Visst, utifrån ett sånt perspektiv är ju alla mål orealistiska. Men utifrån ett personligt plan kan faktiskt alla bli mer, beroende på vilka förutsättningar som finns. Du kan bara till viss del påverka hur dina utsikter ser ut rent praktiskt, men hur illa det än ser ut kan du alltid göra det bästa i varje situation och därmed nå över ditt EGET snitt.
Jag har pratat med mängder av äldre människor om just detta. Det de alla svarar unisont är att de ångrar allt de inte gjorde, att de inte tog större risker, att de inte gick utanför ramen mer. Däremot har jag aldrig träffat en miljonär (propagerar inte för att jakt på pengar är eftersträvansvärt här) som säger "hur kunde jag vara så korkad att jag valde det?"
Ett incitament till att bli nummer ett är oftast inte att komma före alla andra, snarare att få möjlighet och resurser att hjälpa andra, så de också kan nå dit de vill.
Utifrån ditt perspektiv skulle varken Bolt (vem fan är det?

) eller stadsministrar ens finnas. Tror du de lyckades bli det de ville av en ren slump?