Hallå!
Jag är 20 år och jag känner att mina tidigare småproblem har börjat bli riktiga och skadliga mot mig. Inte skadliga fysiskt så som med våld utan psykiska som i att jag byter ner mig själv. Tidigare, dvs. för några år sedan mådde jag kanon, jag hade många vänner som jag kunde snacka med vad jag ville med. Jag fick nya vänner och jag hade kontakt med ganska många. Jag befann mig då i rollen som ledare i ett kompisgäng på 15 personer, formuleringen är lite missledande men jag var den som hade fört ihop dehär människorna och det var mig alla kände bäst.
Det var alltid mig människor ville prata med, alltid jag som fick människor glada och nöjda. Jag var helt enkelt en väldigt bra kompis som ställde upp i ur och skur. Men med tiden så förändrades min personlighet otroligt, jag tror att det har till stor del att göra med mig och mitt ex och när hon dumpade mig. Innan det var jag väldigt humoristisk och kunde skratta åt nästan allt och skämta om allt, en intressant person som visste mycket och som var lätt att prata med. Efter att jag blev dumpad (2 år sedan nu) föll allt, hela min tidigare så glada personlighet var som bortblåst. J
ag började analysera mig själv en massa, allt andra sa och alla situationer. Ett skämt var inte längre ett "skämt", det var något jag inte började skratta automatiskt av om jag tyckte det var roligt, jag var tvungen att "tänka" mig till ett skratt. Det låter konstigt men inget kom längre automatiskt utan allt kom uträknat och analyserat, jag kunde till exempel inte längre bara starta en konversation bara sådär. Jag behövde räkna ut vad jag skulle säga och hur jag skulle formulera mig, detta gjorde att jag nu sakta men säkert förvandlades ifrån en människa som lever i "nuet" till en otroligt statisk och grå människa.
Jag slutade se mig själv som något som faktiskt var bra, jag tappade hela min tidigare karaktär och försökte kopiera andra människor som var omtyckta. Jag försökte systematiskt bygga upp en ny personlighet som skulle "vinna" över min gamla, detta var inget jag funderade särskilt mycket över tidigare. Jag var ledsen och tänkte att det var klart att man skulle förändra sig till det bättre, det jag inte märkte var som jag skrev tidigare att hela min gamla personlighet var borta.
Jag har fortfarande kvar många av de gamla vännerna, nästan alla. Men jag är inte längre en centralfigur, gruppen hade fungerat vidare exakt lika bra eller bättre om jag inte var med. Jag har till stor del slutat känna saker (Som jag skrev om skämten t.ex), jag vet inte längre hur ren glädje känns, hur det känns att vara ledsen, besviken, nöjd eller lycklig. Jag känner mig enbart tom, antingen som man hade gröpt bort mig och den människan jag en gång var eller som om jag var som mitten av en lök. Allt känns så extremt avlägset, grått, tomt, likgiltig och onödigt. Det är inte så att jag känner att jag står vid världens kant och ska hoppa ner, jag känner mig helt enkelt tom.
Vad kan jag ha för problem, borde jag snacka med en psykolog? Är det en fas, depression, tecken på någon diagnos? Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra, känslan att känna sig grå som och genomskinlig som en vattendroppe börjar verkligen tära mig i själen.
/Mvh
Jag är 20 år och jag känner att mina tidigare småproblem har börjat bli riktiga och skadliga mot mig. Inte skadliga fysiskt så som med våld utan psykiska som i att jag byter ner mig själv. Tidigare, dvs. för några år sedan mådde jag kanon, jag hade många vänner som jag kunde snacka med vad jag ville med. Jag fick nya vänner och jag hade kontakt med ganska många. Jag befann mig då i rollen som ledare i ett kompisgäng på 15 personer, formuleringen är lite missledande men jag var den som hade fört ihop dehär människorna och det var mig alla kände bäst.
Det var alltid mig människor ville prata med, alltid jag som fick människor glada och nöjda. Jag var helt enkelt en väldigt bra kompis som ställde upp i ur och skur. Men med tiden så förändrades min personlighet otroligt, jag tror att det har till stor del att göra med mig och mitt ex och när hon dumpade mig. Innan det var jag väldigt humoristisk och kunde skratta åt nästan allt och skämta om allt, en intressant person som visste mycket och som var lätt att prata med. Efter att jag blev dumpad (2 år sedan nu) föll allt, hela min tidigare så glada personlighet var som bortblåst. J
ag började analysera mig själv en massa, allt andra sa och alla situationer. Ett skämt var inte längre ett "skämt", det var något jag inte började skratta automatiskt av om jag tyckte det var roligt, jag var tvungen att "tänka" mig till ett skratt. Det låter konstigt men inget kom längre automatiskt utan allt kom uträknat och analyserat, jag kunde till exempel inte längre bara starta en konversation bara sådär. Jag behövde räkna ut vad jag skulle säga och hur jag skulle formulera mig, detta gjorde att jag nu sakta men säkert förvandlades ifrån en människa som lever i "nuet" till en otroligt statisk och grå människa.
Jag slutade se mig själv som något som faktiskt var bra, jag tappade hela min tidigare karaktär och försökte kopiera andra människor som var omtyckta. Jag försökte systematiskt bygga upp en ny personlighet som skulle "vinna" över min gamla, detta var inget jag funderade särskilt mycket över tidigare. Jag var ledsen och tänkte att det var klart att man skulle förändra sig till det bättre, det jag inte märkte var som jag skrev tidigare att hela min gamla personlighet var borta.
Jag har fortfarande kvar många av de gamla vännerna, nästan alla. Men jag är inte längre en centralfigur, gruppen hade fungerat vidare exakt lika bra eller bättre om jag inte var med. Jag har till stor del slutat känna saker (Som jag skrev om skämten t.ex), jag vet inte längre hur ren glädje känns, hur det känns att vara ledsen, besviken, nöjd eller lycklig. Jag känner mig enbart tom, antingen som man hade gröpt bort mig och den människan jag en gång var eller som om jag var som mitten av en lök. Allt känns så extremt avlägset, grått, tomt, likgiltig och onödigt. Det är inte så att jag känner att jag står vid världens kant och ska hoppa ner, jag känner mig helt enkelt tom.
Vad kan jag ha för problem, borde jag snacka med en psykolog? Är det en fas, depression, tecken på någon diagnos? Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra, känslan att känna sig grå som och genomskinlig som en vattendroppe börjar verkligen tära mig i själen.
/Mvh
