Är vi aspergare de jobbigaste människorna som finns?

Undrar detsamma!

Exakt, dom små söndercurlade idioterna har redan börjat tynga ner psykakuterna med en massa skitproblem som man för i tiden klarade av med en grogg, dom är fullständigt obrukbara & kommer att få ett jävligt jobbigt uppvaknande i vuxenvärlden.

Aspergare är ofta rätt sköna, jag har jobbat med ett par stycken & det har aldrig varit något problem för mig. Borderlinekärringar däremot, då skall man snabbt dra öronen åt sig.

Jag känner inte riktigt igen det där med den utåtagerande draget med svordomar i motgångar när det gäller aspisar som du beskriver. Enligt min erfarenhet så när man väl identifierat en person som "lite åt aspishållet" så vet man också spelreglerna för umgänget. Saklig och konkret kommunikation, helst i ämnen som aspisen känner till eller intresserar sig för. Inga sidospår i subjektiva känslobeskrivningar i diskussionen – då blir det kinesiska för aspisen.

Märk väl här att jag gör en skillnad mot ganska välfungerande vardags-aspisar och människor som lider så svårt av detta att dom blir totalt handikappade och har svårt att klara sig i vardagen utan hjälp.

Dom jobbigaste personerna när det gäller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar torde vara folk med Damp eller ADHD. En annan mardröm är folk som lutar åt borderline. Jag har en gång haft en chef som jag senare fick veta hade en diagnostiserad Borderline-diagnos. En mardröm för alla på företaget kan väl sägas. Usch!

Mhm, du missförstod mig. Jag vet om att man föds med det. Jag menade att vissa problem kan bero på att föräldrarna inte förstår barnet så de behandlar barnet annorlunda och just därför blir aspies oftare "jobbiga". För att de möter motstånd hos andra, blir dåligt bemötta. Jag har asperger syndrom/högfungerande autism, oavsett vad det kallas nu för tiden.

Det sistnämnda säger inte emot det förstnämnda, det har ju inte något med varandra att göra.

Lungt men har typ alla adhd barn du träffat varit såna där som ska flippa så fort de får kritik och börja "fuck you jävla horunge, jag ska cuttarej!" ?

Alla adhd människor jag träffat har haft kort stubin så det gäller att välja sina ord om man inte vill hamna i konflikt med en som inte vet bättre. Och ja, ibland slinter det ur mindre trevliga fraser ur deras käftar när man sagt något kritiskt.

Oklart om jag har någon diagnos själv, men om någon hade sagt "fuck you jävla horunge, jag ska cuttarej!" så hade jag sänkt dom med en rak höger på studs, av ren princip.

Enligt min personliga erfarenhet är den inbördes variationen mellan enskilda Aspies exakt lika stor som inom den neurotypiska gruppen (själv är jag neurotypisk såvitt någon vet) och det är omöjligt att säga om Aspergare är jobbigare än andra. Det finns så många skitdryga neurotyper så jag kan omöjligt tro att det är är så jävla stor skillnad.

Jag gillar att umgås med Aspisar. Vad är det som är så jävla svårt med att anpassa min kommunikation, liksom? "Nu har du pratat länge och nu vill jag prata/byta ämne." är ganska lätt att säga och jag har hittills inte träffat en Aspergare som inte kunnat ta det om jag är rak och vänlig.

Så nej, ni är inte jobbigare en andra. Finns gott om neurotyper som får en att vilja tugga av sig armen för att slippa undan och vice versa - flera av mina favoritvänner är diagnosticerade Aspergare.


Fattar ni hur jävla skönt det kan vara med lite rak kommunikation, då och då? I en värld av passivt aggressiva översittare kan en Aspergare vara som en ö av tydlig kommunikation för en utmattad neurotyp. Gör gärna ansträngningar för anpassning och förståelse men vi neurotyper kan fan anpassa oss lite också. Konkret, tydlig och specifik. Sen kan man känna sig för hur mycket vaghet just den här Aspisen pallar efter hand som man lär känna varandra. Det är precis så vi förmenta neurotyper gör när vi umgås med varandra men plötsligt tappar vi all fingerspitzgefühl för att personen framför oss har svårt med det underförstådda? - Det är inte raketkirurgi, liksom.

vem hade inte?

Nu är jag iofs skeptisk till neuropsykiatrin, men helt klart finns det ju typ en person i varje klass som är (eller beter sig som) en aspie.
Eftersom jag är en kreativ människa så föredrar jag definitivt att ha med ADHD-typer att göra. De har åtminstone driv och energi. Aspiesarna snöar in på detaljer och tillvägagångssätt. De ifrågasätter allting framlänges och baklänges och hela ens liv förvandlas till en kamp för att uppfylla mr/mrs aspies olika krav och föreställningar om hur saker bör vara.
Har försökt skriva C-uppsats med en aspie och drivit ett musikprojekt med en annan aspie. Dom är nog fina människor båda två, men ska man få något vettigt gjort så ska mota aspien i grind. Dom slukar en väldig massa tid och energi och ger dessvärre väldigt lite tillbaks. I värsta fall kan dom stjälpa hela projekt eftersom dom ofta börjar köra med hot och utlimatum när dom upptäcker att dom är oönskade.
Det absolut jobbigaste är när dom flippar ur när oförutsedda händelser dyker upp. Det kan vara att en person man inte känner kommer till festen. Eller att man är tvungen att dumpa en del av ett projekt för att kunna hålla deadline. Då väljer aspien ibland att hellre bränna skeppet än att se det byta kurs.
Aspies borde ha en stämpel i passet så att man kan undvika dom. Typ. Eller så kan dom väl umgås med varandra?

(OBS! ovanstående är bara mina erfarenheter, men jag har träffat en hel aspies både privat och i jobbet)

Ett av mina ex hade aspergers. Utåt sätt så "skötte" hon det väldigt snyggt, och om man inte visste om det vid första anblicken, så skulle det inte synas heller. Fast mycket var såklart inövat, hon visste hur man skulle bete sig som en "fin flicka", om man kan uttrycka det så.

Men för "oss" som fick den stora äran till förtroende (host), fick tyvärr se de mindre charmanta dragen. En gång blev hon så arg (jag kommer inte ihåg över vad, mer än att det var en bagatell som vem som helst hade bara fnyst åt) att hon lyfte upp mitt vardagsrumsbord och slängde det ut från tredje våningen. Ren jävla tur att ingen gick förbi och fick den i skallen. Och ja, slänga glas och tallrikar var också standard, eller bara yttra småsaker som "om jag vore gravid med ditt barn, så skulle jag sätta en kniv i magen nu". Behöver nog inte nämna att det mynnade ut i en separation till slut.

Men trots det (och glad över att det faktiskt tog slut) så måste jag ändå säga att jag hade roligt ihop med henne. Hon hade en väldigt speciell humor, påläst och ja - var/är jävligt snygg.

Inte bara kort stubin verkar vara gemensamt, utan även explosionstyrka som matchar ett mellanstort inbördeskrig. Men jag de flesta aspisar jag har träffat förstår ironi, fast det är inte alla som tycker att det är roligt bara.