Vad är värst...?

Att försöka och bli besviken eller att aldrig försöka?

Att försöka och bli besviken, annars så skulle man gått runt och undrat om det skulle ha gått att göra det man skulle försöka sig på.

Skulle väll säga att det beror på vad det gäller

Man ågrar mer det man inte gjort än de man gjort

Har man inget att förlora så är det bättre att försöka och bli besviken. Göra om och göra rätt tills det lirar.

Jag tror att det är individuellt. Vissa saker kan jag inte sluta tänka på, då måste jag såklart testa, oftast så är det som jag inbillar mig. Andra saker vet jag redan från början innerst inne, men vill inte erkänna att jag inte klarar av dem, så då brukar jag låta det vara utan att bli besviken och leva vidare i en dröm.

Själv är jag oftast medveten om vad jag kan och inte, eller vilken nivå jag ligger på. Därmed så står jag över sådant som jag vet att jag antagligen kommer att bli besviken över. Men jag tror att man behöver balans mellan att bli besviken och inte testa. Helt enkelt tycker jag att man ska acceptera att man kanske inte är så intelligent som man trodde, eller lika stark som man föreställde sig. Testar man och blir besviken så är det mer värt än att inte testa alls, i alla fall om man klarar av sanningen.

Det får man själv avgöra tillfället i fråga. Vet man med sig att man kommer ångra sig om man inte tar chansen är det bara att köra.

Logik, magkänsla och vilja är ledorden!

Det finns inget du inte försökte. Det finns inget du missade. Allt du gör är vad du gör.
Allt annat är en illusion skapad av ditt sinne för att stärka din känsla av yttre identitet.

Så fort man försöker något så blir slutresultatet alltid det ända korrekta. Finns inga misstag, bara felledda tankar tankade med tro.

Tillåt inte ditt egen skapande lidande.

Like the howling at night.

då går väl jag emot carpe diem-människorna här och säger att det är bättre att aldrig försöka.

då kan man drömma om hur man lyckas, fantasierna om resultatet är ju mer än halva nöjet

Att inte försöka. Att lyckas är att lyckas rättfärdiga sin existens.

Att försöka rättfärdiga sin existens, oavsett om man når dit eller inte, skulle också kunna ses som att i sig rättfärdiga livet och det man gör.

Att ge upp, inte göra något, inte försöka rättfärdiga livet för sig själv låter mer deprimerande.

Däremot kan det vara avlägset och det man gör kanske bara är små steg på vägen, men dessa steg är likväl steg framåt, mot ett rättfärdigande. Det gör dem värdefulla.