Namnformer på fornnordiska gudar?

Suttit och tänkt på detta ett tag.
Asatron, som även Sverige hade, stavade ju sina gudar på ett visst sätt, t ex Tor: Þórr vilket uttalas ungefär som engelskans Thor.

Hur kommer det sig att vi i svenskan då, trots att vi faktiskt bor i det landet där gudarna dyrkades mest, har gått ifrån originalstavningen så mycket medans grannspråken (främst danskan?) har försökt behålla originalstavningen så mycket som möjligt.

Exempel; Oden = Odin på engelska, danska och norska, vilket är mycket mer likt originalstavningen än vad svenska Oden är.

Tor = Jag är medveten att vi inte direkt har något "th"-ljud i svenskan, men blir inte h:et ljudlöst efter ett t så att det inte hade spelat någon roll om vi hade stavat det som "Thor" då vi fortfarande hade uttalat det som Tor?

Loke = Loki.

Finns säkert andra som har samma problem.

Så det jag undrar är varför jjust vi i svenskan har gått från "normen" som andra språk har att vara så trogna stavningen som möjligt på de gudar som vi faktiskt själva dyrkade, hade varite n annan sak med hindu-gudar eller aztekers gudar, men våra egna tycker i alla fall jag att vi borde vara mer naturtrogna mot.

kan vara ute och cyckla här, men hade inte sverige en stavnings reform nångång i början på 1900talet? för att skilja sig något från övriga nordiska länder.. som sagt, bara en gissning. kolla gärna upp hur man stavade för ca 3-400 år sedan, tror det var mer likt då faktist men vet inte helt

Om detta finns mycket att säga. Jag nöjer mig med att konstatera några saker:

Din "originalstavning" är för det första den fornisländska stavningen, som inte nödvändigtvis den som valdes på svensk botten när vi svenskar började skriva med latinsk skrift. (Det är vidare oegentligt att påstå att t ex Snorres stavning är "asatrons". Det latinska alfabetet kom med kristendomen, och Snorre hade åtminstone fem kristna generationer bakom sig på Island när han skrev om sina förfäders tro. Om "asatron" har någon stavning, torde det vara den yngre runraden.) När det gäller varför vi inte har något h i Tor, beror det helt enkelt på att vi konsekvent har ersatt /th/ med /t/ när det idag uttalas som [t] i alla ord, och att det således skulle ha inneburit ett undantag att stava Tor just Thor.

En annan förklaring till att somliga andra språks former stämmer bättre med Snorres isländska än vad våra gör, är att namnen inte ha undergått någon naturlig utveckling på deras eget språk sedan Snorres tid. Den inhemska engelska formen av guden Odens namn är Wodan, och det är den namnformen som används när man pratar om angelsaxarnas gud. Odin är alltså ett främmande, i sen tid införlivat lånord i engelskan, specifikt för nordmännens motsvarighet till Wodan. Och just när det gäller slutstavelsen i Oden finns det en väldig massa olika ord och former som slutade på -in i Snorres isländska, men som utvecklades till -en på svenska, så namnet Oden har undergått en ganska regelbunden utveckling.

Det kortaste svaret på din fråga är förmodligen att namnen på våra asagudar har följt med den allmänna svenska språkutvecklingen, och att de har gjort så, helt enkelt därför att vi aldrig helt har upphört att prata om dem. Helt enkelt har namnen ändrat sig just därför att det var här asagudarna dyrkades mest och längst.

Jag har märkt av en ny(?) tendens när det kommer till namnen på våra gamla inhemska gudar Tor och Oden, på engelska Thor och Odin. Både här på Flashback och i allmänhet finns det ett antal individer som insisterar på att slänga sig med de engelska varianterna.

Extra lustigt blir det när någon ska peka på sitt nordiska kulturarv i någon I&I- eller religionstråd och gör detta. Jag är medveten om att de svenska namnen inte är identiska med de fornnordiska men de måste ju ändå anses vara standard idag.

Jag kan tänka mig att en viss superhjälte som är aktuell i både The Avengers och sina egna Thor-filmer bidrar något till detta men det finns säkert fler anledningar. Många av er kommer säkert säga att ni aldrig har märkt av detta fenomen och det ser jag i så fall som någonting positivt.

Mina frågor är följande:

1. Vad tror ni är orsaken till att somliga gör så här? Är det ett medvetet val eller beror det på okunskap?
2. Spelar det överhuvudtaget någon roll om typiskt svenska namn och ord ersätts med engelska? Vad tycker ni i det här fallet?
3. Har ni fler exempel på traditionellt svenska eller nordiska ord och namn som utsätts för anglifiering eller påverkan från andra främmande språk?

Diskutera gärna och kom med fräscha vinklar utan att glida alltför fjärran från ämnet!

jag har faktiskt inte hört det, men jag kan tänka mig att det övervägande är unga individer (vågar nog säga att det är unga killar tom) som gör så. Thor är ju, som du nämner, någon slags figur i nåt populärvetenskapligt trams. aldrig sett filmen/spelet/whatever själv så jag vet inte.

vi drar ju mot en amerikanisering av de flesta ord, så det har väl blivit så med just tor och oden också. Odin har jag aldrig sett som stavning av oden.

Jag tycker helt klart att vi ska anamma den nordiska stavningen. Såg själv filmen Thor för inte så länge sedan, jag fann det väldigt irriterande med det engelska uttalet "Thår" när man är man att höra Tor.

Här är ett exempel från en tråd som ligger tvåa på heta ämnen idag. Det kanske inte är det bästa exemplet men jag har sett flera som sagt.

https://www.flashback.org/sp40047584

Th i engelskans Thor anger att t:et ska uttalas "svagt", vilket faktiskt motsvarar hur man tror att det uttalades i fornnordiskan. I modern svenska uttalar vi förstås Thor och Tor likadant.

Jag nämnde i trådstarten att de nutida svenska varianterna kanske inte är identiska med originalen men jag tvivlar starkt på att de individer som använder Thor och Odin tänker så långt. Huvudsaken är förstås varför man använder det och jag tror starkt på att det är för att de är mer familjära med de engelska varianterna.

Ah, har också lagt märke till detta.

Typ Mjolnir/Mjölnir istället för Mjölner.

Exakt! Det är också ett typiskt exempel och det finns säkert många fler.

Jag håller med om att Thor egentligen heter Tor. Men Odin är (har jag för mig) en mer fornlnordisk verison utav namnet Oden. I norge, danmark och island tror jag att de benämner honom som just Odin.