Kollektivboende med gemensamt sovrum.

Kollektivboende med gemensamt sovrum. - En redogörelse av perfektionen av [Infinite] 2012-08-08 11:57 PM
[Praktisk filosofi]

Den här idén bygger på att människan är det mest utvecklade djuret på planeten jorden och detta på grund av den verbala kommunikationen.

Tvåsamheten, eller famlijelivet(två barn två vuxna) tycks vara idealet för de flesta, och det är lätt att förstå då de flesta människor nöjer sej med att "dela"(livet består av så mycket, men det är tiden efter jobbet som belyses här("")) livet med en partner och eventuella knottingar(barn). Men för oss som inte delar den stimulansen utan kräver mer social interaktion och fler personligheter att lära känna grundligt innan vi dör har jag tagit fram en lösning: Kollektivboende med gemensamt sovrum.

[Kollektivboendet]
Varför detta?
Det finns en känsla som jag inte kommer ifrån och det är känslan av att aldrig riktigt lärt känna människor.
Av livets 29747.5 dagar(medellivslängden - Sverige(Google Public Data)) så vad tillbringar vi egentligen tiden åt? Att leka är vad vi gör. Denna lek innefattar för de flesta; arbete, familj, barn, tv, facebook, mat och semester. Jag vill inte leka den där leken, jag vill göra något annat och detta annat är tron om att människan är ett flockdjur som inte behöver lära känna mer än 8-20 personer på djupet under en livstid.

Så, hur är idéen rent praktiskt genomförbar?
Jag har tagit fram två alternativ, ett för den urbana-/stadsmänniskan: En industrilokal/lägenhet utan väggar formad i en kvadratisk eller rektangulär form med kuddar/sittdynor och mattor längs väggarna och med en gemensam sovplats i mitten utav rummet.

Och det andra för lantisen: En enplansvilla/hus byggd på samma princip som den ovan med ett stort gemensamt rum fast här kan även ingå en viss livsstil som involverar odling av mat.

[Gemensamt sovrum]
Varför detta?

Förutom att det är gosigt^^ så omfattar tanken följande

• Den fysiska fobin som många har mot beröring bearbetas(om man nu ser det som ett problem och vill göra något åt det).
• Känslan av att behöva somna ensam eller känna avsaknad av mänsklig beröring är inte längre fysiskt reell.
• Pinsamheten av att andra har sex en bit ifrån än kommer i teorin övergå till en acceptans.
• Den eventuella avundsjukan som kommer uppstå av att andra har sex en bit ifrån än kommer i teorin att övergå till en glädje istället för en irritation.
• Sömnlösheten som med största sannolikhet till en början kommer att uppstå( av entusiasm och annat) kommer i teorin att övergå till ett lugn och en djupare sömn.

Nå, vad tycks?

Det bör absolut att fungera om målet enbart är att föra dessa människor närmre varandra, alt. ge personerna i fråga högre förståelse för de andra involverade.

Däremot, om motivet är livsförhöjning så tror jag att det rent generellt inte bär av för de flesta individer. Då ur diverse aspekt;

Först och viktigast så behöver människan tempererad social interaktion. Gärna dessutom så frivillig sådan som möjligt. Förutsätter man att alla premisser och förhållanden om personernas funktionalitet till varandra är perfekta, så kommer ändå friktion att skapas dem sinsemellan. Vi behöver helt enkelt perioder för oss själva för att bearbeta intensiviteten och påfrestningarna i sociala sammanhang. Rör det sig om en större mängd personer i samma kollektiv så kommer man nog relativt snabbt att märka intern gruppering ganska tidigt. Flockar inom flocken. Såvida inte en stark ledare tar plats, här kulturell snarare än praktisk. Praktiska lösningar skulle t. ex. kunna vara avskärmade ytor eller liknande.

Fortsättningsvis så mår ingen människa bra av att tillbringa större delen av sin tid i en öppen miljö. Det finns ett skäl till varför vi har valt att avskärma diverse rum med väggar och sedan tilldelat var rum en egen aktivitet. Psykologiskt fungerar vi så att när vi förflyttar oss från en miljö till en annan, i moderna sammanhang oftast genom dörrar/öppningar i väggar, så avslutas perioden som varade i den tidigare miljön (till exempel därav det är lätt att glömma varför man begav sig till den andra miljön, 'att man glömde vad man letade efter'). Detta kan återigen lösas genom avskärmingar, denna gången mildare (t.ex textiler eller halvväggar), för att skilja på olika aktiviteter.

Avslutligen så skulle det helt enkelt bli trångt för diverse olika aktiviteter. Människan mår bäst fri, och i fråntagande av allmän frihet (såsom att kunna laga mat när man planerat alt. besöka toalett vid behov utan att behöva vänta osv.) mår vi dåligt. Därutöver mår vi bäst när vi har rutiner och allmän struktur över vårt vardagliga liv, något som är i princip omöjligt i alla kollektiv. Men sålänge det finns tillräckligt med utrymme (möjligtvis mer än vad som är applicerbart) så borde även detta lösas. Alltså, en uppsättning, alt. tillräckligt med utrymme för alla att göra allt samtidigt (en toalett, en spis osv. för var människa)

Sen vidare observation kan jag ju nämna den egen erfarenhet jag har. Är väl förvisso en någorlunda introvert människa så jag är ju inget praktexempel. Men jag har märkt själv att det blir bättre i längden att komma en människa nära från avstånd, dvs tempererat. Jag har själv bott i kollektiv i cirka två år - mådde bättre än någonsin första halvåret, mådde piss resten av tiden (av förnämnda anledningar).

Vidare kan säkert fler än jag instämma i att det inte är särskilt trevligt efter att ha varit sambo under en längre period. Känslor dör ut fortare då de, poetiskt uttryckt, inte får tid nog att blomma.

Bra grund dock!

-chs