Mitt ex vill inte leva längre, efter 5 års förhållande

Jag skriver här då jag går under snart, lång historia. Hoppas ni kan hjälpa. Jag behöver verkligen synpunkter. Ber om ursäkt för långt text.

Jag var tillsammans med mitt ex i cirka 5 år. Vi var förlovade och allt var bra. Jag ville leva hela livet med honom och vi hade diskuterat vår framtida liv. Men efter 2 år in på förhållandet upptäckte jag mer och mer att han var deprimerad. Jag Han mådde dåligt varje dag. Han hade dåligt förhållande med sina föräldrar sedan barnsben och det hade satt sina spår berättade han för mig. Det var otroligt svårt att komma honom nära, då han alltid hade en "vägg" uppe. Det var så frustrerade hela tiden. Under de första åren så försökte jag lyssna och lyssna hela tiden. Försöka hjälpa. Jag försökte förstå att han hade haft en svår uppväxt med noll kärlek från sina föräldrar. Han sa att han alltid mådde bättre nu när han hade mig som fanns där för honom och älskade honom med allt jag hade. Jag älskade honom. Jag kunde inte stänga ögonen och inte se att han mådde dåligt. Jag fanns där varje dag väldigt länge. Han sa också flera saker som gjorde ont.

Det här var hans första relation och jag är säker på att om han varit med någon annan än mig, hade tjejen dumpat honom direkt. Det tär på psyket varje dag att försöka hjälpa och stötta en som är deprimerad. Speciellt i ett förhållande när man har sina egna behov också. Jag älskade honom så fruktansvärt mycket. Så mycket att det inte finns ord. Alla sa att jag skulle släppa honom. Att hans humör kommer påverka mig osv. Förr eller senare så hände det. Jag blev deprimerad själv. Så deprimerad och blind att jag lutade mig mot honom som redan mådde dåligt. Han fick ta hand om mig. När jag mådde dåligt och han tog hand om mig var det enda tillfället då jag mådde bättre. Ingenting i hela världen betydde något. Han var innan jag mådde dåligt ett tomt skal. En som knappt levde. Bara fanns. Han flyttade samma år till USA för jobb/studier.

När jag såg honom ta hand om mig och visa mig kärlek (båda när han var i sverige, och i USA) ville jag inte ha något annat. Det gick så långt att jag till och med ljög om att andra hade varit dumma mot mig för att han skulle trösta mig. vi bråkade otroligt mycket de 2 sista åren. Det här fortsatte tills killen inte ens hade energi att hjälpa mig längre. och absolut ingen energi till sig själv. Han fick hoppa av universitetet i ett halvår för att ta hand om mig och sig själv. Jag gick under. Jag behövde ju hans kärlek, hans ord. Men stunden kom då han inte orkade mer. Vi bestämde oss för att göra slut på relationen. Vi båda älskade varandra, men förstod att det inte skulle fungera när vi mår dåligt samtidigt.

Under det sista året tillsammans, gick jag verkligen under. Jag blev själv så sjukt deprimerad att jag inte ens kunde gå upp från sängen. Bröt kontakt med vänner. Att endast plugga blev ett helvete. Jag som alltid fått kanon betyg utan att anstränga mig, fick knappt godkänt. Hela min värld hade rasat. Jag hade ingen. Jag gick upp i vikt. Jag grät minst 5-6 gånger om dagen och hade panikångest när jag skulle gå ut. DÅ jag hade isolerat mig i mer än 1 år.

Vi avslutade relationen 6 månader sedan. Det var det svåraste jag någonsin gjort, men jag kunde helt enkelt inte stå ut mer. Jag kunde inte stå ut med att se honom lida. Eller se mig själv lida. Jag älskade honom med allt jag hade.

Det har gått sex månader nu och vi har kontakt till och från. Jag mår själv bättre efter uppehållet. Första månaderna var rent helvete, men jag känner att det börjar bli bättre. Men han blir bara sämre. Senaste månaden då jag pratat med honom har jag aldrig hört honom må så dåligt. Han låter som en halvdöd person. Han gör ingenting förutom att jobba. Då han jobbar med webb design, så jobbar han hemifrån. Han har noll kontakt med andra förutom en vän som jobbar på samma ställe. En vän som också mår dåligt.

Killen håller på att gå under. Han har sagt flera gånger att han inte orkar mer. Jag är så otroligt orolig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Oroligheten äter upp mig inifrån. Har ont i magen varje dag nu för att jag är så orolig. Han säger att det inte finns någon jag kan göra. Men jag kan inte acceptera det. Jag kan inte sitta och titta på när han mår sämre och sämre. Jag klarar inte det.

Jag har bett honom gå till en psykolog och prata. Han skjuter upp det hela tiden. Han sätter jobbet först och hans hälsa sist. Han orkar inte med någonting alls. Att ens prata med mig mer än 10 min klarar han inte. Att lyssna på musik, kolla filmer. Han orkar inte. Han vill att det ska vara tyst. Han vill inte prata med någon. Han vill ingenting.

Det gör så otroligt ont i mig att skriva det här. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur kan jag hjälpa en person som är så fin, men som mår så dåligt att han inte ens vill prata? eller göra annat? Han har inte råd att flytta hem till sverige, och han föräldrar är rena svin som inte hjälper honom. Varken känslomässigt, eller ekonomiskt.

Jag själv har börjat må sämre sedan jag började små prata med honom senaste veckorna. Hur ska jag hjälpa honom, utan att jag själv hamnar i samma sits igen? Jag mår bättre, och vill fortsätta så. MEN jag kan inte bara släppa honom ..

Snälla ge mig råd, tips på vad jag ska göra, och vad jag ska tänka på.
Jag är livrädd att något händer honom snart. Jag vill att han ska söka hjälp, men hur??

Jag föreslår att ni båda söker hjälp och att du återupptar kontakten med de av dina gamla vänner som fortfarande ställer upp på det. På så sätt kan säkert åtminstone du ta dig ur din depression och sedan kan du efter det eventuellt försöka "hjälpa" din pojkvän, även om det låter som en urbota dum idé. (Jämfört med professionell hjälp)

I USA har väl alla personer en terapeut, han om någon borde väl söka sig dit?

Jag tror det är bäst att du tänker på dig själv i första hand och inte låter han dra ner dig i skiten igen.

ifall han inte vill då vill han inte, finns inget mer du kan köra en att gå vidare.

Jag har talat med psykolog senaste månaderna. Jag mår själv bättre. Inte helt återställd. Men på rätt väg. Jag har kontakt igen med min allra bästa vän som ställer upp för mig. Men jag måste fortfarande jobba på det och må bättre.

Han sökte hjälp en gång via terapeut. Men han tyckte inte att han lyssnade och bara gav honom medicin. killen säger nu att han överväger att gå till en annan psykolog men att han inte vet vad han ska säga, eller hur han ska hantera allt. Samtidigt har han en deadline på jobbet tills slutet av månaden. Han ska lämna in projektarbete. Ska jag vänta tills dess och sedan försöka övertyga honom om att han borde gå? Han behöver seriöst hjälp. Hur ska jag göra för att själv inte falla tillbaka och må lika dåligt igen? Jag är livrädd för att må som jag gjorde, men samtidigt kan jag inte ignorera att han är sjukt deprimerad.

Det är lättare sagt, än gjort. Jag har gått vidare med mitt liv, men jag kan inte hjälpa att jag är riktigt orolig för honom. Han vill som sagt gå till psykolog, men jag vet inte hur hela processen kommer starta. Han kommer ge upp för snabbt.

Good for you.

Om han inte var nöjd med sin första terapeut bör han söka vidare. Att han inte vet vad han ska säga är såklart bara en undanflykt. För övrigt tror jag nog medicin kommer stå på agendan, oavsett terapeut.
Och om han känner att deadlinen är viktigare än att söka hjälp så är det hans beslut, inte ditt. Jag tycker inte du ska böna och be honom om att söka hjälp, det kommer bara hindra dig till att må bra igen.

Hade jag varit du hade jag sett på honom som ett ex och numera vän som mår dåligt. Alltså försöka släppa han känslomässigt, men ändå hålla kontakten och hjälpa honom så gott du kan. Nu tror jag du ser honom som ditt livs kärlek som du måste rädda från hans psykiska problem. Och då finns det nog stor risk att du psykosar ur igen

fler som kan hjälpa? mår så dåligt av det här.

Vad säger din psykolog, som är proffs, om hur du ska hantera detta? Det verkar faktiskt som om du inte kan göra någonting åt exets problem och det beror inte på brister hos dig utan på att det helt enkelt inte är möjligt. Smärtsamt men något att acceptera. Ett sätt att hantera medberoendet som finns nu är att bestämma hur mycket av din tid som ska gå till att försöka lösa hans problem och hur mycket tid som du får ha till att leva ditt liv.

Jag håller med om att han borde fortsätta söka vård tills han hittar en som förstår. Jag förstår mig inte riktigt på honom längre. Han lever helt isolerad och klarar knappt av att höra ljud m.m. Samtidigt som man tycker synd om människan kan man bli irriterad också. Han är så skeptisk till allt, så jag vet inte ens om han accepterar medicinering igen.

Nej jag har mått dåligt i några veckor nu på grund av hans mående. Igår fick jag nog och sa att vi nog inte ska prata några dagar. Jag orkar inte se det längre. Jag sa att jag känner mig värdelös. Jag sa att han inte visar minsta känsla, till varken mig eller annat. Han är helt neutral eller negativ till allt. Då kommer han och säger att jag bara ser mig själv. Det svider som fan att höra det. Då jag pratat med flera vänner och familj över att jag varit orolig för honom. Hur jag gråtit inför min mamma att jag inte står ut med att han mår dåligt ...

Det gör ont att höra sånt. Han säger också att jag ska sluta ställa massa frågor, att han blir irriterad.
efter deadlinen på hans jobb vill jag göra ett nytt försök. Men hur visar jag att det är allvar?

Enkelt sett: Varför umgås med en människa som gör att du mår dåligt? Självbevarelsedrift!

Har du försökt hjälpa honom i 5år lär ju du knappast få ett genombrott nu heller, tråkigt men sant.

Han måste få träffa botten helt enkelt tycker jag.

Vore jag du skulle jag bryta kontakten tills han mår bättre och säga detta till honom klart och tydligt.

TS: Om han inte vill så kan du inte hjälpa honom. Förstår att det är väldigt jobbigt att höra, men så är det. Jag har själv varit djupt under isen vid många tillfällen, och då struntar man i att folk vill hjälpa. Den deprimerade måste själv inse problemet och söka hjälp.

Vill börja med att beklaga situationen, och det ni gått igenom de senaste åren.

Även om det kan vara svårt, rent av smått på omöjligt att ta in såhär efter 5 år med varandra så ska du ha klart för dig att du aldrig kan klandra dig själv eller ansvara över en annan människas välmående. Det hela leder till att ni blir 2 som mår dåligt istället för en. Du har inget som helst ansvar för honom, och måste vara egoistisk och tänka på dig själv i första hand. Det är inte värt det om du också ska bli deperimerad.

Vad har han för kontakter med psykiatrin? Är han över huvudtaget medicinerad?