Vad har vi kvar att upptäcka för att kunna simulera ett universum (big bang).

Som jag har förstått det så kan vi använda det vi vet hur det fungerar för att få reda på hur andra saker fungerar i simulationer. Vi visste hur gravitationen fungerade men inte hur galaxer blidades, då körde vi helt enkelt en simulation mellan miljontals stjärnor i en dator och såg hur dom bildades.

Från detta drar jag också slutsatsen att ju mer vi förstår ju mer exakta simulationer kan vi köra. Om vi inte förstod hur gravitation fungerade så skulle vi inte kunna simulera galaxer.

Sedan säger vi att vi ska försöka simulera livets uppkomst. Man skulle om man hade oändligt tid kunna skriva hur alla atomer reagerar med varandra bildar molekyler osv. Eller så skulle man bara kunna förstå hur atomen fungerade från grunden. På så sätt slipper man allt extra arbete.

Så nu undrar jag vad det är vi har kvar att upptäcka förrän vi kan simulera Big Bang. Vi har ju en komplett Standard Modell. Vi kan förutspå gravitation. Vi har hittat många "Lagar" i universum.
Vi har mycket kvar att upptäcka. Men saker vad svart materia är kommer ju fungera automatiskt i simulationen om vi bara startar Big Bang från början med exakt rätt ingredienser.

Nu utesluter vi datorkraften som behövs. Frågan är alltså, vad har vi kvar att förstå för att kunna simulera ett universum som är likadant som vårat (där liv uppstår)?

Slumpen!

Jag tror att vi har tillgång till tillräckligt mycket för att göra en riktigt grov simulation. Det är bara att det skulle ta så extremt lång tid att köra simulationen så de ser nog ingen idé i det. Sen om man lägger till det extra finliret som vi då troligtvis inte har tillgång till så kommer det att ta ännu längre tid att köra simuleringen.
Men det körs ju redan en del simuleringar på diverse saker som tar månader eller år att slutföra. Fråga mig inte vad det är för simuleringar, för det vet jag inte. Men jag vet att det körs simuleringar ...

Med slumpen menar du väl fysikens lagar?

Är du säker att vi kan köra sådana grova simuleringar. Vi kan ju simulera evolution av djur men dom kan tex aldrig lära sig nya saker (som att börja lysa) om man inte programmerar dom att kunna göra det.


Precis. Som jag har förstått så är slumpen det som vi med dagens teknik inte kan beräkna.

All variation hos organismer kommer av mutation som sedan resulterar i en variation i livskraft. Utan den skulle evolutionen bara bestå av förstärkningar eller försvagningar av redan existerande gener.

Om du definierar slumpen och stokastiska processer som "allt som inte går att beräkna, än" gör du dels ett ganska grovt fel eftersom du antar något du inte har någon aning om. Dessutom får du det att framstå som att även slumpen följer något mönster. Delvis stämmer detta, eftersom det än så länge egentligen bara är en fråga om mängden data som begränsar hur slumpen kan tolkas.
Men om man skulle ha en tärning från 1 till oändligheten och kasta den upprepade gånger kan du inte gärna anta hur fördelningen ser ut eftersom du inte har någon begränsning på vilket värde det kan anta. Dessutom kan du aldrig någonsin bekräfta dina teorier, eftersom de bara är baserade på vad som redan hänt.

Universum bör, i förhållande till dess storlek, innehålla en ganska väsentlig mängd slump. Dvs. även om något med 99,99999999999999999999999% sannolikhet bör inträffa, kan det just den gången inte inträffa och därmed rubba hela balansen (det påminner lite om "en fjärils vingslag...")
En dator skulle sonika anta att den mest sannolika händelsen inträffar, men kanske är det just den lilla slumpen som avgjorde varför vi sitter här just nu.