Så mycket hat och ilska .

De flesta som känner mig ser mig nog som en ganska trevligt person som sällan brusar upp sig och som är allmänt lugn och balanserad. Samtidigt bär jag på väldigt mycket hat och frustration inom mig som jag inte hur jag ska hantera. Jag känner inte att jag hatar någon speciell person och jag har ingen anledning att göra det heller. Samtidigt vill jag utöva destruktivitet på högsta nivå emot någonting och jag vill få utlopp för min frustration och få ur mig allting som är inom mig. Jag kan inombords växla inställning väldigt ofta som inte märks utanpå. Jag kan gå från att vara väldigt positiv till att bli oerhört cynisk till att bara bli hatisk. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta, men om allt hat inom mig fortsätter att växa kan jag nog tillslut göra någonting dumt

det låter inte bra har du blivit sviken mycket? det är lätt att bli cynisk då. Har du funderat att gå till en psykolog och prata ut om det här sen kan Flashback vara ett bra ställe att ventilera sig på men det kan även vara extremt mycket hatfyllda individer på detta forum. Träning är nog ett bra sätt att avreagera sig på också

Tja, jag vet inte om jag har blivit sviken mer än någon annan. Jag har också svikit folk, även om jag aldrig hade det som avsikt. Mår man dåligt under längre perioder blir man väldigt självisk, man orkar inte tänka på andra eller sätta sig in i andras situation. Urk. Jag vet inte hur jag ska komma ur det här.

Skulle precis säga det.

Varför det existerar är för att det är människans insikt. Folk strävar efter makt, folk strävar efter att blir synlig från andra som jag skulle tror.

...eller så är det inte bara vi människor utan djur också.

Det lär gå i vågor det där. Jag läser sällan nuförtiden, men jag tycker Bergtagen av thomas Mann, i slutet beskriver det ganska väl. Inför ett krig eller sammanbrott blir det en slags allmän irritation kring små saker. Det är ju förbjudet i dag att forska kring "massans psykologi" eller masspsykologi vad jag förstår därför att det empiriskt inte kan förklaras och antagligen kräver den för människan normala uppfattningen - den som vi intuitivt förstår - att vi har en själ. Kanske även att vi styrs eller är en del av världssjälen ( stoicism ): som jag -.....måste byta dator. äh nu vill jag inte skriva mer.

Jag brukade vara en glad och positiv person tidigare, och jag vet inte riktigt när det var som allting förändrades. Hat är väldigt självbekräftande och det ger mening åt saker, det är en stark drivkraft och man kan uträtta mycket genom att föda sig själv med hat. Det är ganska märkligt ändå. Det är svårt att inte känna viss frustration med världen runt omkring oss, och att ständigt behöva ta tag i den gråa vardagen. Mitt liv har varit väldigt oförändrat de senaste åren vilket kan vara en förklaring till att luften har gått ur mig. Jag har en möjlighet att förändra mig i grunden framöver om jag bara vill, och jag kan inte låta den här chansen gå förlorad. Samtidigt är det så enkelt att bara falla tillbaka på alla invanda rutiner och tankemönster. Jag har en del att bevisa för mig själv, och jag vill inte vara kvar i den situation jag är nu.

Det är människans natur.
Yes, it sucks...

Hat och frustration är samma sak som kraft att vilja göra saker, känner man ingen ilska är det för att man saknar kraft.

Allt kreativt människor har kommit med genom tiderna har i grunden kommit ifrån samma sak i dem som gör att de slår ihjäl varandra - kraften att vilja åstadkomma något. Likgiltighet och apati har förmodligen lett till - minst lika, om inte - större illdåd i människors historia eftersom folk har då varit passiva istället för att blivit förbannade när de borde det.

Såklart det draget i människor är inte direkt synonymt med bevarandet av civilisationen och det sociala kontraktet, men ingenting hos människor som verkar vara passande - med den världen vi vill bygga upp åt oss själva - verkar vara speciellt funktionellt och hållbart när det kommer till kritan.