Allt om Alzheimers

Alzheimers är en komplicerad sjukdom som, jag antar, aldrig är helt entydlig. Varje person som drabbas kan drabbas på delvis olika sätt så det är svårt att skaffa ett "schema" för hur personen ska agera, hanteras och bemötas.

Jag har en närstående med denna sjukdom. Likt en del andra sjukdomar sker allt gradvis. Först handlar det om småsaker som skulle kunna hända vem som helst till att det blir värre och värre. Personen jag känner är nu i ett skede där det för en okänd snabbt skulle märkas att något var fel. Även om de allra mest extrema förändringar som kan ske, lyckligtvis, inte gjort det.

Anledningen för denna tråd är att folk ska kunna skriva av sig eller bara diskutera denna sjukdom. Era upplevelser, tips och råd. Allt!

Gällande personen i min närvaro vill den inte riktigt acceptera att den är sjuk eller så är denna fullt medveten och medvetandet gör för ont för att bli konstant påmind. På grund av detta är det väldigt lite diskussion och prat kring detta bland närstående, men då personerna omkring också drabbas i viss mån av sjukdomen kan det vara bra att prata/skriva av sig. Jag hoppas det finns andra som känner likadant.

Jag läste om alzheimers sjukdom på denna sidan

http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Alzheimers-sjukdom

Är inte alzheimers mycket likt aspergers?

Både alzheimers och vi med aspergers har dessa problem.

problem med minnet
sämre tidsuppfattning
svårt att följa TV-program eller förstå det man läser i tidningen
svårt att hitta ord.

Kan man få alzheimers om man är ung?

Sen undrar jag om det är ärftligt?

Alzheimers är ärftligt. Ja, man kan få det som ung men det är ytterst ovanligt.
Att aspergers och alzheimers är lika rör inte sjukdomen eftersom alzheimers bryter ned hjärnan. Ungefär som en demens.

Känner ni någon som har Alzheimers? Märks det tydligt?

Snälla, inte blanda ihop tillstånd som är långt ifrån varandra. Aspergers syndrom tillhör ett tillstånd inom autism. Ingen sjukdom.

Har du inte sett en alzheimersjuk person så förstår du förstås inte hur illa det är. När sjukdomen är långt framskriden så kan den tidigare förnuftiga människan börja, kissa i blomkrukor, bitas, bli rädd för inbillade faror, gömma smutsiga kläder i hela lägenheten, glömma hur man använder bestick och mycket mer....

Den yngsta alzheimersjuka jag mött var i övre 50-årsåldern. Mycket tragiskt även för alla anhöriga omkring den sjuke som ser hela förloppet med personlighetsförändringar och försämring.

Ja det är ärftligt

Ja, min mor lider av det och har gjort en ganska lång tid. För drygt ett år sedan blev det tvunget att flytta henne till ett vårdhem. Det är en fruktansvärd sjukdom och de som säger att Alzheimers och Demens är "de anhörigas sjukdom" har helt rätt. Det är ett rent helvete emellanåt. En människa som stått en så nära känner inte igen dig vissa dagar, är ibland väldigt glad, drabbas i perioder av djupa depressioner. Jag önskar inte min värsta fiende att få en nära anhörig som får dessa sjukdomar. Jag tror inte att den sjuke lider lika mycket, självklart när de har ångest och depression, men de har (precis som barn) förmågan att leva i nuet vilket gör livet lite lättare om vi som är runt omkring ser till att nuet är rätt positivt. Det är också svårt i början att veta hur man ska förhålla sig till den sjuke. På ett sätt är personen som den var helt borta och kommer inte att bli bättre, Alzheimersjuka blir bara sämre och sämre, men det kan ta många år. Så på så vis känns det som att man saknar personen som om hon vore död redan och vad ska man ta vägen med den sorgen, för det är liksom inte accepterat av omgivningen att "sörja i förskott".

Vill Du diskutera mer PM:a gärna.

Finns ju andra ytterligheter också. Min pappa fick diagnosen i Februari 2014, då var han just fyllt 71 år. Aldrig rört alkohol/tobak och elit motionär tills för några år sedan. Hade väl sett en viss förvirring under ett par års tid men ingen ytterst märkvärdigt. Problem med att komma ihåg koder osv. För att göra en lång historia kort så kan jag väl säga att den process man läser om som kan ta 7-8 år fixade pappa på lika många månader. Han avled 1 december i sviterna av lunginflammation. Kroppsligt hade han då också använde dessa 7-8 år på ett knappt år. Förlorat drygt 30 kilo, stel som en pinne, inget tal, inte gå. Bara de 2 gånger han hann vara på ett avlastningshem i 1-2 veckor så märktes en stor skillnad de gånger han kom hem, så man kan ju då nästan fundera på vad som händer där.
Sista gången så kom han hem en tisdag från en 2 veckors vistelse, kunde ännu mindre gå än när han åkte. Kunde gå korta bitar med rullator innan. Dagen efter hemkomst får mamma iallafall akut hjälp från hemtjänsten, fredag åker han in på lasarettet akut med ambulans och får en konstaterad lunginflammation på ena lungan och en blodförgiftning. På måndag eftermiddag avlider han. I början av Maj var han ute och cyklade..... Rullator i juli, rullstol november.