Mitt liv har rasat samman

Hej Flashback.

Mitt liv har sjunkit till absoluta botten sedan min mamma begick självmord för två år sedan. Innan hade jag ett bra jobb, gott om vänner och en flickvän. Nu har jag ingenting av det förutom vänner som hör av sig.

När vännerna hör av sig och undrar om jag ska hänga på vad de än gör så svarar jag alltid samma saker, jag orkar inte eller ljuger om att jag har andra saker planerade, trots att jag bara sitter hemma. De gånger jag orkar hitta på något känns det mesta tråkigt och jobbigt. Min f.d flickvän hör av sig med jämna mellanrum och undrar hur jag mår etc. Jag ljuger för henne också om att jag mår bra och ska styra upp mitt liv ordentligt igen. Min pappa tjatar också om att jag måste ta tag i saker, jag svarar att jag ska, om och om igen.

Den enda vettiga sociala aktiviteten jag gör om dagarna är att ta bilen till gymmet och träna, gymmet gör att jag härdar ut, träffar lite vänner/bekanta. Annars hade jag varit helt isolerad.

Jag hatar att allt är så tråkigt, ändå fortsätter jag med samma meningslösa rutiner dag in och dag ut. Mitt liv är den totala motsatsen till vad det var innan. Trots detta så orkar jag inte styra upp mitt liv. Jag tänker alltid 'På måndag får jag börja skärpa mig' men det blir såklart aldrig av.

Så hur finner man energin och lusten att ta tag i sitt liv igen?

Grejen är väl att det du ser framför dig när du ska " ta tag i saker" är det där ekorrhjulet som alla snurrar i. Du är redan i en form utav ekorrhjul när det gäller din tid nu, så att ta tag i alla måsten gör bara att det känns mer och mer tråkigt och eländigt.

Det du borde göra är att hitta något "större" mål med det du gör.
Vad vill du uppnå?
Finns det något du vill lära dig, prova på som du aldrig gjort förut?
Du måste släppa fokus från att traska in i ekorrhjulet till att hitta något utan för hjulet att se fram emot!


Kanske håller du på med musik, bild, fotografi eller bilar och vill utveckla detta? Eller så har du en resa du alltid velat göra men aldrig tagit tag i?
Det du kan göra är att börja utifrån den "roliga" änden med något du verkligen gillar och brukar känna inspiration för, så att du bygger upp dig själv och blir ett gladare jag.
När du byggt upp detta kommer det att bli lättare att ta tag i allt annat.
Du måste skapa din bas att stå på så att du har något att falla tillbaka på när det känns svårt.

Så börja bolla med dig själv, ideer på vad du kan tänkas vela göra i framtiden. Rita upp en plan ( i huvudet) på hur du ska ta dig dit. Ha denna tanke med dig och tänk på hur roligt, bra det kommer vara när du väl är DÄR.

Att bara bestämma sig för alla måsten utan mål kommer göra att orken och lusten försvinner.
Du måst hitta lusten att göra saker igen genom att hitta det där "något" i ditt inre som du så gärna vill uppleva.

Allting känns tråkigt och eländigt. Skaffa ett jobb känns lönlöst, jag får pengar så att det räcker och blir över av pappa.

Strax innan självmordet så skulle jag köpa lägenhet och flytta hemifrån, något jag knappt har funderat på sen dess. Jag har funderat på att ta upp thaiboxningen igen men det blir heller aldrig av, som allt annat. Jag har funderat på att börja plugga igen men ids inte att söka bara.

Problemet är att jag inte vet vad jag vill uppnå länge, innan hade tydliga mål. Innerst inne är jag väldigt målmedveten och har alltid ställt höga krav på mig själv, vad det än gäller. Jag hade tydliga mål och visste vägen dit. Jag orkar bara inte ta vägen dit längre.

Det låter som att du helt enkelt är deprimerad, W. Om man saknar den där energin att ta tag i både stora och små saker och allt känns extremt motigt och meningslöst, så har man oftast hamnat i en depression, och det kan vara väldigt svårt, om inte omöjligt, att ta sig ur den själv när allt känns så jobbigt.

Har du fått någon professionell hjälp efter din mammas självmord? Jag gick igenom samma sak med min pappa för lite mindre än två år sen, och som tur var så var jag själv i ganska bra psykiskt skick då och hade också en samtalskontakt inom psykiatrin. Det är oftast inte en upplevelse man helt kan lämna bakom sig, men det kan hjälpa att få ett annat perspektiv på saken, än att diskutera det med familj och vänner.

Det har jag tänkt på med och insett.

I början gick jag till en psykolog, den privata vägen. Jag gick dit ett tag, pratade och fick sömntabletter som skulle hjälpa mig att sova ordentligt. Sedan slutade jag gå, jag vet inte varför egentligen. Jag måste riktigt bra innan, hade ett bra jobb, skulle köpa lägenhet och hade flyt. Jag hade sökt till högskolan och blivit antagen men tackade nej till platsen.

Jag är inte typen som har diskuterat mina personliga problem med andra, jag brukar tänka att de har säkert sina egna problem och ingen gillar en gnällspik. Jag har alltid hållt en bra fasad utåt oavsett hur dåligt jag än har mått. Innan självmordet har jag inte heller aldrig mått dåligt, någonsin. Jag tar ut all skit på gymmet istället för att beklaga mig för andra. Min syster flyttade till en annan stad i en annan världsdel ett år efter mammas självmord och vi har inte alls samma kontakt som innan. Innan var vi väldigt tajta och kunde prata om allting.

Du verkar sitta i en ond spiral. Du vet att du mår bättre av att göra annat men din motivation är för låg. Vilket bara sänker den ännu mera i längden. Jag tror att antingen får du försöka hitta possitiva saker i din vardag och inse att det som har hänt, faktiskt har hänt och att det inte finns någon anledning att fortsätta grotta ner sig i det. Exempelvis, försöka göra mer av din vardag. Ta små steg.

En dag kanske det bara slår dig att du hade fina minnen med din mor exempelvis, och då kommer du kunna se det på ett helt annat vis också. Även om sådan smärta ändå gör ont genom hela ens liv. Men börja med små steg. Vem är den vän du känner är bäst? Eller vem föredrar du att prata med? Börja så. Försök unna dig själv med det du faktiskt tycker om. Sedan är det ju inget fel i att faktiskt känna "Nä, de här vill inte jag". Då var det så också. Finns ju ingen anledning att pressa sig själv. Du behöver ju inte tro att det hela har att göra med din depression jämt heller. Det kan ju bara vara så simpelt att du faktiskt är trött på att sitta med dina vänner någonstans på en restaurang, om och om igen. (Eller vad det nu än är?)

Det låter däremot som en ganska traumatisk upplevelse. Verkar som om du höll på att bygga ett liv och det hela sprack. Försök bygga upp dig till där du var, alldeles innan. Istället för att bara avvakta och beskylla dig själv som du verkar göra nu liksom. (Du känns lite som en sådan som beskyller sig själv rätt så hårt över att du inte har någon optimism/motivation. Vilket är rätt vanligt när man upplever depression.)

Spontant: Försök vara ärligare med dina vänner. "Jag gillar verkligen att hänga med dig, men du, jag mår inte bra just nu. Men jag kommer igen. Och då jävlar!"

Du vill inte visa dig sårbar. Men du kan inte bli accepterad om du inte visar vem du egentligen är. Man behöver inte trötta ut dom och gå in på detaljer, tynga ner dom. Men gör det klart att det inte är dom som blivit ointressanta för dig.

Så länge du har vännerna så är allt övrigt i livet detaljer. Beror på tillfälligheter.

Åk och hälsa på din syster, försök att hitta tillbaka till den kontakt ni hadde innan och försök att prata av dig. Jag tror att både familj och vänner förstår om du gärna ältar om samma ämne då du faktiskt har gått igenom en väldigt traumatisk händelse.

Även om saker och ting känns motigt så tycker jag ändå att du ska ta dig i kragen och höra av dig till någon polare och hitta på något. Jag tror att du kommer känna dig bättre om du inte alltid tänker på don mor och faktiskt har kul istället.

Jag vet inte hur det är när någon närstående går bort men jag har gått igenom en del deppritioner själv men alltid klarat mig ut ur dem så inget är omöjligt.

-det blir det du gör det till.

Det är ärligt talat svårt att hitta något som är bra i vardagen för tillfället. Jag gör ingenting vettigt förutom att träna i stort sett. Jag tänker hela tiden att imorgon skall jag göra mer men så blir det aldrig. Jag har svårt att släppa det. Det är så overkligt på något sätt, det är sånt som bara drabbar andra. Det borde inte kunna ske när man har det så bra som vi har det.

Jag har massor med fina minnen, från resor lite överallt i världen och andra kul minnen. Jag har några riktig nära vänner jag kan prata med men jag har hela tiden hållt alla på lagom behagligt avstånd som är gott nog för att dölja hur illa det är. Jag visar upp en falsk fasad, låtsas att allt är bättre än vad det är. Jag unnar mig saker jag tycker om och mår bättre för tillfället. När tillfredsställelsen från den nya dyra jackan eller Ipaden har lagt sig är allt som vanligt igen. Jag har allitd varit väldigt social och spenderat tid med vänner. Middagar, fester, rest etc. Det är sånt jag egentligen gillar, numera sitter jag mest och längtar hem.

Jag vill men vet inte hur jag ska göra eller om jag orkar anstränga mig så. Jag har alltid haft höga krav hemifrån och ställt ännu högre krav på mig själv. Jag vill vara en högpresterare, eller snarare kräver det av mig själv. Jag är självkritisk och inte nöjd om jag inte gör allting bäst.

Jag vill tänka så men det är svårt. Jag gillar inte att visa mig svag, jag har aldrig känt så här eller mått dåligt ens. Jag vet att jag måste men jag förmår mig bara inte att berätta hur illa det är.


Jag har tänkt att jag ska åka och hälsa på men hela tiden skjutit upp det. Jag vill men ändå inte. Kompisarna hör av sig jämt när dom ska göra något kul, stort som litet. Men jag har aldrig lust och när vi umgås slutar det allitd med att jag mest längtar hem. Det är svårt att bara släppa allt negativt och plötsligt skina upp och ha kul.

Jag vet att det går, innerst inne så vet jag vad jag behöver göra och vad som krävs. Men det är svårt att hitta de tankarna när allt är jobbigt.

Känner igen mig i hur du tänker, fastän att jag inte var i närheten av något så "traumatiskt".
Det kallas prestationsångest. Jag är ingen psykolog men jag skulle gärna säga att det är lite av en ond spiral. Vill du ens träna var det första som slog mig? Eller gör du det bara för att göra något?

Ta inte sån hård press emot dig själv. Du har liksom satt upp inuti ditt huvud att när morgondagen kommer så ska du "prestera högt", varför? För vem?

Om du inte känner för att göra det dagen efter, så mår du ju bara sämre i längden utav det. Ta små steg. "Imorgon ska jag bara gå och köpa en bulle" Eller "Imorgon ska jag bara sitta i telefon med en kompis". Typ sådanna steg tänker jag mig.

W, jag rekomenderar ett besök hos psykiatrin då du verkar deprimerad.
Bra att du tränar, förtsätt med det, dock så är vi männsikor komplexa varelser och måste ha annat i livet oxå så du måste förkovra dig i vänskap osv. Planera ditt liv utifrån den sitts du nu är i och inte i hur det såg ut när din mamma levde för så ser det inte ut längre. Kram på dig och ge inte upp