Människans och samhällets moraliska förfall, vart leder det oss?

Det är min bestämda uppfattning att det svenska samhället under ett par, tre decennier, uppvisat ett moraliskt förfall som strider mot den grundläggande kristna moral som vårt samhälle är uppbyggt kring. Problemet är oerhört komplext och kanske svårligen kan avhandlas i en tråd som denna, men varför inte ha en intressant diskussion i vart fall?

Vi ser i dagsläget hur unga människor kan ha tiotals sexpartners innan dom ens uppnått åldern att köpa öl på krogen, vi kan notera att Sverige är ett av dom länder där skilsmässostatistiken är en av dom absolut högsta i världen, vi kan observera hur människor ständigt söker bekräftelse via sociala medier (har du inte facebook existerar du inte), vi kan anteckna att människor i dag har många, men flyktiga relationer till sina medmänniskor.

Givetvis generaliserar jag en del, men trenden är enligt mig tydlig. Dom värderingar som vårt svenska samhälle bygger på är satta i moralisk gungning. Vad kommer detta att leda till och finns det någon väg tillbaka?

Ber om ursäkt för om liknande tråd finns och/eller denna anses felplacerad.

Samhällets dekadens har väl varit mer eller mindre konstant, från generation till generation. Men liksom en trend dör ut föds nya, kanske nästa generation, som så många andra, reagera i motsats till sina förfäder = revolutionistiskt tänkande.

Revolution är i många fall ett nyckelord vid generationsskiften. Fråga Dostojevskij...
Vi kan t.ex. märka att alltfler ungdomar har som intresse att skaffa det traditionella paketet, en villa, fru, barn och Volvo (minns dock inte exakt var jag har läst detta).

Poängen är att den föreliggande dekadensen kan mycket väl ge upphov till att nästa generation lägger större vikt i gamla värderingar.

Tänk på renässansen, upplysningen, romantiken, etc. De flesta epoker uppkom ur askan av den föregående. Värderingar från förr kan lika gärna vara morgondagens verklighet.

Som om en kristen dystopi skulle vara bättre? Missförstå mig inte, jag ogillar det mesta om det moderna samhället, men finns det någonting jag ogillar mer så är det väl pådyvlad kristen moral.

Jag är inte ateist.

Du har absolut en poäng men är inte dagens dekadens, särskilt i form av lättvindiga relationer, ganska unik?

Jag pratar inte om en kristen dystopi. Jag pratar om dom kristna värderingar och den kristna moral som vårt samhälle bygger på. Jag är ateist, men det gör inte att jag kan förneka att vårt samhälle bygger på kristendomens värderingar.

Nej, men jag pratar om en kristen dystopi. Kan du beskriva något som helst annat samhälle där "kristna värderingar" och "kristen moral" regerar, och stävjar det liberala sinnet?

Anser du att det svenska samhället är en kristen dystopi?

Nej, men du går tillbaks till ett religiöst samhälleligt fundament och menar att så som vi lever idag är tecken på ett moraliskt förfall; så hur skulle samhället se ut enligt dig?
Jag citerar mig själv: "Kan du beskriva något som helst annat samhälle där "kristna värderingar" och "kristen moral" regerar, och stävjar det liberala sinnet?"

Vågar nästan påstå att en djupgående kristen värdering med funktion i samhället skulle betyda total regress och därmed en snarlik dystopi.

Det svenska samhället är i grund och botten baserat på kristna värderingar utan att för den skull vara särskilt religiöst. Vår lagstiftning är i mångt och mycket baserad på kristna värderingar och kristen moral, men Gud nämns inte i lagtexten särskilt ofta. Det är inte fråga om en tillbakagång till något religiöst, utan ett försvar av den moral och dom värderingar som vårt samhälle har byggts upp på. Att dom sen i stor utsträckning kommer ifrån kristna värderingar ser jag inte som något problem. Man måste skilja på religion/avgudadyrkan och moral/värderingar.

Tycker du själv att det moraliska förfallet är av godo?

Skulle gärna vilja läsa någonting mer specifikt än bara; "... ett försvar av den moral och dom värderingar som vårt samhälle har byggts upp på." Har fortfarande inte fått något exempel överhuvudtaget på hur du menar att samhället skulle se ut istället..
Du kan ju ta upp de punkter du själv nämner om hur det ser ut idag, och förklara hur det skulle se ut enligt dig, dvs. som antites med gammal och hederlig, konservativ stadga.
Inte nödvändigtvis, men som sagt tror jag inte alls på alternativet.

Kan ni inte återgå till saken? Jag kan berätta en upplevelse från mitt liv.

När jag studerade i en svensk stad förra året, kvitta vilken stad, fick jag erfara en tillvaro som jag tror är ganska allmängiltig på vilket universitet som helst eller i vilka bekantskaper som helst. Relationerna mellan människorna var på många ställen helt identiska med varandra; jag fick mig en massa bekantskaper och "vänner", som jag varje dag umgicks med. Saken var bara den att jag såg dem, nästan allihop, som identiska och lika varandra, och att alla ville likna varandra och inte liksom utmärka sig på något speciellt sätt, att bemötandet av varandra varje dag var krystat och förläget, att man alltså gick in i någon försvarsställning, någon form av stålsättning för att dölja sina känslomässiga ingivelser, dölja sina brister, sin egenformade personlighet och sina inneliggande kvaliteter. Detta var så tydligt och påtagligt. Sedan, att alla ville framstå som lyckade och ambitiösa, trots att så kanske inte ofta var fallet, att man till exempel kommenterade gårdagens festligheter eller skrävlade om helgens kommande roligheter: detta var ständigt återkommande, som om man inte vågar eller vill intressera sig för något annat än dessa ironiska klagovisor och tafatta kommentarer. Den här fegheten och livlösheten och självfixeringen utmärker ungdomarna (och det är som om de inte ville något eller ens intressera sig för något djupt och lidelsefullt som kräver själ), den verkar hålla sig fast ända upp i 20 och 30 och 40-årsåldern, vilket innebär att den kommer prägla en norm. Det är denna norm som jag då mötte på universitetet, och jag tror många möter den länge än.

det leder oss till samma ställe alla tidigare civilisationer hamnade på - dvs jag antar vi kommer börja tillbaka på noll.

alltså själva fenomenet med moraliskt förfall iom att vi 'peakar' är ofrånkomligt och skulle uppstå oavsett, men jag ser det som att roten till vårt förfall inleddes med .. vad ska man kalla det..; kulturell fåfänga där iom svenskarna varit befriade från krig så länge samt hade någon slags högtidsperiod efter andra världskriget; som gjorde att vi helt enkelt glömde bort att själva grunden i hur man får ett samhälle att fungera (dvs spö och avlivning åt folk som inte sköter sig) och istället fick hubris och skulle börja trotsa naturen.

då i formen att sex inte längre var fortplantning; det var njutning och tidsfördriv - samma med att hbtq främjades pga det - eller att människor skulle göras värdefulla; alla skulle intalas att de var jättevärdefulla så de inte längre kunde hantera kritik tillslut och isolerade sig i en statusbubbla för de kunde inte hantera verkligheten med det ansvaret det innebar - även fast ångest och psykiska problem av det ska folk läras att de är värdefulla - och inte bara djur som lever en relativt kort tid och sedan dör, där att de ska vara mer värd än deras land eller civilisation deras folk byggt upp är befängt.

efter uppgång kommer fall helt enkelt - och vi har haft vår uppgång nu redan; så detta är fallet.