Hej där alla skrattsugna flashbackare!
Min tanke med denna tråd är att vi ska dela med oss av de upplevelser samt matkulturberikningar vi stackars smala människor har fått utstå under alla år vi tvingats spendera tillsammans med de klotrunda, ständigt utsvultna fettona som strövar runt i jakt på mat.
Jag ska ta o börja:
Familjemedlem X är väldigt fet. Så pass fet att hon gjort en gastric bypass - och! ändå lyckats tänja ut magsäcken till det "normala". Visserligen det tog väl sin lilla tid o de 2-3 första månaderna fick hon åtminstone kämpa för att få föda. Men nu ligger hon (1,66 lång) på matchvikt runt 140- 150 kg igen + att hon har ett sexigt operationsärr från naveln som sträcker sig en bit ovanför de isterfyllda slokande icakassarna. Nåväl.
När det är familjemiddag gäller det att stå längst fram med tallriken. Chansen att äta sig mätt eller få ta en skälig skvätt av den goda såsen är annars obefintlig. Senaste middagen var absolut första frågan som kom denna: -"Blir det någon efterrätt?"
Måhända att jag är gammaldags och styrd av normer, men är det inte lite väl optimistiskt för att inte säga fräckt att när man har denna vikthistoria ens fundera på att äta en efterrätt.
En lång historia kort. Jag vart inte mätt på middagen. Jag brukar aldrig äta efterrätt men nu var jag så hungrig att jag vart tvungen.
Den andra "berikningen" är av samma person.
Hon har nämligen satt detta i system, det går till så att jag är lite hungrig o brer mig 1-3 mackor. Rundfia sitter vid bordet, stirrandes som en hund mot skärbrädan. Jag kommer på att jag måste sätta på kaffe, svara i telefon eller nåt, när jag kommer tillbaka ser jag antingen 1-2 mackor mindre eller om jag inte är borta så länge är det 3-4 tuggor dvs en halv macka som är borta och där sitter hon med mat i munnen och kläcker ur sig: "- Jahg shkullle bara smaka!"
Jag återkommer med flera matkulturberikningar snart.