Citat:
Ursprungligen postat av bernad_law
Totalt luftherravälde eller air supremacy uppnådde ryssarna kanske sent 1944 när de Västallierade nedkämpat tyskarnas flygvapen på Västfronten. 1942 hade tyskarna troligen fortfarande air superiority.
Det övriga du skriver är helt korrekt, USA hade redan besegrat den reguljära irakiska armén. Man slogs mot irreguljära irakiska trupper inne i Bagdad, på samma sätt som SAA slåss mot irreguljära grupper. Fattar du jämförelsen?
Det finns ingen jämförelse.
Iraks armé var en konventionell armé som slogs på ett konventionellt sätt. Om kriget är på det sättet så kan man inte vinna om den andra sidan har fullständigt luftherravälde såsom USA hade gentemot Iraks armé. När väl denna armén är besegrad så är det endast kvar ett fåtal volontärer eller miliser som gör ett sista motstånd.
I Bagdads fall var det en totalt demoraliserad milis som endast existerade i Bagdad och resten av landet var erövrat.
Det går inte att jämföra detta med Syrien där rebellerna har en uttalad strategi som går ut på gerillakrigföring (I dem flesta fall med undantag av Aleppo). Denna strategin går ut på att kontrollera landsbygden, lägga upp IEDs så att man förhindrar pansarfordons rörelse i landsbygden, sen ta över små orter, gå in i vissa delar av stora städer och föra urban krigföring och göra detta i HELA landet. Och om man skulle förlora ett visst område (Man förlorade faktiskt Darayya i somras) så retirerar man och kommer tillbaka senare.
Man har ingen strategi att ta över dem stora städerna och hela landet förränns man uppnått sina mål som man uppnår via icke-konventionella stridstaktiker. Det är tack vare dessa taktiker man lyckats trots att man blivit totalt sönder-bombade varje dag av flygplan.
Hade man kört en Erwin Rommel strategi som rebellerna i Libyen gjorde innan NATO-interventionen så hade man blivit krossade precis som rebellerna blev i Libyen (Innan NATO).
Det går inte att jämföra detta alls. Det som kan jämföras är i sådana fall upproret i Irak där USA hade enorma problem mot sunni araberna och erkände själva att man förlorat Anbar provinsen. När man såg hur hopplöst det var så valde man en politisk strategi, beväpna och hjälpa sunni arabiska klaner (som vid det tillfället stred mot amerikanarna) i syfte att besegra Al-qaida i Irak.
Dessutom hade man hjälp av shia-arabiska miliser som var i krig mot Al-qaida.
Om USA hade sådana problem hur ska då en armé såsom Syriens med skräp såsom BMPs och andra fordon kunna lyckas KONVENTIONELLT.
Själv är jag övertygad att slaget om Lattakia och Tartus kommer bli bra mycket blodigare och svårare för rebellerna än det stundande slaget om Damaskus. I Damaskus kommer det vara en reguljär armé som kommer vid tidpunkten för det slutliga slaget redan vara kraftigt försvagat medan det i Lattakia kommer vara miliser som kommer kriga i varje by, ort och göra det på ett icke-konventionellt sätt.
