Antirealisme i kommunikationsvetenskapen beror på förvirring

Det finns så klart olika skäl att bli antirealist. Ett utav de vanligare popargumenten kör på den roliga historien om kartografen, som skapade en 1:1 kopia av världen - han hade inte plats att vika ut det, så det kunde inte användas som representation. Lektien som dras ur detta är, att tecken, dvs. föreningen av signifier och signified, måste vara olik det som representeras. Se och skrik över det följande reduktio av ontologisk realism med utgångspunkt i ovanstående insikt:


Argumentet presenteras av Chandler, en ledande semiotiker. Vad är ontologisk realism? Kort: det existerar saker och sakförhållanden oberoende av sansande varelser/kulturer/whatever. Så klart vill en realist hävda att det även finns mentala tillstånd och kulturer. Man kan tillägga att såna existerar i realistisk mening om de enbart beror på sig själva, eller med kulturer, på kulturens fysiska och mentala substrat.

Vi behöver inte lägga ner mera tid på detta. Men se så på Chandlers argument: då representationer är skiljda från det som representeras, varför de inte kan vara transperanta, då är de konstituerande av verkligheten. Med andra ord: verkligheten är i någon mening skapad av eller genom representationen av samma. Men det är inget argument, utan ett påstående. Två såna, och båda är falska:

1) Representationer kan enbart vara "transparanta" om de är identiska, antingen numerisk eller kvalitativt, med det som representeras.
2) Om en representation inte är transparant, då konstituerar den sitt objekt.

Transparans kan, så som jag ser det, läsas på i alla fall två sätt. Antingen så, att vi inte "ser" representationen, utan i någon mening ser genom den, ut på vad som representeras. Ett bra exempel är visuell representation: vi "ser" inte kvaliteter i synfeltet, utan vi "ser" tingen. Beskriv din upplevelse av att se ett äppelträd, så kommer du beskriva egenskaper vid trädet - färg, konsistens etc.

Men då vi inom semiotiken studerar tecken och deras funktioner och roller generellt, så kanske vi inte ska förstå transparans så. Istället ska vi nog läsa det således:

Transparans definition: En representation är transparant om och endast om den i princip gör tillgänglig för en förtolkare varje aspekt av det representerade.

En enkelt kommentar: en representation, ett tecken eller ord, ska inte göra alla aspekter tillgängliga, utan vilka som göras tillgängliga beror på just meningsinnehållet, dvs. det representationella innehållet, i representationen. När vi pratar om sinnesintryck, t.ex., är intrycket alltid mer detaljerad än den språkliga rapport om samma. Men vi vill ju förmedla något, därmed inte nödvändigvis allt. Säger jag, att jag såg en man med svarta kläder, då refererar jag, så klart, till min upplevelse tidigare, och antagligen till mannen som jag såg. Men vad jag gör tillgängligt är inget särskilt specifikt. Mitt påstående skiljer de möjliga världener i vilken mitt påstående är sant från de i vilka det är falskt. Om jag såg en man i svarta kläder, då är det sant. Men jag representerar då inget mera specifikt än just det: att någon entitet som var ur kategorin man, och bar svarta kläder - oavsett detaljerna - blev tidigare sett av mig. Skulle jag referera specifikt, då skulle jag, om t.ex. någon sorts Russeliansk teori om referens stämmer, kunna, sanningsenligt, formulera tillräckligt många detaljer om mannen för att otvetydigt identifiera ham. Eller kanske det räcker med "jag såg den man som befann sig si och så kl. 10 etc", och då representerar jag, åter igen, ett påstående som är sant i de världner där jag såg en man som befann sig på platsen, och som jag hävder att jag såg.

Lite klurrigt formulerat. Min poäng är att representationer pekar ut tvärsnitt ur verkligheten. Vi kan fylla på. Men strängt tagit representerar de inga kompletta förhållanden. Det representationella innehållet i "jag såg en man igår" är inte om en specifik man, men om att jag såg något individ ur kategorin man, och jag såg honom igår, dvs. på ett tidspunkt innan 24:00 inatt. Påståendet blir sant. Det mer specifika påståendet att jag såg något specifikt individ blir likledes sant av sin sanningsgörare - ett sakförhållande (ifall man, som jag, inte är rädd för realism). Poängen är, att komplett representation inte är något vi vanligen förväntar oss. Vi vill peka ut specifika saker ur kompleksa sammanhang, och beroende på situationen kan vissa egenskaper vid sakförhållandet som representeras vara relevant. Men detta är skitsamma egentligen. Det spännande är nästa steget i det antirealistiska argumentet: då transparans inte förekommer är världen konstituerat av representationen. Meh. Vadå? Vi pekar, ifall vi går med på realism, ut aspekter vid världen - kanske inte samtliga - men det krävs ju inte. Vad skulle problemet vara? Varför steget från icke-transparans till antirealism? Argumentet håller helt enkelt inte. Skulle poängen kanske istället vara epistemologisk? Kanske en form av skepticism. Då säger den, att representationer tas som transparanta, men då de inte är det, är vår kunskap om världen aldrig korrekt, utan "konstruerad" i meningen "arbiträrt skuret". Vi feltar våra orena representationer för ontologiskt uttömmande, och därmed har vi alltid fel, och världen är principiellt ute ur räckhåll.

Denna poäng kanske är vad som menas. Men då sitter vi på en global skepticism som är inkonsistent, medmindre den vidrör enbart sinneserfaring eller liknande. Men då vi pratar tecken generellt handlar det om al teoretisk kunskap, då den representerar sitt objekt och dess egenskaper abstrakt via tecken! Om än poängen, oavsett vad, är amatörmässig, så kan den vara vad som menas. Derrida, t.ex., skriver att "allt är kontext":

(Derrida, On Grammatology)

Här betyder "kontext" världen i sin totalitet, dvs. hela världsförloppet. Men då vi inte gärna tolkar Derrida som sägande, att allt som existerar hör till världen, som ju mer eller mindre bara är en definition av existens, måste han mena något annat. Ett snällt försök att ge Derridas sats innehåll är:

(Från wikipedia):


Det första kan tolkas på olika sätt, inkl. att en eller annan teori stämmer, mens alla andra är falska - att vi inte kan tänka utan att vi tänker inom en teoris ramar betyder inte, att vi inte kan skapa nya ramar, eller att vi inte kan jämföra eller hoppa mellan teorier. Det betyder bara att varje tanke har teoretiska förutsättninger. Knappast upplysande. Den senare tolkningen kan vara problematisk eller triviell. Om vi tolkar "language" brett, vilket är vanligt inom semiotiken, så kan det betyda alla teckensystem: vi kan inte uppleva världen utan att representera den, och representationella tillstånd är "språk". Men den poäng vill alla nog acceptera, omän de vill må illa över användningen av språk. Men "kontext" betyder ju världen i sin totalitet. Kanske den tidigare tolkning läsar kontext som "discoursive context" - vilket ju skulle betyda "världen i sin totalitet som konstituerat i discursen", vilket nog bara är en skräcklig form av lingvistisk idealism.

Oavsett vad verkar antirealisterna dra slutsatserna för snabbt. Antingen tolkas allt de säger som triviellt skitsnack blandat med falskheter, annars blir deras positioner inkonsistenta eller rablande sinnessjuka och utan dalektisk stöd, när det kommer till deres beef med realistiska teorier.

OBS: Kan tilläggas att Chandler skriver, att vi "upplever" världen så som den representeras för oss. Kanske det är så argumentet fungerar. Men då förutsätts vad som ska bevisat, nämligen att upplevelse konstituerar världen, vilket slet och rätt är en primitiv idealism. Oavsett är argumentet skrämmande ohållbart, och inte desto mindre verkar merparten av semiotikerna förplikta sig på liknande skit.

Ett annat bud är att argumentet fungerar på en ekvivokation:

1) Our knowledge is indirekt via representation.
2) Knowledge is true propositions/beliefs/whatever.
3) If realism is true, then the representations are false.
Ergo: antirealism is true.

(da 1) förutsätter att vi har kunskap, och att kunskap är sann per definition).

Men som redan visad: en ofullkomlig representation kan vara sann. Vidare: en realist är öppen för att mycket av vad vi tror kan vara falskt. Kanske Chandler menar att våra beliefs formas av representations, och att dessa, om realism är sann, är falska, varför enbart antirealism kan stämma ifall skepticism är falsk. Men detta argumentet är inte attraktivt als. En vetenskaplig realist skulle så klart påstå att vi har sanna eller nästan sanna teorier om världen. Och det finns en mängd med teorier som förklarar båda fuzzy terms, disjunktiva egenskaper, emergenta fenomen etc., samt hur vi kan referera utan kompletta beskrivninger - så argumentet felar. I allafall ska det mer till, då han ska ge oss bra skäl att tro, att våra beliefs måste vara falska (ifall han med knowledge menar beliefs), annars måste han visa att orena representations inte yielder knowledge ifall realism är sann, vilket bara antas från början.

Ps. förlåt min slarvighet, men jag är trött.

Jag förstår Saussure som att langue (language) är systemet av tecken och parole det faktiska bruket. Det är langue man vill komma åt och studera. Tecknen koordineras med varandra i förhållandet med varandra i langue. "Upp" är upp därför att "ner" och omvänt. Om språket nu kommer före i förståelsen av världen kan förändringar i språksystemet skifta rejält hur vi upplever världen. Det gör att man blir väldigt relativistisk och subjektiv. En inte särskilt attraktiv position. För Derrida verkar då gälla att i varje given situation interna ohållbarheter skapas i språket och vissa ord i ömsesidigt definierande par får företräde framför det andra. Detta är orättvisa. Ett trivialt exempel är världskartan där vi lika gärna kunde ha australien upp och europa ner men vi har givit det motsatta företräda. Därför är dekonstruktionen rättvisa (enligt Derrida)

Problemet för en läsare av antirealister ligger mycket i bristen på avskiljelse av metafysik och epistemologi. Epistemologiska svårigheter (eller nu svårigheter med språket) tenderar att sammanblandas med metafysiken. Just vilken slags värld de tänker håller på därute blir svår att begripa sig på. Om vi går tillbaka till Saussure och tar ordet "man" får det sin biologiska innebörd i förhållande till "kvinna". Men vi har också andra kön däremellan. Vi tar företräde för "man" och "kvinna" som koordinater snarare än de andra könen. På så sätt kan även vad det innebär att vara man och kvinna röra sig åt sidan. En genusforskare kan se hur "kön" har skiftats geografiskt och med tiden. Hur skulle en realist bemöta detta? För här har vi ett fall av brist på transparent definition. Själva regionaliteten i tid och rum av "kön" påverkar hela världsbilden när väl koordinaterna är satta. Den blir normativ. Men eftersom den redan är arbiträr måste endera användningen av den alltid vara orättvis. Så om vi tar detta med "man", "kvinna" och kön hur svarar en realist på detta? För vi kan se att hur dessa är koordinerade inte så som du menar ovan att de representerar en liten bit av verkligheten men påverkar helheten av världsbilden. Det kan lika gärna vara på än det ena än det andra sättet.

Jag är enig med dig i stort sett allt. Men kom ihåg att Saussure inte hade beef med övriga vetenskaperna. Han ville enbart att lingvistiken skulle studera just de generella strukturerna i språket för att allt annat hör under sociologin och de övriga vetenskaperna. Så resultaten inom lingvistiken skulle enbart röra språk som abstrakta strukturer. Nu kanske jag överdriver, men det är mitt luddiga intryck.

Och läser man senare strukturalister, som Umberto Eco, så ledar språkets betingning av världsuppfattelsen inte till epistemologiska svårigheter, då fakta-språket enbart betinger vilka saker vi fokuserar på - alltså det begränser oss inte i princip. Olika språk används att begripa samma värld, fast vilka aspekt vi begriper beror, så klart, på vilken omgång vi har med henne. Är vi logiker, kanske vi ser en text annorlunda än en litteraturvetare. Men vi ser samma text. Kanske vi har falska teorier om den, men de faktiska strukturer vi kan identifiera, så vida vi inte har fel, supervenierar på den faktiska text, och det finns då gränser för hur vi kan se den - och relativismen i denna mening utesluter inte en gemensam värld, utan säkrar enbart att vi har fel om vi upphöjer "vårt" perspektiv till "hela historien om världen" - det är en hardcore realism, och inte en relativism, och den går ihop med Saussures grundläggande projekt. Att det, så klart, finns ett problem med att demarkera de subjektiva perspektiven, som betingas av diskurserna, är klart - annars hade missförstånd och språkmässig utveckling inte varit möjligt. Men att det finns ett principiellt problem är falskt, och därför ledar inte värld-perceptionens diskursbundenhet till skepticism eller relativism, utan insikten är mycket mer harmlös - tänk Fregeansk sense, vars ervärvning säkras genom wittgensteinska språkspel (alltså: neka Wittgensteins meningsteori, fast köp språkspelsteorin som en förklaring på hur vi får våra begrepp, dvs. genom interaktion med världen i överenstämmelse med vår kultur). Då har vi, så som jag ser det, en språkteori (i grova drag) som går ihop med diskursanalytisk strukturalism utan att hamna i skepticism eller relativism.


Det är just detta jag vill åt. När antirealisten ska säkra sin position får hon inte på förhand sammanblanda de två. Om vi har goda argument för realism, och om vi har levande realistiska positioner som kan hantera det av värde som diskursteorin har fört med sig, då kan man inte appellera till ett epistemiskt begrepp om sanning för att säkra, att de triviella eller realistisk oproblematiska poängen kan modelleras som ontologiska poänger a la Derridas extrema antirealism, där allt som finns konstitueras (han hade slått mig för användningen av dom orden) i relation till diskursen.

Det argument jag har utgått ifrån ska visa hur antirealistiska tolkningar av strukturalismen tvingas fram via den fastslådde perspektiviskhet som språket innebär. Och jag menar då att argumentet forutsätter ett epistemisk begrepp om sanning, idet sanning enbart erhålls om världen sammanfaller i sin helhet med representationen av den!