har kanske något att göra med att ha behövt kämpa för allting man tidigare tagit för givet som sätter sina spår.

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver och du formulerade det väldigt bra också. Jag har inte trippat många gånger, men jag har alltid den känslan som beskrivs i rapporten när resan lider mot sitt slut...

Vi verkar verkligen haft närmast identiska upplevelser, i vart fall så nära man rimligtvis kan komma. Jag kan såklart inte uttala mig generellt om huruvida det är vanligt eller ej, men i min bekantskapskrets känner jag ett flertal personer som känner sig svårt träffade av den beskrivningen jag delade med mig av ovan. Min erfarenhetsgrundade hypotes blir därför att det trots allt kanske är ganska vanligt förekommande bland "snedtrippare".

Jag har besökt mörkret mer än en gång, tyvärr, men det har påverkat mig på många sett. Dels har jag bestämt mig för ett långt uppehåll från alla former av psykedelika och jag brukar inga andra illegala droger. I ärlighetens namn vet jag inte om jag någonsin kommer att vilja riskera att hamna i den ångesten igen. Under en lång tid efter var jag rent av ångerfull att jag satt så mycket på spel, enbart på grund av nyfikenhet. Jag blev liksom nedstämd och hade svårt att släppa att det där ofantliga mörkret finns inom mig. Så otroligt slut och förstörd som jag kände mig mentalt i anslutning till snedtrippandet så var det omöjligt att undvika tankar om att jag kanske gjort permanent skada på min allmänna välbefinnande. Jag är, och var, medveten om att de flesta konventionella hallucinogener inte är nämnvärt neurotoxiska, men den sinnesstämningen som infann sig efter och alla otrevliga insikter om världen gör att en viss ånger upplevdes.

Men tiden läker alla sår och med tiden har jag börjat uppskatta erfarenheten för vad den gav. Jag tar inte mitt nyktra psyke för givet längre. Sedan jag varit på andra sidan så vet jag att även de delar av min världsbild, som tidigare var så fundamentalt grundläggande, kan upplösas på kemisk väg. Hela upplevelsen kan beskrivas väldigt pricksäkert med det gamla talesättet: "Man vet inte vad man har innan man förlorar det". Nu kan jag stanna upp i vardagen och ta ett djupt andetag och njuta av att bara vara nykter och må bra, på ett enkelt och alldagligt sett. Kanske lite ont här eller där eller lite funderingar över något på skolan eller jobbet, men fortfarande välmående!

Man kan nog sammanfatta det med att psykedelika fick mig att inse att jag ska vara fantastiskt glad över att vara mentalt frisk och vara nöjd med den hälsa jag faktiskt har. Det är inte alla som har samma tur och det finns för mig ingen större skräck än att drabbas av någon mental sjukdom, stor som liten. Detta har jag insett och det ändrar lite på mina tidigare värderingar. Det är vanligt att människor pratar om psykedelika och säger att det inte är farligt (läs: fysiskt farligt) och att det är lugnt om man är noga med set och setting. Set och setting är såklart viktigt, men det är ingen garanti för framgång och även om du inte utsätter din fysiska hälsa för nämnvärda påfrestningar så spelar du med psyket som insats.

Gör er själva en tjänst och lita på mig när jag säger: psyket är allt!

Fetmarkerade blir ett riktigt häftigt citat , du borde pröva fler fast i sällskap med någon och återkomma .

Jag tror att många inte förväntar sig det som händer, man förändras etc. Det är en både skön och hemsk upplevelse, lite som att dö och födas mentalt etc. Det jobbiga är att eftersom vårt samhälle är så jävla likriktat så blir man ofta lite depp över hur tråkigt och grått allt är (andra människor etc). Man får svårt att föreställa sig att stå på bandet i 30 år på volvo, den typen av liv. Gå upp varje morgon etc.

Har oerhört svårt att tro att någon kan bli beroende av tripp men snetrippar är ofta just de tripparna som WOWar en i efterhand och allt "Känns inte som förut"; men så är det.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är omöjligt att på förhand veta vad man ger sig in på när man provar psykedelika, på gott och ont. Man vaknar upp inför vissa saker som man kanske alltid vetat men ändå inte riktigt vetat! Bättre förklaring vet jag inte om jag kan ge men det finns i alla fall flera nivåer av insikt i en viss sak. Under en tripp kan du inse något som i sak är allmänbildning bland de stora massorna, men ditt nya perspektiv förstärker insikten till den grad att det är svårt att sitta kvar på stolen.

source, det är ju onekligen skrämmande att förlora sitt psyke. Det som tippade mig över kanten var nog att jag förstod att jag befann mig i ett rent psykotiskt tillstånd. Det låter som att du kanske inte riktigt kom ut ur det när trippen väl var slut?

Själv har jag alltid varit väl medveten om mitt eget mörker, speciellt på senaste tiden. Självmord i nära familj, brustna kärleksrelationer och självförakt har försatt mig i en negativ spiral. Var lite därför också som jag återvände till psykadelian, för att finna perspektiv och svar. Vilket jag också fick, med råge, alla destruktiva tankar kondenserade till ett par timmar av rent helvete. Jag var ju förståss också helt medveten om risken att snea ur helt om man går in i en sådan värld utan att må psykiskt bra.
Men det känns som att jag på ngt sätt blev visad helt utan försvarsmekanismer en sida av mig som jag försökt att tränga undan för att inte bryta ihop. En sida av mig som nu när jag har sett och upplevt den förstår saknar förankring i verkligheten och motarbetar både mig själv och mina nära och kära. Hur ska man kunna förändra något som man inte vet finns?
På så sätt känns det lite som en välsignelse, men det är väl också det jag måste intala mig själv för att inte gå under med upplevelsen. Inom den existentiella psykologin säger man att ångest sätter människan i rörelse. Så tänker jag hantera det, bearbeta och bygga om.

Sandtag, haha tack du. Det vore kanske klokt att inte göra det helt själv. Lär väl bli ett litet uppehåll ett tag nu men vem vet, en vacker dag med själsfrid kanske.

Lerchos, lustigt det där. Personligen lever jag ett liv ganska befriat från tvång och vardagliga rutiner. Något som jag har börjat sakna efter trippen. Kanske är det bara en "gräset är grönare"-effekt?