2012-09-06, 03:59
#1
2012-09-06, 05:06
#2
Nej då du behöver inte vara orolig för att förlora den förmågan helt. Möjligen kan det hända hjärnskadade eller psykiskt sjuka i någon utsträckning men det är jag ingen expert på.
Jag tror för din egen skull att du borde reflektera över vad du anser vara styrka och svaghet när det gäller känslor och uttryck för känslor. Om man inte tillåter sig själv att känna "djupare känslor" eller visa dom så kapar man en del av ditt eget jag och sin personlighet. Vi är ju människor skapade med ett brett register av olika känslor och det är ju så grundläggande för oss alla, så det går inte att rationalisera bort eller tvinga sig själv hur som helst. Känslorna finns ju där någonstans inom dig även om du lyckas pressa ner vissa av dom i ditt undermedvetna genom självkontroll.
När det gäller det beslutet du tog när det gäller dina syskon så antar jag att just det beslutet vilade på djupt känslomässiga grunder. Något i den situationen berörde dig så djupt att du bestämde dig för att inte tillåta dig att visa djupare känslor eller sårbarhet. Med andra ord så verkar det som om du bestämde du dig för att du inte riktigt får vara mänsklig.
Jag tror att du vet det men i alla fall. Att känna sorg, smärta och att visa sårbarhet är inte tecken på svaghet utan tecken på styrka. Antar att du är av manligt kön? och då kan det vara lite knepigare med känslor och känslouttryck på olika sätt. Delvis hänger det ihop med att män kopplar kontroll över situationer till styrka och då kan känslosamhet ses som att förlora kontrollen.
Du behöver ju inte visa upp din sårbarhet i situationer när det inte känns bra men du kan i alla fall tillåta dig själv att känna, att lära känna dina känslor. När det händer nägot mycket smärtsamt som det tydligen gjort kan man också bli blockerad för att det gör för ont men jag tror att dina känslor när det gäller det kommer i kapp dig. Det brukar sån sorg göra. Det gör ont att gråta och det gör ont att sörja men man skadar sig själv mycket mer i längden genom att försöka blockera det.
Jag tycker du ska tillåta dig själv att ge hela dig själv även med känslor, sårbarhet och brister till människor som står dig nära. Om du har en bra relation med dom för övrigt och dom är hyfsat vuxna/mogna kommer dom troligen att uppskatta det.
Nu blev jag nog kanske lite väl djup men jag förstår vad det innebär att blockera smärtsamma känslor och jag vet hur mycket bättre man mår när man kan släppa kontrollen även om det inte är lätt att tänka om och lära om.
Var inte orolig du kommer att kunna gråta igen.
Jag tror för din egen skull att du borde reflektera över vad du anser vara styrka och svaghet när det gäller känslor och uttryck för känslor. Om man inte tillåter sig själv att känna "djupare känslor" eller visa dom så kapar man en del av ditt eget jag och sin personlighet. Vi är ju människor skapade med ett brett register av olika känslor och det är ju så grundläggande för oss alla, så det går inte att rationalisera bort eller tvinga sig själv hur som helst. Känslorna finns ju där någonstans inom dig även om du lyckas pressa ner vissa av dom i ditt undermedvetna genom självkontroll.
När det gäller det beslutet du tog när det gäller dina syskon så antar jag att just det beslutet vilade på djupt känslomässiga grunder. Något i den situationen berörde dig så djupt att du bestämde dig för att inte tillåta dig att visa djupare känslor eller sårbarhet. Med andra ord så verkar det som om du bestämde du dig för att du inte riktigt får vara mänsklig.
Jag tror att du vet det men i alla fall. Att känna sorg, smärta och att visa sårbarhet är inte tecken på svaghet utan tecken på styrka. Antar att du är av manligt kön? och då kan det vara lite knepigare med känslor och känslouttryck på olika sätt. Delvis hänger det ihop med att män kopplar kontroll över situationer till styrka och då kan känslosamhet ses som att förlora kontrollen.
Du behöver ju inte visa upp din sårbarhet i situationer när det inte känns bra men du kan i alla fall tillåta dig själv att känna, att lära känna dina känslor. När det händer nägot mycket smärtsamt som det tydligen gjort kan man också bli blockerad för att det gör för ont men jag tror att dina känslor när det gäller det kommer i kapp dig. Det brukar sån sorg göra. Det gör ont att gråta och det gör ont att sörja men man skadar sig själv mycket mer i längden genom att försöka blockera det.
Jag tycker du ska tillåta dig själv att ge hela dig själv även med känslor, sårbarhet och brister till människor som står dig nära. Om du har en bra relation med dom för övrigt och dom är hyfsat vuxna/mogna kommer dom troligen att uppskatta det.
Nu blev jag nog kanske lite väl djup men jag förstår vad det innebär att blockera smärtsamma känslor och jag vet hur mycket bättre man mår när man kan släppa kontrollen även om det inte är lätt att tänka om och lära om.
Var inte orolig du kommer att kunna gråta igen.
__________________
Senast redigerad av emmeline 2012-09-06 kl. 05:14.
Senast redigerad av emmeline 2012-09-06 kl. 05:14.
2012-09-06, 05:31
#3
Citat:
Ursprungligen postat av emmeline
Nej då du behöver inte vara orolig för att förlora den förmågan helt. Möjligen kan det hända hjärnskadade eller psykiskt sjuka i någon utsträckning men det är jag ingen expert på.
Jag tror för din egen skull att du borde reflektera över vad du anser vara styrka och svaghet när det gäller känslor och uttryck för känslor. Om man inte tillåter sig själv att känna "djupare känslor" eller visa dom så kapar man en del av ditt eget jag och sin personlighet. Vi är ju människor skapade med ett brett register av olika känslor och det är ju så grundläggande för oss alla, så det går inte att rationalisera bort eller tvinga sig själv hur som helst. Känslorna finns ju där någonstans inom dig även om du lyckas pressa ner vissa av dom i ditt undermedvetna genom självkontroll.
När det gäller det beslutet du tog när det gäller dina syskon så antar jag att just det beslutet vilade på djupt känslomässiga grunder. Något i den situationen berörde dig så djupt att du bestämde dig för att inte tillåta dig att visa djupare känslor eller sårbarhet. Med andra ord så verkar det som om du bestämde du dig för att du inte riktigt får vara mänsklig.
Jag tror att du vet det men i alla fall. Att känna sorg, smärta och att visa sårbarhet är inte tecken på svaghet utan tecken på styrka. Antar att du är av manligt kön? och då kan det vara lite knepigare med känslor och känslouttryck på olika sätt. Delvis hänger det ihop med att män kopplar kontroll över situationer till styrka och då kan känslosamhet ses som att förlora kontrollen.
Du behöver ju inte visa upp din sårbarhet i situationer när det inte känns bra men du kan i alla fall tillåta dig själv att känna, att lära känna dina känslor. När det händer nägot mycket smärtsamt som det tydligen gjort kan man också bli blockerad för att det gör för ont men jag tror att dina känslor när det gäller det kommer i kapp dig. Det brukar sån sorg göra. Det gör ont att gråta och det gör ont att sörja men man skadar sig själv mycket mer i längden genom att försöka blockera det.
Jag tycker du ska tillåta dig själv att ge hela dig själv även med känslor, sårbarhet och brister till människor som står dig nära. Om du har en bra relation med dom för övrigt och dom är hyfsat vuxna/mogna kommer dom troligen att uppskatta det.
Nu blev jag nog kanske lite väl djup men jag förstår vad det innebär att blockera smärtsamma känslor och jag vet hur mycket bättre man mår när man kan släppa kontrollen även om det inte är lätt att tänka om och lära om.
Jag tror för din egen skull att du borde reflektera över vad du anser vara styrka och svaghet när det gäller känslor och uttryck för känslor. Om man inte tillåter sig själv att känna "djupare känslor" eller visa dom så kapar man en del av ditt eget jag och sin personlighet. Vi är ju människor skapade med ett brett register av olika känslor och det är ju så grundläggande för oss alla, så det går inte att rationalisera bort eller tvinga sig själv hur som helst. Känslorna finns ju där någonstans inom dig även om du lyckas pressa ner vissa av dom i ditt undermedvetna genom självkontroll.
När det gäller det beslutet du tog när det gäller dina syskon så antar jag att just det beslutet vilade på djupt känslomässiga grunder. Något i den situationen berörde dig så djupt att du bestämde dig för att inte tillåta dig att visa djupare känslor eller sårbarhet. Med andra ord så verkar det som om du bestämde du dig för att du inte riktigt får vara mänsklig.
Jag tror att du vet det men i alla fall. Att känna sorg, smärta och att visa sårbarhet är inte tecken på svaghet utan tecken på styrka. Antar att du är av manligt kön? och då kan det vara lite knepigare med känslor och känslouttryck på olika sätt. Delvis hänger det ihop med att män kopplar kontroll över situationer till styrka och då kan känslosamhet ses som att förlora kontrollen.
Du behöver ju inte visa upp din sårbarhet i situationer när det inte känns bra men du kan i alla fall tillåta dig själv att känna, att lära känna dina känslor. När det händer nägot mycket smärtsamt som det tydligen gjort kan man också bli blockerad för att det gör för ont men jag tror att dina känslor när det gäller det kommer i kapp dig. Det brukar sån sorg göra. Det gör ont att gråta och det gör ont att sörja men man skadar sig själv mycket mer i längden genom att försöka blockera det.
Jag tycker du ska tillåta dig själv att ge hela dig själv även med känslor, sårbarhet och brister till människor som står dig nära. Om du har en bra relation med dom för övrigt och dom är hyfsat vuxna/mogna kommer dom troligen att uppskatta det.
Nu blev jag nog kanske lite väl djup men jag förstår vad det innebär att blockera smärtsamma känslor och jag vet hur mycket bättre man mår när man kan släppa kontrollen även om det inte är lätt att tänka om och lära om.
Du blev absolut inte för känslosam, uppskattar det bara.
Jag har tänkt mycket på det där med styrka och svaghet. Första gången i mitt liv som jag trodde jag skulle dö (fem år iofs) var när min pappa började gråta på en begravning (hans morsas) och sedan dess har jag sett tårar som ett tecken på undergivenhet. Mina småsyskon skulle jag göra allt för och nu när min farsa börjar bli gammal vill jag att de vet att de har en annan att skydda de, därav vill jag alltid visa för de att jag är stark och oavsett vad som händer så kommer jag stå rakryggad.
Jag är en kille, ja. Har egentligen blivit uppfostrad att inte gråta men ändå blivit uppmanad till det mellan varven. Har en väldigt manipulerande farsa så jag vet aldrig riktigt vart jag ska ta vägen.
Det jag egentligen har svårast med är att jag blivit så avtrubbad, utan att egentligen ha sett något hemskt. När jag blir ledsen sjunker jag till botten men innan dess kan det hända vad som helst utan att jag reagerar.
När det gäller familj och vänner är jag normal men jag bryr mig inte om någon skadas, om djur far illa framför mina ögon och om någon gör sig illa. Jag har jobbat som prostituerad under ett halvår och såg mycket skit (som jag slapp ta del av) men inget bet på mig.
Vet att allt jag skriver är en soppa men jag är själv så splittrad just nu. Vet inte riktigt vad jag vill få fram och jag har försökt ringa till de som står klistrade i det här forumet men ingen svarar.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
