Hur säger man nej till vänner och bekanta?

Jag har ett problem och det är att jag har otroligt svårt för att säga"nej tack" till vänner och bekanta. Jag har inga problem med att säga nej om jag har något som är ivägen. Är det tex någon som frågar om vi ska gå på bio, men jag har lovat någon att klippa dennes gräsmatta så säger jag givetvis som det är och det är inget mer med det.

Men är det istället som så att jag bara sitter hemma och gör ingenting och någon frågar mig om jag vill följa med ner på en kaffe på stan så säger jag alltid ja, eller möjligtvis drar någon ursäkt om att jag är sjuk. Men jag hatar dock att dra ursäkter som är falska då risken finns att man senare på dagen vill göra något med någon annan, men man vill inte att den förste personen ska få reda på det, så man skiter i att göra nått. Så nästan jämt blir det att jag säger ja.

Det jag vill lära mig är hur man egentligen säger nej.

Vilka situationer får man egentligen tacka nej till utan att det framstår som oartigt och tråkigt? Å hur gör man om man redan minuten efter vill gå ut med någon annan? MAn kan ju inte bara säga till någon att "Nej idag vill jag inte umgås med dig, så jag väntar på att någon annan ringer och frågar om vi ska göra nått".

Ibland känner jag för att säga nej, även om jag tidigare har sagt ja, alltså avbryta något som vi bestämt sedan innan, men detta gör jag aldrig så det känns förjävligt, men får man säga nej till något förbestämt? Å hur gör man i så fall?

Säg bara som det är "Nä ikväll orkar jag inte, ska ta det lugnt hemma hemma, men vi får ta det en annan dag". Alla situationer. Du får helt enkelt skaffa lite ryggrad och säga vad du själv tycker. "Nej jag orkar inte fara och fika idag, vi får göra det en annan dag" Fast du sen tackar ja till att fara iväg och bowla med någon annan".

Upplever du någonsin att du hade velat säga nej, ändå sade ja, och sedan hade det så pass trevligt att du önskar att du inte skulle vilja ha sagt nej från början?

Låter mycket som filmen med Jim Carrey i Yes Man. :P

Jag har en tonårig son som säger nej innan jag ens har hunnit öppna munnen. Efter övertalning har vi haft det riktigt kul, det märker jag. Inte att han kommer ihåg det till nästa gång, dock. Kanske säger vi "ja" som vuxna eftersom vi har lärt oss att vi kan gå miste om något riktigt bra om vi säger nej en enda gång för mycket? För så kan det ju vara. Men man orkar ju inte vara i gång jämt, å andra sidan, så är det ju. För egen del känner jag när jag verkligen vill säga nej, och då gör jag det, men det hugger till i hjärteroten i alla fall. Jag lär mig dock att leva med det.

Grejen är lite att i mitt kompisgäng så känner alla varandra i princip. Så det känns så konstigt att först säga nej till Olle, för att nästa timme säga ja till Carl.

Ofta så blir ett samtal såhär när jag ska försöka säga nej
Olle: "Tja vill du fika?
JAg: "Nja, är inte så sugen på det idag"
Olle: "Okej, vad vill du göra då?"
Jag: Eller vafan, vi kan ta en fika ändå"

För annars känns det som att jag nästan rakt ut säger -Jag orkar inte med dig Olle. Å det känns för jävla ojuste. Ibland vill man prioritera en person framför en annan, även om den ene hinner fråga först och det är inte alltid man vilja bjuda med personen heller.


Givetvis, men allt som oftast inte. Jag kommer ju inte tacka nej till att åka till fjällen, utan jag vill kunna säga nej när någon person frågar ungefär "Hade tänkt kolla på byxor och skor för att sedan ta en fika, ska du med?".

Men du har väl rättigheten att göra det du vill? Det är väl inte ditt fel att Olle kommer med ett förslag som du inte vill göra? Även om Oskar kommer och frågar "Ska du med och bowla?" och du säger ja. Lite kan du väl stå upp för dig själv och vad du vill, eller hur?

Nej, egentligen vill du att ditt nej inte ska få några negativa konsekvenser. Det kan ingen garantera dig, du kan bara försöka vara så ärlig, smidig och artig som möjligt, och sedan får du ta det som händer.

Haft samma problem tidigare i livet med just detta men kom på lösningen att aldrig lova eller bestämma något så slipper man åka på nitar som att man måste välja. Kommer jag i sitser där jag måste säga nej så säger jag det sen slår dövörat på.

Rätt enkelt.. Bara stå upp för vad du säger o accepterar de inte svaret så kan de äta penis.

Det här tar mig tillbaka !

I grundskolan gick jag konstant i samma klass som en kille, vi var alltid något utav varandras andrahandsvän. Trots att vi umgicks stundvis rätt mycket tror jag att jag inte en enda gång verkligen tänkt "vad kul det ska bli att träffa honom idag!". Han hörde dock av sig mycket och ville göra saker.

En söndag ringde han vid kanske 10-11:00 tiden. Jag orkade verkligen inte träffa honom så jag hittade på någon historia om "att jag måste städa rummet".. Detta trots att han VET att mitt rum i princip aldrig behövdes städas överhuvudtaget.

Någon timme efter ringer jag en gemensam klasskompis och vi beger oss ut på stan. Vad händer? Givetvis träffar vi den gemensamma vännen (Den förstnämnde, andrahandsvännen) på bussen intill stan. Jävligt pinsamt och jag fick ur mig "det gick snabbare än väntat att städa rummet.."

Jobbigt då, kul nu

Nu till tipsen:

Det är ett svårt läge. Speciellt när "alla" känner varandra. Men man kan väl alltid säga bara "Det vore kul, men jag har tyvärr andra planer idag. Vi hörs". Sedan (om det är en normal kompis som inte börjar göra en utredning på vad du ska göra, med vem, när..) är det bara att ringa/tacka ja till andra erbjudanden. Börjar kompisen göra en utredning, dumpa. Folk får f*n acceptera att man gör något annat och bjuder man inte in dom (Du, ska du hänga på eller?) så har dom ingen anledning att gräva. Ett nej är ett nej.

Givetvis är det trevligt av kompisen att fråga, men får de ett nej ska de kunna hantera det.

Jag är glad att jag inte har människor som dig (längre) i min bekantskapskrets.