21 239 besökare online
855 862 medlemmar • 45 770 344 inlägg
Användarnamn 
Lösenord
Flashback Forum > Politik > Politik - Inrikes
Svara på ämne
Ämnesverktyg
DogDylan3.0
Medlem
DogDylan3.0s avatar
Del 1

Inledning
Den fria DN-skribenten Richard Swartz slog häromdagen ett slag för judisk (21/7/12) identitetspolitik. Det liberala samhället har uppenbarligen blivit ett problem för eliten i norra Europa. Den har kommit att utgöra ett hot mot det ”mångkulturella projektet”. När det ”mångkulturella projektet” tog sin sen-moderna form så fanns det tre bollar i luften. Nedan följer etablissemangets ideologiska modell:

1. Strävan mot ”Fri” invandring och kosmopolitism - på basis av gruppmobilitet och inte individuell mobilitet

2. Strävan mot att alla minoriteter skall ges resurser att behålla sin särart och inte assimileras (normativ mångkulturalism) Detta för att bevara det ”mångkulturella samhället" (deskriptiv mångkulturalism). Alltså en typ av minoriteternas identitetspolitik eller ”pluralistisk nationalism”.

3. Dekonstruering och nedmontering av ursprungskulturen

Håll denna modell i huvudet när ni läser min text.

Media släpper på de metapolitiska tyglarna efter år av tystnad
När populistpartiet Ny Demokrati lämnade riksdagen 1994 började den ”stora rensningen” i media. I princip skulle ingen diskussion kunna ske och journalister med ”udda” åsikter fick vackert flytta på sig. Bonnier sparkade bland annat deras chefredaktör för Expressen efter en löpsedel som löd: ”Svenska Folket: Kör ut dem”.

Fram till ungefär år 2000 sålde etablissemanget (och då i synnerhet media) konceptet att den ”normativa mångkulturalismen” var något gott och att vi inte behövde oroa oss för att invandrare och minoriteter skulle praktisera kultur som skulle bryta mot parallella liberala värden. Det stora hotet mot det ”liberala samhället” var snarare vår svenska kultur och religion menade den mångkulturalistiska eliten.

Genom feminism och hbtq började eliterna dekonstruera” den svenska kulturen och religionen. Det var ingen ”radikal” version av denna som presenterades, snarare var den inom ramen för liberalismen. Många tolkade feminismen och hbtq som en typ av liberal kritik av det konservativa Sverige – och kritiken ansågs därför oförarglig. Syftet var dock att bryta ned det "svenska" och ersätta det med en typ av sekulär liberalism, samtidigt som man argumenterade för identitetspolitik för minoritetsgrupper. Men detta talade man inte så mycket om - vilket var naturligt då det "mångkulturella" beskrevs i liberala termer eller något som i det närmaste liknade det som var vårt. Fokus låg på att diskutera det svenska i det mångkulturella och inte tvärtom.

Valet 1998 blev en katastrof för liberalerna. Folkpartiet fick drygt 4,7 procent av rösterna i det valet. Samtidigt började det sippra fram i media och kanske främst på internet (som nu var man började få i sitt hem) att det inte stod rätt till i de här bedårande rosenskimrande ghettoförorterna runt om de stora städerna. Samtidigt växte Sverigedemokraterna och på andra sidan Sveriges gränser började mjukt etno-nationalistiska och nationalkonservativa (identitetspolitiska) partier ta sig in i parlamenten.

Efter flera år av mediaskugga och utrensningar släppte media litet på locket för att ventilera medelklassens oro för illiberala strömmingar i minoritetsgrupper. År 2000 och vi fick en kontrollerad diskussion om hedersmord driven primärt av feminister och liberaler. Det var en diskussion väl inlindad i ”mainstream” feminism och ansågs vid det tillfället som ”kontroversiell” i etablissemanget.
__________________
Kontot stängt
__________________
Senast redigerad av DogDylan3.0 2012-07-24 kl. 05:58.
 
DogDylan3.0
Medlem
DogDylan3.0s avatar
Del 2

9/11 blir starskottet på Islamofobin - ett första metapolitiskt krig om mångkulturen
När 9/11 visades på TV fick Sverige, precis som övriga mediala och politiska etablissemanget nya prioriteter. Ett krig var ett faktum. Amerikansk neo-konservativ media (Fox News & CNN), det ljusskygga krigsindustriella komplexet och den judeo-kristna israeliska lobbyn telegraferade budskapet till det svenska etablissemanget: ”Vi vill se krig i MENA”.

Krig kräver ett visst mått av ”nationalism” och ”patriotism”. Trots allt, krig kräver att man hatar sin fiende och älskar det som är sitt. Den gamla akademikern Samuel P. Huntington bok ”Clash of Civilization” som såldes tillsammans med mängder av vulgär flaggviftande nationalism. Dessa blev verktyg för att starta två kommande krig. För att fästa ”kriget” i var mans medvetande fick vi ”patriotism” serverad i vår morgontidning. Den här ”islamismen”, som media undvikt att rapportera i tio år blev nu ett akut problem i varje nyhetsinslag. Det svenska mediala och politiska etablissemanget följde med i USA:s sång. Jan Guillou kallade dem för ”bombhögern” och bombhögern trumpetade ut budskapet: Vi är i en kamp mot islamismen för den liberala demokratin.Kort där efter fick USA sina krig i Afghanistan (2001) och Irak (2003)

I Sverige hotades Folkpartiet av avhopp, partiledarbyten och dåliga opinionssiffror efter Bengt Westerbergs avgång på grund av dåliga opinionssiffror. Socionomen Lars Leijonborg hade tagit över partiet 1997 från sin kollega Maria Leissner som slutade på grund av ett dödsfall i familjen och dåliga opinionssiffror. Leijonborg hade kört det i botten 1998. Borgligheten hade överlag gjort ett dåligt val 1998 och Göran Persson stod kring 2000 i ljuset som folkfadern.

Efter 2001 hade media gjort delvis legitimt att driva ”islamofobisk retorik” och plakatvänstern på Aftonbladet ville inte ”sälla sig till terroristerna” så de höll tyst. Överlag fanns det en tyst överrenskommelse i den internationella median och bland politiker av alla färger att krig i MENA skulle hetsas fram.

Leijonborg såg sin chans att spela på den islamofobiska stämmningen. Folkpartiet etablerade det så kallade - språktestet -, en identitetspolitisk idé, som de stulit från Danmark. Detta kombinerades med en - kosmopolitisk liberalismen -, där invandrarkvinnor fick rollen som offer och invandrarmän blev kritiserade för patriarkala strukturer. Debatten skulle också tas med Sverigedemokraterna. De flesta av Folkpartiets försök till debatt med dem blev en katastrof. Jimmie Åkesson var (och är) en betydligt mer formidel debattör, trots sin ålder, jämfört med Lars Leijonborg.

Från 2002 till 2006 så präglades den internationella politiska debatten av grovhuggen ”anti-islamism”, en debatt som även kom att påverka den svenska. I USA bildades eller ombildades en mängd tankesmedjor till ”anti-jihadiska” tankesmedjor som citerades i svensk media. De flesta i den svenska borgligheten var med på tåget. Drivande var Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters ledarsidor. Många ville vara med i ”jakten på islamismen”, och vi började se motsättningar mellan muslimer och etniska svenskar. Vid den här tiden adopterade också Sverigedemokraterna den ”islamofobiska” strategin, eftersom den gav tillträde till israeliska och amerikanska kontakter. Under den här tiden växte också Expo, Centrum mot Rasism och en mängd identitetspolitiska organisationer. Dessa organisationer blev en motpol till den borgliga islamofobin.

År 2003 fick Sverige en slöjdebatt, där ”slöjan” ansågs kvinnoförtryckande eftersom den enligt sina liberala kritiker avsexualiserar kvinnokroppen. Den muslimska identitetspolitiska motståndarsidan framhöll vikten av ”religionsfrihet” och att den svenska feminismen var en typ av etnocentrisk västerländsk feminism. Istället framhöll de den ”post-koloniala” feminismen. Många liberaler gjorde sig nu kända som ”västerländska” feminister, bland annat LUF:s dåvarande ordförande Fredrik Malm.

Folkpartiets framgångar i valet 2002 hade givit partiet mersmak för betongliberalism. Leijonborg hade gått från en person med mycket mediaskugga till ett orakel. Det fanns också många invandrarkvinnor som vill rida på den liberala vågen vid den här tiden. År 2004 så beslutade den folkpartistiska ledningen att docenten och den före detta Timbrochefen Mauricio Rojas skulle ta över som integrationstalesman.

Han satt redan i riksdagen och ingick i Folkpartiets ”rebranding” från mesiga socialliberaler till tuffa högerliberaler. Rojas var höger. Han var längre till höger än de flesta moderater, men sålde sig till det högstbjudande partiet och Folkpartiet vann den budgivningen lägligt inför valet 2002. Vid den här tiden (även idag) fanns det få ”begåvade” och ”lyckade” invandrare från tredje världen att sätta på ett plakat. Under Rojas tvååriga tid som integrationstalesman drog partiet sig långt ut på högerkanten med debattartiklar och kritik av det mångkulturella samhället. Media som ägnat hälften 1990-talet att förbjuda åsikter blev rädda. Rojas skapade friktion i etablissemanget som inte tidigare hade varit legitim sedan Ny Demokrati suttit i riksdagen.

I det röda lägret så var det knappast goda tider. Göran Persson var fortfarande ”landsfader” men han var en fallande stjärna kring 2004-2005. Sverige plågades av en hög arbetslöshet. Fredrik Reinfeldt, en ung nyliberal som hade "rebrandadat" sig själv som en ödmjuk socialliberal, hade tagit partiledarämbetet från Bo Lundgren och det gamla moderata gardet. Persson gjorde sitt bästa genom att tala om ”social turism”, frotterades med Tony Blair och skickade SÄPO på misstänkta islamister för att framstå som "tuff".

I Bonnierhuset var man heller inte glad. På Dagens Nyheter satt den politiska chefredaktören Niklas Ekdal och skrev positiva kolumner om muslimer, samtidigt som hans kollegor (så som hans efterträdare, Peter Wolodarski) agiterade på ett sätt som närmast gick att finna på Fox News. Familjen Bonnier ville både ha socialliberal tolerans, mångkulturalism och civilisationernas krig, en svår avvägning med andra ord – de beslutade att ha det så ända fram till 2008-2009 då Ekdal sparkades och ersattes av Wolodarski.

Parallellt med ”bombliberalernas” (hetshögerns) frammarsch växte den identitetspolitiska och anti-rasistiska rörelsen i skuggan av den tilltagande av etablissemanget initierade islamofobin. Den tidigare ”liberala” feminismen och hbtq, som används som ett instrument för att dekonstruera svensk kultur, hade nu blommat ut i en typ av vänsterradikalism – som föraktade upplysningen. Svenskheten var nu ett hot på ett sätt som vi inte sett tidigare. I ett sista desperat rop kring 2004 så lyfte Mona Sahlin begreppet ”strukturell diskriminering”. Detta var en akademisk konstruktion från vänsterradikala akademiker som skulle förklara varför arbetslösheten och brottsligheten var så hög bland vissa invandrargrupper. Sahlin ansåg att det ”kosmopolitiska idealet” var hotat av den liberala nationalismen. Liberalismen var exkluderande eftersom invandrare inte vara liberaler resonerande Sahlin. Risken var också stor den liberala nationalismen skulle slå över till en implicit etno-nationalism –vilket den hade gjort med Rojas och Folkpartiets språktest.

En klassisk evidensbaserad utredning för att bevisa denna typ av diskriminering tillsattes. De förstudier som statsvetaren Anders Westholm gjorde visade på att en sådan ”omfattande” och ”historiskt grundad” diskriminering inte kunde påvisas. I alla fall inte med empiriska metoder. Sahlins plan höll på att falla platt på sin egen dumhet. Liberalerna och de konservativa jublade. Två personer som deltog i utredningen, en okänd professor Massoud Kamali och docenten Paulina de Los Reyes gick ut i media och anklagade Westholm för rasism och akademisk ”exkludering”. De hade bara varit på ett möte men de gillade inte vad de såg. Sahlin gav sitt stöd till Kamali och de Los Reyes. Westholm sparkades omgående av Sahlin. Hans namn drogs i smutsen av hennes spindoktorer. Kamali blev befordrad till chef för utredningen. Statsvetarkollegiet blev rasande men Sahlin kallade dem för ”rasister” och snabbt tystnade den kritiken. Utredningen fick ett nytt syfte.

Utredningen skulle nu belysa den ”strukturella diskrimineringen” istället för att bevisa huruvida den existerade eller ej. Kamali samlade sitt gamla team av vänsterintellektuella akademiker med ena foten i Centrum mot Rasism och olika identitetspolitiska grupper och andra foten i akademin och utredningsväsendet. Den metodologiska utgångspunkten var ”normativa”. Empirism beskrevs som rasism och så gjorde flera andra personer i media och akademin när utredningen publicerades 2005.

Det var valtider och Göran Persson hade tänkt dra sig tillbaka med en skräll. Borgligheten hade bildad alliansen och högern var på frammarsch. Persson blev rasande över utredningen. Sahlin sparkades snett uppåt och Kamali fick en professur och ett EU-projekt att leka med. Idag får Kamali knappt skriva på Newsmill. Varför så många sura? Skälet var den att Kamali trampade på ömma mediala och politiska tår. Mannen var pro-palestinsk och pro-islamistisk, vilket skymtade bakom det röda ”rasistkortet”. Begreppet ”strukturell diskriminering” fick dock hänga med ett par år till men tappade sakta sin politiska slagkraft.
__________________
Kontot stängt
__________________
Senast redigerad av DogDylan3.0 2012-07-24 kl. 06:06.
 
DogDylan3.0
Medlem
DogDylan3.0s avatar
Del 3

Alliansen vinner och 2002 & 2006 valrörelser om mångkulturen får en ny vändning
Alliansen vann valet 2006 och invandrardebatten stannade upp. Kriget i Afghanistan och Irak var inte längre relevant eller ens politisk språngstoff. Folkpartiet hade gjort ett dåligt val 2006. Trots allt handlade Folkpartiets utspel om metapolitisk snarare än realpolitik. Rojas fick sparken som integrationstalesman efter valet 2006 och hans förlorade också sin riksdagsplats. Nyamko Sabuni fick ta hans plats. Två år senare lämnade Rojas landet efter omfattande hot och mobbing av etablissemanget. Alliansen hade beslutat att år av ”skitig” debatt nu skulle vara över. De hade drivit på den i opposition men nu behövde de inte den längre. Det första invandringspolitiska utspelet Fredrik Reinfeldt gjorde var i Ronna, i Södertälje, efter invandrarkravallerna. Då beskrev Reinfeldt det ursvenska som barbari inför en grupp muslimska och assyriska invandrare.

I Folkpartiet så hade den socialliberala falangen tagit över partiet. De vände sig inte mot Bengt Westerberg men mot Per Ahlmark. Denna falang argumenterade för en liberal kosmopolitisk mångkulturalism. De stora namnen i detta läger var (är) Ullenhag och Ohlsson. De hade fått bita i träet under ett par år men var nu en maktfaktor i partiet.

Leijonborg försvann 2007 efter en skandal och den svagare f.d. militären Jan Björklund tog över partiet. Han tillhörde den betongliberala falangen men det förväntades att han skulle dela makten med vänsterliberalerna. Tre år senare fick både Ohlsson och Ullenhag varsin ministerpost. Både valet 2006 och 2010 var en metapolitisk katastrof för Folkpartiet och eran ”betongliberalismen” seglade mot sitt slut. Inget hade de genomfört. Den nya borgliga strategin formulerades om till kombination av ”nyliberalism” och ”liberal mångkulturalism”. Gränserna var imaginära och skall vara öppna för alla resonerade borgligheten. Vi behöver 40 miljoner nya invandrare sa den nya och unga C-ordföranden. För några dagar sedan skrev en Expressen-journalist (med referens till Rawls) att vi behöver miljarder nya invandrare och att det är vår plikt som ”liberaler” att se till att så blir. Parallellt med detta så försvaras grupprättigheter och kritikerna till dessa beskrivs som rasister och nazister, alternativt, om de står allt för nära kärnan av etablissemanget som naiva rebeller.

Den konsekventa liberala oppositionen i politikens utkanter.
År 1999 bildades förbundet Humanisterna. Det hade egentligen funnits sedan 1970-talet under Human-etiska-förbundet men hade nu fått ett nytt namn samt skapat en mer professionell plattform för lobbyverksamhet. Under Göran Perssons tid delades otroliga mängder pengar ut till alla organisationer och föreningar som kunde påvisa ett visst antal medlemmar och vars politiska grund var accepterad inom etablissemanget så Humanisterna hade mer pengar än tidigare.

Precis som många av de här ”anti-rasistiska” och ”identitetspolitiska” organisationerna som uppstod i slutet av 1990-talet så hade Humanisterna fått in en fot i etablissemanget under de tidiga ”religionsstriderna” kring 2000-2005. Folkpartisten Christer Sturmark tog över ordförandeskapet 2005. Han ägnade det mesta av sin tid åt att klaga på ”kristendomen” och biblar på hotellrum. Det var ingen förargelseväckande organisation. Många i etablissemanget gillade att deras kritik aldrig gick längre bort än kritik av kristendomen - vilket för etablissemanget fyllde ett syfte. Kring kretsen cirklade en mängd mer eller mindre konsekventa liberaler, många f.d. folkpartister eller personer med visst kändiskap i media från sitt yrke.

Efter valet 2006 växte humanisterna. Sturmark var (och är) en duktig säljare och såg till att synas i media. Där ute på den liberala kanten fanns en mängd liberala organisationer, personer och partier som behövde någon typ av samverkan. Många var också trötta på etablissemangets ”liberala mångkulturalism”, som många inte alls ansåg var särskilt liberal. Under Sturmark byggde Humanisterna snabbt allianser med andra liberaler. Sturmark och hans vänner hade insett att om det här ”kosmopolitiska samhället” skall fungera så måste vi helt enkelt avskaffa det för ett ”monokulturellt” samhälle, där alla är liberala och sekulära. År 2009 släppte filosofen Per Bauhn och journalisten Dilsa Demirbag Sten en bok vid namn ”En liberal kritik av den normativa mångkulturalismen” (2009), där de i princip sammanfattade deras krets mål med det svenska samhället.

I princip deras bok sammanfattas som en socialliberal, humanistisk, småsekulär och kosmopolitisk godnattsaga för svenska medelklassbarn. Det finns också (precis som i Brian Barrys böcker, som Bauhn och Demirbag-Sten lusläst) en viss typ av västerländsk-kristen identitetspolitik. Den syns inte så bra men om man vet vart man skall leta så finner man den. De småkonservativa statsvetarna vid Uppsala universitet gav till och med Brian Barry ett pris – trots viss ”intern upprördhet” på institutionen. Trots allt, Demirbag-Sten och många andra invandrare som har i det närmaste assimilerats och gjort en klassresa är ganska förtjusta i det svenska.

Boken blev knappast en succé men det blev en typ av ideologisk samlingspunkt för den här lilla ytterkretsen i etablissemanget. Samma år som Demirbag-Sten och Bauhns bok kom ut blev Adam Cwejman vald till ordförande för LUF. Cwejman, precis som tidigare Ung Vänsterordföranden Ali Estibati, så hade Cwejman ett stort patos för intellektuella debatter och i synnerhet hederliga debatter. Både Cwejman och Estibati var mer eller mindre plockade från studentkretsarna.

Ingen av dessa var heller rädd för sina motståndare (snarare tvärtom så älskade de att diskutera med personer som tyckte olika) och gick, om de måste mot sina moderpartier. De hade viljan och hjärnan att kunna reformera sina partier. Cwejman gjorde Demirbag Stens och Bauhns bok till en bibel i LUF. Det blev en del protester, men Cwejman stod på sig. Cwejman blev också snabbt populär i de litet utstöta liberalkonservativa kretsarna kring Axess, Neo och Timbro. Nu tillhörde Cwejman knappast de ”neo-konservativa” kretsarna, snarare tvärtom. Vad Cwejman och hans vänner presenterade var något helt nytt i den svenska debatten.

Ideologin de presenterade (i Althussers mening) är både konsekvent och intelligent från ett metapolitiskt perspektiv. Filosofiskt är det ”rent och fint” – utan allt för många brister. Ideologin går ut på att ”konstruera” en liberal plattform, ett par minsta gemensamma kulturella nämnare samt implicit koppla det till svensk, ganska oförarglig etno-historia. Milt uttryck: Midsommar, skolavslutningar i kyrkan, vita studentklänningar, kräftor, allsång, folkdräkter, julskinka och blandäktenskap samt att allt detta paketeras i en svenskt, liberalt, oförargligt, kommersiellt och sekulärt Tetra Pak. När Cwejman befann sig i en debatt med SDU-ordförande Erik Almqvist för ett par år sedan åkte han på stryk. Almqvist hade intelligentian i ryggen. När Cwejman (på fullt allvar) sjösatte denna taktik mot SDU:s Gustaf Kasselstrand för ett par månader sedan gjorde han en av sina finaste segrar någonsin. Med andra ord – en bra idé för etablissemanget att ta efter? Från etablissemanget svar har varit ett stenhårt ”NEJ” till de här oppositionella liberala idéerna.
__________________
Kontot stängt
__________________
Senast redigerad av DogDylan3.0 2012-07-24 kl. 06:15.
 
DogDylan3.0
Medlem
DogDylan3.0s avatar
Sista delen

Varför förkastar etablissemanget denna liberala strategi?
Skälet är naturligt. Låt oss nu vara ärliga: Den här ”liberala kosmopolitismen” erkänner förvisso dubbla identiteter men det är identiteter som individen får konstruera. Som min tolkning av etablissemangets trestegsmodell i början av den här texten visade på så krävs det att etablissemanget gör upp med det ”mångkulturella samhället” för att den här ”kosmopolitiska smyg-kommunitära socialliberala modellen” skall kunna genomföras.

När den mångkulturella modellen konstruerades så var tanken att etniska grupper (ungefär som den judiska, kurdiska eller assyriska diasporan) kunna bosätta sig vart de vill och sedan konstruera etniska ghetton. Begreppet ”integration” innebär att etniska grupper skall ges de medel nödvändiga för att upprätthålla segregering, alltså balkanisering. Den här liberala modellen som den här oppositionella liberala falangen lanserade syftar till att skapa konstruerat ”vi” under liberala principer samt litet kulturell godbitar, för att inte alienera den svenska ursprungsbefolkningen. Etablissemanget vägrar således att kompromissa och det är naturligt. Låt mig ge ett exempel varför den här ”kosmopolitiska liberalismen” inte kommer accepteras. DN:s fria ledarskribent Richard Swartz skrev i DN 2012-07-21:

Citat:
”Ett förbud mot omskärelse skulle förmodligen göra judiskt liv i Sverige mer eller mindre omöjligt. Förbudsivrarnas resonemang gör ett förvånansvärt ahistoriskt och okänsligt intryck.”
&
Citat:
”Det kan se ut som om omskärelsens kritiker vore av en helt annan mening när de talar om hur föräldrar låter “skära i sina barns friska kroppar” (utan jämförelser i övrigt skulle man kunna tro att här Julius Streicher, inte någon blid humanist, fört pennan).”

&
Citat:
”Och, nota bene, detta har då ingenting med den förkastliga könsstympningen av flickor att göra. Ty omskärelsen innebär inget förtryck av gossen i hans egenskap av man, än mindre inskränker den hans möjligheter att senare i livet njuta av kärleksakten.”
&
Citat:
”Det kristna kyrkorummet är fullt av våld, mord och just blod. De kristna har inga svårigheter med detta eftersom de känner till bildernas bakgrund, tradition och symbolik. Men jag kan utan svårigheter föreställa mig en främmande i samma rum, en icke-kristen, som förfäras vid anblicken av denna orgie i blodsutgjutelse och ser den som ett motbjudande exempel, därför insisterar på att avlägsna och förbjuda alla sådana bilder.”
Länk: http://www.dn.se/ledare/kolumner/kyl...strande-kritik

Vi har sett detta flera gånger tidigare men det här är ovanligt eftersom det är i samma text. Richard Swartz jämför alltså liberalerna (troligen Bengt Westerberg) med Julius Streicher, en man som var så galen och rabiat anti-semit så till och med nazisterna tog avstånd ifrån honom. Swartz varnar också för att ”judarna kommer fly landet” om liberalerna på något sätt driver den liberala agendan vidare. En annan sak (intressant) är att Swartz inte vill se kvinnlig omskärelse, trots att du det finns mer sensitiva celler i en mans förhud (som skärs bort) än kvinnans klitoris. Till sist så kan Swartz inte undgå att peka på sitt eget personliga hat mot kristendomen. Swartz skriver att: ”Det kristna kyrkorummet är fullt av våld, mord och just blod”.

Vi ser denna metapolitiska strategi gång på gång från fasta skribenter så som: Annika Ström Melin, Peter Wolodarski och Erik Helmersson. De ser gärna en judisk, kurdisk, muslimsk eller assyrisk etnokrati men inte en svensk, ungersk, dansk eller angloamerikansk. De ogillar det svenska kyrkorummet men uppskattar det judiska och muslimska. De vill ha fri invandring och kosmopolitism men inte till Israel eller någon icke-västerländsk stat, om det nu inte handlar om deras personliga särintressen. Vidare så är de bara liberaler inom ramen, för det nödvändiga för att upprätthålla illusionen om att de är liberaler. Det finns inget tryck i Sverige för kvinnlig omskärelse och det finns därför inget skäl för dem att försvara det. Men jag lovar, om det stod mellan att legalisera kvinnlig omskärelse och kosmopolitism så skulle de välja det senare och detta med ungefär de argument som Richard Swartz framförde om den som utförs på pojkar. Politiken är inte ”ideologisk”, även om den framstår så. Politiken handlar om nödvändighet för att uppnå vissa politiska särintressen.

Som jag har visat i den här texten så präglas den svenska politiken inte av ideologi eller förskjutningar i ideologi men olika sätt att dominera den politiska debatten. Ja, det ideologiska finns ontologiskt, men det är dess bakomliggande syfte som definierar det. Det ideologiska är en politisk kuliss för något större. Den här ”Counter-Jihad” rörelsen är inte en ”högerextrem” eller ”högerradikal” ideologi som en Södertörnsstatsvetare ljög ihop. Den uppkom ur olika typer av liberala, judeo-kristna och neo-konservativa amerikanska tankesmedjor och fick en otroligt tyngd i svensk politisk diskurs under flera år.

Det är ingen hemlighet att Islam som religion och ideologi skiljer sig från västerländsk kristendom. Det är heller ingen hemlighet att muslimer, och då i synnerhet muslimer från tredje världen har svårt att ekonomiskt och kulturellt assimileras i västvärlden. Trots allt, Islam är ingen västerländsk religion och dess kulturella och religiösa yttringar är inte i linje med varken det svenska eller västerländska. Men det var bara när det fanns ett syfte med att beskriva Islam som ”ondskan” som Islam fick en roll i det diskursiva som ”ondskan”. När krigen i MENA var över och Islam som ”ondskan” inte längre kunde fylla ett politiskt syfte för borgligheten så beskrevs Islam som något gott och viktigt igen.

Slutet för etablissemanget - mångkulturalism, liberalism, nationalism eller Counter-Jihad?
Som det ser ut nu så måste det ”mångkulturella samhället” försvaras och liberalismen förkastas. Varför är det så? Som tidigare beskrivet ligger det mångkulturella i konflikt med liberalismen. Flera politiker har försökt kombinera en europeisk identitetspolitik med liberalism – men när det kommit till kritan har man fallit på att man inte riktigt vill adoptera en liberalism som skulle komma i otakt med det kosmopolitiska projektet. Detta gäller för bland annat för Frankrike, Storbritannien, Norge, Danmark och Tyskland. Som det ser ut nu går gränsen vid det judiska. Många eliter resonerar att de hellre inkluderar européerna i ”erkännandets politik” (mångkulturalismen) än adopterar någon typ av liberalism som skulle hota det ”mångkulturella” - trots att det bara handlar om ytterst små förändringar.

I Sverige tar "erkännandets politik för etniska svenskar" sin form i försvaret för skolavslutningar i kyrkan. Samtidigt inser många i etablissemanget att muslimerna börjar bli en viktig väljargrupp. I Frankrike vann Hollande valet genom muslimska röster – och börjar man inkludera majoritetsbefolkningen i ”erkännandets politik” - så kommer etniska svenskar erkännas och om etniska svenskar (och andra europeiska folk) finns så kan de hänvisa till de kollektiva ”mänskliga rättigheter” som Swartz menade att judar kan hänvisa till i Sverige.

I USA så kräver samma lobbygrupper som tog USA till Afghanistan och Irak ett krig med Iran och Syrien. Stora och viktiga finansiärer har ställt sig på Romneys sida. Han lovar till skillnad från Obama ett garanterat ett krig med Iran. Denna gång handlar det inte om hämnd för ett islamistiskt terroristdåd. Det handlar om att försvara Israel mot Iran och Irans allierade Syrien. Runt om i MENA ser vi mikrokrig – både frigörelser från den amerikanska imperialismen men också krig sanktionerade av USA, så som kriget i Libyen, ett krig som Sverige deltog i. USA, NATO och Israel vill ge sig ut på nya äventyr i MENA men i Europa är man inte lika intresserad av detta. Kriget i Afghanistan är inte över. I Sverige är det mest Dagens Nyheter som skriver ledarsida efter ledarsida om vikten med ett till krig (intervention) i MENA. Övrig media och politiker har dock annat att tänka på. Nya äventyr i MENA skulle tvinga etablissemanget att torka av CJ-ideologin. Breiviks dåd har också gjort det svårt för många av hökarna, i alla fall i Sverige och Norge att driva samma ”CJ-agenda” som tidigare. Usama Bin Laden är också död och terroristdådet i Bulgarien har inte direkt blivit omskrivet.

Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. Det innebär att om etablissemanget skall torka av CJ-ideologin igen och så nära Breivikdådet kommer det skapa en politisk förvirring – och snabbt legitimera SD:s CJ-falang igen. Det svenska perifiera högeretablissemanget (de vanliga misstänkta) står och stampar i kulisserna. De vill ut på äventyr och gärna delegitimera kulturvänstern på vägen. Ekonomin går segt och EMU är ett misslyckande – trots det vill eliterna inte släppa taget om varken storbankerna eller EMU. I Sverige råder det en tyst regeringskris. Småpartierna är döende. Det finns ingen luft kvar.

Många i etablissemanget tänker sig att man kan starta nya krig utan hjälp av CJ-ideologin eller med ett sådant budskap som inte på något sätt tangerar det som ”Counter-Jihad” rörelsen står för. En del tänker sig ett ”tyst krig”. Under Almedalsveckan påpekade Jan Helin vikten av att hålla internet rent genom övervaktning. På plats hundra på Alexa finns tre stycken ”nationalistiska” nyhetssidor. Till och med nazistiska organisationer växer på internet och tillhör bland de mest 200-300 lästa sidorna på internet. Spelkorten börjar ta slut. EMU, EU, krigen i MENA, invandringen, mångkulturalismen, ekonomin, globaliseringen, Israel-Palestina konflikten, västerländsk identitetspolitik, internet - mycket hotar etablissemanget och liberalismen är just nu ett av många hinder som måste röjas ur vägen - men vad har eliterna planerat att ersätta liberalismen med?
__________________
Kontot stängt
__________________
Senast redigerad av DogDylan3.0 2012-07-24 kl. 06:40.
 
lampros
Medlem
lampross avatar
Citat:
Ursprungligen postat av DogDylan3.0
men vad har eliterna planerat att ersätta liberalismen med?
Kanske: samnationalism. Eller: progressiv nationalism. http://lennart-svensson.blogspot.se/...tionalism.html

I parentes vill jag tacka för denna fascinerande exposé över den svenska mångkulturdebatten sedan 1994, dess dess tabun och kringelikrokar. Den svenska ickedebatten ska man kanske kalla det, det svenska bruket av rasiststämpel...? Nåväl. Du är påläst Dogdylan och det behövs, du har gjort en sammanfattning som står sig.

Fortsatta reflektioner på vart etablissemanget ska ta vägen så. Någon fort av samnationalism eller särartserkännande måste till. Den ovan nämnda Demirbag-Sten & Brauns västerländska liberalism, med symboliskt erkännande av även svensk kultur, tycks ju peka i denna riktning. Någon form av samhälle där särart och identitetspolitik fås in under ett liberalstatligt paraply...?

Detta elitprojekt kan tendera åt total balkanisering och är inte exakt vad jag förespråkar. Men attitydmässigt är det ju, som du antyder i tråden, så att svenskar börjar erkännas som folk. Igen, efter en 40-årig dvala. Palme talade ju aldrig om "svenskar" utan om "människorna i det här landet". Nu finns vi igen tack vare en viss Reinfeldt som lyfte "etniska svenskar".

Svenskarna finns, svenskfientligheten är ute. Svenska partiledare uttalar sig inte svenskfientligt längre så som var på modet på 00-talet. Majoritetsbefolkningen i detta land är etniska svenskar och detta bör vägas in i politikens ekvationer. Vi är där nu. I vilken grad övrig särart ska få blomstra kan diskuteras (omskärelse, slöja (= religiöst, visst, men buret av andra etniska substrat än det traditionellt svenska)) men framtidens grund är särarten hos folk.

Jag tror ni liberaler får leva med det. "One size fits all" kan inte vara utgångspunkten. Jag menar: i slutändan kan man kanske garnera med existensiella faktum som att "vi är alla människor" men basen torde vara erkännande av folkens, även svenskarnas, särart. Det torde även DN:s ledarskribenter få medge om de vill vara konsekventa. En Helle Kleins gapande om etniska svenskar som "ett oerhört farligt språkbruk" var sista skriket för svenskfientligheten.
 
SnyggSmartochLat
Medlem
Din långa trådstart utmynnar i en konkret fråga; Vad har eliterna tänkt ersätta liberalismen med?

För det första så har de inte tänkt så långt. Det fungerar ju fortfarande ganska bra att upprätthålla den ordning vi har idag med djupt gående politiska motsägelser, medial självcensur och mångkulturalistisk propaganda.

Väljaroppositionen utgör ju färre än 10%. I Norge verkar det som om de lyckas kombinera en officiell pk-marinerad floskelretorik om mångkulturen samtidigt som de mest vansinniga pk-fenomenen fasas ut. Som t.ex. akademisk feminism och somalisk invandring.

Det kanske är en möjlig väg även för Sveriges del, åtminstone i teorin. Men etablissemanget verkar ju inte ens vilja erkänna behovet av att låta missöjet i samhället få pysa ut nånstans.

Insatsen höjs ju därför för varje dag som går och plötsligt löper väljaropinionen amok som i Grekland eller Österrike och då står etablissemanget där men då är det för sent. Då spelar det ingen roll om de lyckas kompromissa och uppfinna en ny lösning för hur de ska sy ihop liberala värderingar med sitt misslyckade mångkulturprojekt.

Det förefaller som om det är dit vi är på väg. Etablissemanget har ju lyckats med konsstycket att inte bara hjärntvätta en majoritet av väljarkåren utan även sig själva. Det blir deras fall.
__________________
Senast redigerad av SnyggSmartochLat 2012-07-24 kl. 11:15. Anledning: stavfel o.dyl.
 
AgentJoyBoy
Medlem
AgentJoyBoys avatar
Tack för trevlig läsning
 
loqu
Medlem
loqus avatar
Ideologier i all ära, men det skulle vara intressant att förstå vilka konkreta parameterar som finns och hur de olika förespråkarna skulle justera dem.

* Antal invandrare.
* Vilken sorts invandrare.
* Språktest.
* Slöjförbud.
* Omskärelse.
* ???

De två första är väl nästan tabu att ens diskutera, men borde ändå vara de som påverkar mest.
De tre sista diskuteras en del och ser eventuellt lite annorlunda ut i olika länder, men hur stor påverkan har de egentligen på någonting.
 
HerrP
Medlem
HerrPs avatar
hatten av för en fantastisk trådstart!
 
brisingr
Medlem
brisingrs avatar
En av de bättre trådarna jag har läst på länge här på Flashback! Några länkar till källor skulle göra tråden till en tiopoängare.

Kvalitet före kvantitet. Bonnier startar flera olika mediaföretag och tror att de ska få opinion med sig för att sedan bli utkonkurrerade av ett fåtal andra "bloggar" eller nyhetssidor som kommer med kvalitet på sina artiklar.
__________________
Senast redigerad av brisingr 2012-07-24 kl. 16:06.
 
ojho
Medlem
ojhos avatar
Intressant sammanställning!

Debatten efter UG:s reportage om imamerna, vilken får ses som en av årets största "mångkulturella" debatter, tycker jag dock kan ses som en seger för Cwejman/Demirbag-Sten-liberalerna.

Rörande övriga frågor verkar strategin mest vara mobbing, maktspråk och den ständiga diskursanalys som lyckas hitta en Breivik bakom varje försiktig kritik av den förda politiken. Den växande alternativmedia som frodas på nätet verkar ha haft viss effekt. Demirbag/Norbergs artikel*, där överrepresentationer på åtta gånger för våldtäkt trollas bort med hjälp av måttet "procent icke-misstänkta för brott" kan tjäna som exempel. Tidigare hade man antagligen bara sett till att misstänkliggöra BRÅ:s statistik och varit nöjd med det, men nu erkänner man att invandrare är kriminella. Denna överrepresentation behandlas dock som fel på marginalen. Malmös ständigt tilltagande förfall börjar antagligen att göra sig påmint, och är i alla fall i min bekantskapskrets(alltså bland politiskt ointresserade svenssons) ett ständigt samtalsämne. Svensson tål nog att betongen ligger i krig med sig själv, polisen och samhället, men vill inte att Göteborg och Stockholm blir No-go zones. Jag tror inte eliten har någon riktig plan. Multikulturalismen är död. Med Sahlin borta, SD i riksdagen och (s) och (m) deltagande i ett chicken race mot mitten finns ingen vilja och inget politiskt kapital. Islam är satt under liberal lupp och upplopp, vålds- och sexualbrott och arbetslöshet försöker man få till en fråga om strikt "sociala problem"(vars orsaker uppenbarligen är utomvärldsliga...). Att se på t ex upplopp som legitimt motstånd mot den förtryckande majoriteten verkar inte gå hem längre. Invandringspolitiken skyddas genom att kleta rasism och Breivik på alla som andas något i den riktningen. Jag tror att liberalism enligt ovan kan bli den borgerliga pressens och alliansens enda utväg vid en eventuell valförlust.
__________________
Well how the heck did you think you could beat them /
At the same time that you're trying to be them?
 
SvenskOpposition
Medlem
SvenskOppositions avatar
Citat:
Ursprungligen postat av DogDylan3.0
men vad har eliterna planerat att ersätta liberalismen med?

Ersättningen kommer att vara vad vi kan kalla den auktoritära liberalismen. Livsstilsliberalism för individen, marknadsliberalism, avregleringar, reducerat fackligt inflytande och ökande sociala klyftor åt näringslivet.

Utöver makten över sin egen livsstil (för de som har råd vill säga) kommer individens politiska inflytande över samhällsutvecklingen att vara närmast obefintligt. Allmänna val kommer såklart att finnas, men dessa är symboliska och innebär i bästa fall en uppsättning "parametrar" att prioritera för de röstande.

Social oro, missnöje och kriminalitet kommer att stävjas med övervakning och ökad repression (läs: polisstat). Överklass och (en krympande) medelklass gömmer sig i sina välputsade "ghetton".

Accelererande globalism med ett än mer urlakat nationellt självbestämmande (a.k.a. NWO).

Tänk en blandning av Storbritannien, USA, Ryssland och Kina. Detta är den vision vi har att se fram emot.

Den enda reella oppositionen mot "samhällsutvecklingen" är den radikala nationalismen. Därför är detta också det mest förbjudna.
 
Svara på ämne
Topp Dela »