Citat:
Ursprungligen postat av
Massajen
Nej, vittnen är inte alltid otillförlitliga. Sker iakttagelsen under goda förhållanden och vittnet känner personen sedan tidigare ökar naturligtvis träffsäkerheten. Devlinrapporten behandlar detta rätt utförligt.
Apropå Expressens notiser - vad anser du spontant om ögonvittnen som hör av sig ett decennium efter mordet? När CP figurerat i media under flera år? Hans Ölvebro sade någon gång apropå publicerade detaljer kring mordet, "skriver tidningen om att polisen söker en person med en skär bandyklubba så nog fasen strömmar det plötsligt in tips om personer som setts gå omkring med en sådan".
Okay. Skönt att höra att i vissa lägen kan man sätta stor tilltro till vittnesmål. Så att man
inte genomgående ska förhålla sig ytterst kallsinniga till vad folk påstår sig ha bevittnat
från rättsväsendets sida.
Personligen tycker jag att Lisbet var i ett sånt läge. Hon hade sin makes mördare strax intill sig.
De mötte varandras blickar för några sekunder. De hann helt klart se på varandra innan
flykten vidtog för den nyblivne statsministermördaren. Detta är det centrala vittnet
Inge Morelius helt övertygad om. Här fanns tid för att hinna skapa sig en uppfattning om
hur personen såg ut som nyss tagit ett liv och varit nära på att ta ytterligare ett, nämligen
Lisbets eget (ja, jag läste vad du ansåg om "det andra skottet", att det i själva verket kan
ha varit ämnat åt OP det också, men jag tror själv inte på nåt sånt).
Lisbet må ha uppträtt mindre balanserat strax efter att gärningsmannen gett sig av och folk
strömmade till platsen, men det behöver inte innebära att hon blir värdelös som ögonvittne
för den sakens skull. Det hon precis fått se har hon nu lagrat hos sig, det försvinner inte.
(Minnesforskaren Lars-Göran Nilsson, flera gånger omnämnd i tråden, förklarar ju för övrigt
mycket bra hur det här med minnesfunktioner kan fungera hos människor.)
Två år senare händer så det otroliga och den hon sett får hon nu se på nytt. Snacka om chock.
"Hon berättar att hon varit så säker på att hon inte skulle möta den man som stirrat henne i ansiktet någon meter bort i riktning mot Dekorimaskylten. "Och så var det HAN!”
Det fanns inte minsta tvekan berättade hon. Hon hade fått en chock när hon såg honom.
Hon hade försökt lugna ned sig själv och noga följa hur han rörde sig runt i rummet för att
se om det fanns någonting i rörelsemönstret som avvek från hennes ”film". Det
fanns det inte. Hon var helt säker." (Ur Ulf Dahlstens bok "Nirvana kan vänta")
Ett person som är så säker på sin sak och som bevisligen befunnit sig i absolut närhet av
gärningsmannen, ja, där är allt jag själv beredd att sätta stor tilltro även om många andra
tycker det är skit värt med vad denna person gör gällande. Så må det vara.
Lisbet lever inte längre och kommer inte att kunna yttra sig mera i den här saken.
Hon visste vad hon hade sett och ville sen inte alla människor acceptera det så var det ju
inte mycket att göra åt. Det är rätt lustigt förresten med alla dom som tycker sig veta
bättre än Lisbet själv vad hon sett och inte sett den där gången...
Nog nu om det här.
Vad det sen gäller vittnen i fallet som hör av sig långt efteråt så är väl givetvis en rejäl
dos skepticism på sin plats oftast. För att ta specifikt ett av de två vittnen jag refererade till
nyligen så förstår man ju med lätthet att personen LG med ungefär samma struliga bakgrund
som CP själv inte är någon som man lär tillmäta den största trovärdighet direkt.
Därmed inte sagt att han ljuger om vad han påstår sig ha sett mordkvällen.
De finska kvinnorna som dyker upp 7 år efter mordet och lämnar en berättelse om en
man utanför Dekorima som ska ha pratat i en Walkie Talkie och fått en och annan
privatspanare att bli alldeles till sig i trasorna bör man se på med samma skepticism.
I all synnerhet som mig veterligen ingen annan förbipasserande strax innan dådet vittnat
om att det stått nån person på stället ifråga. Bara helt kort innan finns det vittnesuppgift,
nämligen från nämnde Morelius, att någon person uppehållit sig utanför Dekorima vid
avfasningen.
Det kan sen finnas olika anledningar till att folk dröjer med att höra av sig. Några skyr
uppmärksamheten som det för med sig att vittna i en mordutredning och drar på det i det
längsta, åter andra är rädda att kunna råka illa ut om man vittnar mot en person som mördat
och är dokumenterat mycket farlig och våldsam. Fler orsaker finns säkert.
Sen då dessa som bara hittar på det man ska ha sett eller hört. Gänget av mytomaner.
Här gäller det att gallra väl.
Fallet med Palmemordet lär slutligen aldrig någonsin komma längre än där det är nu.
Man har en person som blivit lagförd för mordet, fälld först och friad sen. Flera år senare
ett försök att få till stånd en tredje rättegång mot samma person, men den resningsansökan
som åstadkoms i det syftet möttes med kalla handen. Hade det materialet dock som
presenterades där funnits med redan vid hovrättsförhandlingarna, inte minst det som
handlade om en möjlig motivbild, så är det inte givet att utgången i hovrätten blivit som
den blev...
Det kommer säkert att pekas ut nya personer i stil med Skandiamannen, aktiespekulanten
med samma förnamn som trådens huvudperson och som ägde en magnumrevolver samt
hårdingen från Sydafrika under åren som följer och gärna då i följe med en nyproducerad
sak bakom pärmar på två, trehundra sidor. Men lika lite som tidigare kommer man att kunna
förankra sina "heta spår" ner på själva Sveavägen mordkvällen. Allt med samma förödande
brist på substans. Det förblir vid mer eller mindre långsökta TEORIER.
En högst kontroversiell, världskänd svensk ledande politiker, hatad lika mycket som älskad,
går och blir ihjälskjuten på öppen gata i vintriga Stockholmsnatten och det skulle vara en
simpel A-lagare, en kriminell blandmissbrukare, en strulig buse med hjärnskada, som gjort
sig skyldig till detta...nej, så kan man inte ha det. Lika lite som amerikanska folket skulle
kunna nöja sig med en ensamagerande udda figur som Lee Harvey Oswald när det
gällde mordet på JFK.
Hur mycket det än sen må vara som talar för att det är just så det förhåller sig i
verkligheten.
Stort kräver stort.
I vart fall större än vad som är förhanden med CP respektive LHO.
Högst ogärna vill man ha en lösning som inte står i paritet med offrens betydelse.
Därför: giv oss en
komplott! En smaskig, fin konspiration, tack, helst med
inblandning från utländsk stat eller inhemsk underrättelsetjänst. Det går bra med SÄPO
också förstås eller mäktiga krafter inom näringslivet. Ja, det duger även med nån obskyr
frikyrklig rörelse eller nåt parti långt åt helvete ut på högerkanten. Vad som helst blir
till slut bättre än denna strulputte från betongdjungeln i förorten som ansvarig.
Dessvärre ser det ut som att i det svenska fallet får vi hålla till godo med en smått galen,
icke måttligt ilsk och hämndlysten livstidsdömd rättshaverist och eventuellt också en
övervintrad gammal nasse med många järn i elden som möjliga krafter bakom mannen
med magnumrevolvern på Sveavägen för snart 33 år sedan.
Och då blir det ju lite komplott därigenom också...