Citat:
Ursprungligen postat av SantaMuerte
När det gick upp för mig att skelettet var ett problem och de trodde jag hade mördat. Då kände jag att livet så som jag kände det var över och jag blev väldigt ledsen bland annat att jag skulle förlora min flickvän och mycket mer.
Men sedan i förhören när de förklarade för mig att jag var
misstänkt för mord skrattade jag bara,
hånskrattade till och med. De avbröt till och med första förhöret på grund av att jag
inte slutade skratta åt mordanklagelserna. I förhöret står det att jag typ var trött och fortfarande påverkad.
Men jag har pratat med förhörsledaren som höll första förhöret efteråt och om hur det gick till samt hur han uppfattade det.
Hela vistelsen var hemsk men också spännande på en och samma gång,
jag fick insyn i saker jag bara hade läst om tidigare. Den
viktigaste lärdomen för mig var också att jag inte har något att vara rädd för när det gäller rättsväsendet så som jag tidigare trodde. Det är en styrka att bära med sig. 
Okej. Då förstår jag.
Och detta än mer den som här i tråden fastslog dig att vara psykopat(wildis, tror jag?).
Hur känns det att bli klassad som psykopat, men inte då detta bland expertisen? En seger, vad?
Du miste aldrig "allt", med andra ord?
Men hur känns det då att fortsättningsvis tvingas vara med och leva bland "vanligt folk" och inte med och hos och bland "expertis"= bland "rättsfolk"? Och med då "vanligt folk" menar jag inga dödskallar...(dessa levande eller döda).
Varför var du förresten rädd för rättsväsendet tidigare?
(mitt fetlagda enligt av mig också typiskt psykopati)