Reflektera över en valfri period i ditt liv! (Ts börjar) OBS: Lång text

Hej,

Det här är en tråd där vi tar upp en valfri tidsperiod ur vårt liv - bra som dålig. Jag som TS har valt att skapa denna tråd i syfte att reflektera över min gymnasietid och på så sätt försöka komma över den här tiden och jag vill även höra andra berättelser. Jag kommer att försöka vara så detaljerad som möjligt för att på så sätt få ut alla mina känslor från den här perioden. Därefter vill jag att ni fyller på med era berättelser.
Jag har dock satt upp vissa riktlinjer/regler som jag vill att ni följer:
1. Jag vill inte att ni bara skriver, ex: "barndomen var bra, jag var lycklig". Jag vill att ni verkligen reflekterar över vad det var som ni tyckte var bra respektive dåligt. Hur kände ni er?
2. Försök att ha med åtminstone 1 person som har spelat en stor roll under denna period som ni reflekterar kring. Positiv som negativ.
3. Ni får gärna diskutera andras berättelser (och min såklart), men visa respekt. Inga hårda ord om ni inte har något syfte med det.

Min berättelse:
Gymnasietiden. Tiden som enligt många (?) ska vara den bästa perioden i deras liv. För mig var det den absolut värsta tiden i mitt liv hittills och nu ska jag berätta varför. Jag blev helt enkelt utfryst av två klasskamrater. Av personer som jag helt enkelt inte trodde kunde beté sig på ett sådant vidrigt sätt som de gjorde.

Det började inte direkt, utan kom sig smygande in på höstterminen i ettan. Det var jag (är själv tjej) och två tjejer till som jag umgicks med från klassen. Det var under ett grupparbete som utfrysningen började. En av tjejerna som jag väljer att kalla för Moa skulle fylla år (18 år) och skulle därför ha fest. Det var jag och totalt 5 andra i grupprummet som vi vistades i.(Hon hade gått och tjatat under veckan att hon minsann fyller 18 nu och att det blir fest i helgen.) I grupprummet började denna tjej i slutet på lektionen att skriva upp en lista på de som hon hade bjudit till denna fest, för att se om hon hade glömt någon. Alla i detta rum förutom jag var bjudna. När hon var färdig frågade hon högt om hon hade glömt någon, följt av tystnad. Jag blev alltså inte bjuden på denna fest.

Här satte den verkliga mobbningen av. Efter ett tag började de undvika mig. De stack iväg fort som f*n på rasterna och jag fick springa runt i skolan och leta efter dem. Efter ett tag började även Moa med att sucka så fort jag dök upp. Hon började med sina menande blickar mot de andra så fort jag försökte ta kontakt med någon utav dem. Och jag stod där som en jävla nolla och fattade ingenting. Vad har jag gjort? Är det något fel på mig? var frågor som började snurra i mitt huvud. Jag valde att frågade rätt ut en annan tjej i denna grupp, som jag litade mer på, om jag hade gjort något? "Nej" fick jag ständigt höra men allt fortsatte ändå. Tills en dag i Januari samma följande år. Vi hade ett grupparbete och man skulle vara i grupper om två- tre. De gick snabbt in i datorrummet, givetvis hade jag ingen att vara med . Jag frågade den jävla Moa om jag kunde vara i hennes grupp. " Nej! Jag vill vara med Filip!" Jahapp, nästa tjej i min ursprungliga grupp jag frågade sade såklart också nej. Där stod jag som en jävla utböling tills en av de övriga tjejerna i klassen sade att jag kunde vara med dem istället. (Tack!)

Här klippte jag bandet med denna störda grupp. Jag kom ihåg att jag tänkte att "de uppenbarligen inte ville umgås med mig" så får jag väl vara själv. Anledningen till att jag i ettan inte sökte mig till de andra i klassen var nog för att jag hade för låga tankar om mig själv och trodde nog helt enkelt att alla i klassen redan hatade mig. Efter att ha brytit med gruppen började de psykiska problemen att sätta fart. Tankar som att alla hatar mig, att jag är värdelös började att fara omkring i mitt huvud. Och den första tanken att överväga självmord började uppstå. Tack och lov var sommaren här vid detta laget framme. (Loven var det enda som jag såg fram emot under gymnasiet)

I Tvåan blommade helvetet ut på riktigt. Nu kom ångesten, rädslan och de riktigt allvarliga självmordstankarna. Jag hade ont i magen när jag vaknade som höll tills skoldagen var över. Jag stängde in mig på toaletten under rasterna för att jag mådde så jävla dåligt och jag ville bara bort. Jag kände att min själ urholkades och att jag bara vara ett tomt skal utan någon personlighet. Jag kände att jag inte var mig själv när jag var i skolan.

Men i tvåan kom också vändningen på mardrömmen. Jag började få mer kontakt med en utav de övriga tjejerna i klassen som visade att hon brydde sig om mig. Hon pratade med mig och visade intresse för mig. Jag började "umgås" med henne och hennes kompisar istället. (Egentligen var det väl inte riktigt att umgås, men jag var åtminstone inte helt för mig själv längre. Jag var med de på rasterna iaf. )
Men jag mådde inte bra. Jag var extremt tystlåten och förmådde inte att ta kontakt med de andra klasskamraterna självmant. Jag ville ta kontakt med folk men var för spänd och det låste sig helt enkelt när jag ville prata. De försökte och försökte att få mig att trivas, men jag var för reserverad för att de skulle lyckas. Till slut tror jag att de gav upp, vilket jag absolut inte klandrar dem för idag. I slutet av tvåan ökade min självkänsla och jag kom ihåg att jag började sluta med att bry mig så mycket om var det andra tänkte om mig. Jag blev nog lite gladare i slutet ändå.

I trean började jag bli mig själv igen och studenten var den bästa dagen på hela gymnasiet. Jag kämpar dock fortfarande med mitt självförtroende och min självkänsla. Jag börjar känna igen mig själv nu i alla fall.

Moa. Jag hatar dig inte längre. Men jag tycker jävligt synd dig. Ditt beteende gentemot andra är förödande för dig och säkerligen finns det orsaker till att du beter dig som du gör. Nu vet inte jag varför du ogillade mig så mycket som du gjorde. Men du var två år äldre än oss övriga i klassen, du borde kunna uppföra dig därefter. Kände du att du behövde hävda dig själv eller? Jag har aldrig, varken före eller efter gymnasiet, stött på en liknande människa som dig och det är jag innerligt tacksam för.

Känner mig inte lika ambitiös som TS, men jag ska göra ett kort försök att skriva ner mina tankar om mina 18 år på jorden.

Jag flyttade runt en del under mina första år, jag och min familj bosatte oss till slut i huvudstaden där vi bodde från det att jag var tre till tio år gammal. Jag kommer inte ihåg de första tre åren speciellt mycket, men jag kommer ihåg när jag började på fritids och gick årskurs 1-3 på en av skolorna i området. Jag var alltid den som var minst av alla killar, var väldigt töntig och feg. Jag avskydde att leka krig med pinnar eller leka "Star Wars", som alla andra killar gjorde. Istället tyckte jag om att klättra och vara med de flesta tjejerna. De tyckte att jag var rolig och lite söt, medan jag kände mig lättad över att vara uppskattad av några personer i min ålder.
Under den här tiden bodde jag granne med "Anders" och "Kalle". De blev mina bästa kompisar och vi lekte i princip varje dag. Så långt var allt frid och fröjd.

Samma sommar som jag skulle fylla tio år hade mamma fått ett nytt jobb på västkusten, så vi var tvungna att flytta. Jag tyckte det var jättejobbigt och blev såklart arg på mamma och pappa att jag skulle behöva lämna mina vänner.
Hursomhelst flyttade vi in i en mindre stad och jag började fyran i en liten skola där jag, återigen, var det minsta killen som var lite töntig. Samtliga tretton killar plus elva av tjejerna spelade fotboll, så det var inte mycket till val för mig på den tiden. Jag axlade såklart manteln som den dåliga killen som ingen passade och ofta grät på grund av detta. Jag fick den här gången inte tröst av tjejerna i klassen på samma sätt, förutom av en tjej: "Johanna". Hon och jag blev väldigt bra kompisar och vi har för övrigt fortfarande kontakten idag.

Första och andra året gick och plötsligt skulle jag byta skola igen, till en skola som låg lite längre ner mot stan. Endast sju av killarna från den gamla klassen var kvar, men det tyckte jag var desto bättre. Nu var det inte lika många som kunde trycka ner mig. Jag gick inte i samma klass som Johanna, men hursomhelst kom jag lite närmare några av killarna i klassen, eftersom jag fortfarande spelade fotboll som honom. Vi bodde dessutom grannar, så det blev naturligt att vi brukar vara tillsammans på fritiden. Vi kan kalla kompisen för "Jonas".

Jonas var väldigt duktig på fotboll och var alltid bäst på lagets träningar och matcher. Han var inte lika duktig i skolan, men försökte att låtsas som om han inte brydde sig när det gick lite sämre. Såhär i efterhand tror jag att han var ganska osäker och ville passa in i gänget. Det gjorde han även, han var en av klassens mest populära killar och hade rätt många vänner. Hursomhelst brukade vi spela TV-spel på fritiden och en gång hade vi spelat Pokémon. Det var väldigt roligt och dagen därpå skulle jag kommentera en viss sak i spelet jag hade någon åsikt om när vi killar stod i vårt gäng, men när jag påpekar den här saken låtsas bara han om som att jag hade hittat på att vi hade spelat spelet, för att inte verka töntig. Han fick mig att verka väldigt löjlig inför alla kompisar, vilket jag såklart skämdes över. Såhär i efterhand har det fått mig att inse att det finns så mycket falska människor som inte står för det de gör eller säger här i världen.

Hursomhelst flöt sexan till nian på, med vissa jobbiga perioder med grupptryck och liknande, och återigen kom jag nära vissa tjejer i klassen som jag tyckte var roliga och de tyckte detsamma om mig. Plötsligt stod man där och hade gått ut ur grundskolan. Dock var det många skillnader från dagen jag började sexan. Jag hade vuxit till mig ordentligt - 30 centimeter på fyra år - och hade dessutom börjar i jiu-jitsu, där jag avancerat flera grader. Dessa saker gav mig såklart mycket större självförtroende bland mina dåvarande kompisar. Jag var nöjd med mig själv när jag slutade grundskolan.

Så förra hösten började jag ettan och jag var en helt annan person. Jag var så fylld av självförtroende och glädje. Jag var otroligt glad att få lämnat bakom mig grundskolan eftersom den innehållit så mycket skit och tråkigheter. Äntligen kunde jag börja om på ny kula!
I ettan kände jag verkligen hur förändrad jag var; jag kunde börja samtala med vem som helst om vad som helst närsomhelst och mitt självförtroende lös verkligen igenom, vilket gjorde att jag på något sätt blev ledare bland mina nya killkompisar. Jag trivdes verkligen som fisken i vattnet på gymnasiet och gör fortfarande.

Nu i våras slutade jag tvåan och plötsligt var jag inte bara medioker när det gällde betygen, jag var plötsligt bland de bästa! Jag har haft ett så fantastiskt kul andra år på gymnasiet och år otroligt glad att jag valde den linjen.

För att summera min livstid här blir det att jag hade det väldigt tufft mina 15-16 år, där jag tog mycket skit och var en vekling, men att jag på senare år har sugit åt mig det jag lärt mig och numera "skördar frukten" av det som varit. På sätt och vis är jag glad över att mina "kompisar" behandlade mig så som gjorde i grundskolan, eftersom jag känner att jag är mentalt mycket starkare än vad de är, men det är klart att det var en tuff tid. Hursomhelst känner jag att jag är nöjd med mitt nuvarande liv och kan inte vänta på att sommaren är slut så jag kan få avsluta den perioden som är den bästa i mitt liv: gymnasiet!

Det blev för övrigt en lång text, ber om ursäkt för låg kvalité samt stavfel, men klockan är snart ett på natten....

Intressant att läsa din text! Speciellt eftersom det blev en sådan skillnad på dig i gymnasiet Hur är din relation till ''Jonas"? Är ni kompisar idag?


(Väntar fortfarande på mina "glory days", Men antar väl att de kommer snart)

Finns det andra som är villiga att berätta lite om sina liv?

Nja, vi har fortfarande kontakt, även om jag inte kontaktar honom speciellt ofta. Vi är inte ovänner och vi brukar prata när vi träffas, men det är knappast så att jag tar initiativ till att göra något tillsammans. Jag känner att han, som många andra från den gamla klassen i grundskolan, är ett avslutat kapitel i mitt liv. Är inte bitter på dem, men vill gå vidare

Kommer härmed att reflektera över mina år i grundskolan.

När jag började skolan hade mina föräldrar precis skiljt sig, jag bodde med mamma men träffade pappa regelbundet. Mamma bodde i ett hus på landet och jag gick därför i en liten lantskola.

Vi var väldigt få i klassen vilket gjorde att man inte hade så mycket alternativ när det gällde den sociala biten. I lågstadiet hängde jag till en början mest med en kille som vi kan kalla för Anders, han kom från liknande familjeförhållandet som mig och vi kom verkligen bra överens! Men i klassen gick också en bondpojke från lite finare familjeförhållanden, vi kan kalla denne unge man för Hans.
Hans kom med tiden mer och mer in i gänget (vid närmre eftertanke tog det nog inte lång tid alls), och då började jag också att märka vad som höll på att hända.

Hans tog makten över mig, fullständigt. Det tog inte lång tid innan jag anpassade hela mitt liv efter Hans önskningar. Tror mig än idag kunna komma ihåg ett av de första tillfällena då jag av någon anledning räckte upp handen i klassrummet (för att svara på någon fråga eller be om hjälp, kommer inte ihåg) och Hans gav mig den där blicken, "Gör du så en gång till så pratar jag aldrig med dig igen"-blicken. Jag var Hans betjänt, jag gjorde allt för honom. Jag mådde dåligt, hade ångest som fan.

På rasterna var det fotboll som gällde, jag var tvungen att stå i mål. Jag avskydde det, inte för att det var tråkigt egentligen (spelade gärna fotboll hemma med brorsan) utan för att jag hade Hans ögon på mig. Jag fick inte göra fel, fick inte släppa in en boll.

Minns en dag i fyran då jag av någon anledning tog modet till mig att inte spela fotboll på en rast, jag kände hela rasten hur ångesten fyllde kroppen. Hans skulle ignorera mig resten av dagen, minst. Efter rasten frågade Hans mig med den där blicken var jag hade varit, jag kommer inte ihåg vad jag svarade men sedan ignorerade han mig ett tag.

Minns att jag var tvungen att bära jeans, andra sorts byxor tyckte inte Hans om.

Det var inte bara jag själv som skadades, jag tvingades att delta i Hans mobbning mot de flesta i klassen. Detta tär på mig än idag, åh vad jag önskar att de där personerna kunde förstå att det inte var min mening att göra dem illa. Förlåt!

I mellanstadiet började jag plötsligt få upp ögonen för det som är viktigt i skolan, nämligen skolarbetet. Men tyvärr tilläts jag inte vara så duktig som jag egentligen var. Minns hur jag avsiktligt skrev flera fel på ett geografiprov (Asien, man skulle sätta ut länderna på en karta) så att jag inte skulle få bättre resultat än Hans. De gånger jag blev bäst ändå blev jag kallad för "Stud", han hånade mig för detta och sade just detta ord hela jävla tiden på ett hånfullt sätt när jag var i närheten.

Ett par gånger blev min mor så förbannad över att jag låg hemma och grät dagarna i ända att hon ringde Hans mamma och förklarade läget. Första gången detta hände så blev faktiskt Hans trevlig i cirka en hel dag. Andra gången det hände var han förbannad på mig i säkert en vecka, han sade att det var mitt fel att hans pappa hade slått honom. Aldrig mer ringa.

Årets höjdpunkter var de dagar som Hans var sjuk, tyvärr hände detta väldigt sällan. Dessa dagar hade jag kul i skolan, minns att jag var ganska mycket med tjejerna dessa dagar. Att umgås med tjejer var annars totalförbjudet, de var Hans och bara Hans. (I dagsläget har jag väldigt svårt för att umgås med kvinnor, tråkigt nog.)

Sådana här incidenter var min vardag i sex år. När jag skulle börja högstadiet hade jag i hemlighet sagt till min lärare att hon skulle fixa in oss i olika klasser. Detta skedde också och kort därpå böt Hans till och med skola.

Mycket blev bättre men absolut inte allt. Jag fick efter ett tag nya vänner men vi var ett av skolans nördgäng och därmed offer för några andra idioter. Men vi hade iaf varandra och jag lyckades gå ut grundskolan med superba betyg!

Hela min familj sade åt mig att bara strunta i Hans, för mitt eget bästa. Detta var också vad jag ville men det gick inte... Tror det kan bero på att vi var så få elever i klassen, ett tag var vi bara 8 stycken.

Detta har satt sina spår i mig. Jag är en väldigt tillbakadragen människa med väldigt få vänner.
Bor normalt sätt inte kvar i staden/byn jag bodde i som liten men när jag kommer tillbaka hit blir jag en helt annan människa än vad jag är när jag umgås med mina riktiga vänner. Har funderat hela sommaren på att börja träna på ett gym här i staden. Hitills har jag inte vågat ta mig dit. Är rädd för att träffa på någon från mitt förflutna.

När jag läser era berättelser så blir jag arg. Varför ska det vara så svårt att hitta någon att vara med egentligen. Men alla måste vi gå igenom olika faser i livet, bra som dålig, för att lära oss antar jag.

Min historia iallafall:

Bakgrundsinfo
Under högstadiet så flöt allting på rätt bra. Gick omkring i ett litet nördigt gäng och var "ledaren". Detta satte dock press på mig speciellt när andra lite tuffare kom. Hade ett rätt starkt självförtroende och kunde vara den som ensam gick fram till någon tuff bara för att titta honom i ögonen och gå därifrån oberörd. Några var så klart säkert avundsjuka nu när man tänker efter bakåt. Alla var ju fega som fan på den tiden. Hamnade ibland med bråk med andra. Mitt under ett bråk eller ett bråk som närmade (typ några som väntade utanför matsalen) så stack mitt gäng ifrån och lämnade mig i ensam. Dessutom var dem ofta flera som gick på mig och spred rykten mellan bråken. Fick alltid leta upp mitt gäng innan lektionerna började efter ett bråk. Gänget brukade också dissa mig och springa till lektionen 40 min innan den började när vi nyss hade varit hemma hos mig på håltimmen. På så sätt kändes det som att jag var ensam under hela högstadietiden men hade ändå ett stöd. Jag hade ju några att gå med och sitta med under lektionerna. Det lilla gänget var verkligen som råttor. Så fort en katt kom i närheten (det vill säga vilken person som helst utanför gänget) så blev dem blickstilla och blev tysta och vågade inte prata. Gick ut högstadiet med bra betyg iallafall.

Gymnasietiden
Började ettan på ett mindre gymnasie. Kändes riktigt grymt när man var på öppethus och liknande. Kändes som ett ställe där jag kunde plugga men samtidigt ha kul på. Dock så visade det sig när jag väl började att många pundare hade sökt sig dit. Betygsintervallet varierade kraftigt. Men hittade iallafall ett gäng att hänga med som verkade schysta. Vi hade ingen matsal utan åt på restauranger med förladdade kort. Det gjorde att några restauranger tog ut extra liten avgift för att äta där. De i mitt gäng var extremt snåla och vägrade betala en femma extra för en schyst skollunch så de åt på gratis restauranger medan jag själv fick äta ensam ibland eftersom jag är allergisk och kunde inte äta på vissa restauranger. Kändes som högstadiet all over again. Mitt gäng dissade mig. Kände mig lite utanför och sammanhållningen i klassen var förövrigt dålig. Senare i ettan började allt fler planera på att byta skola. Därför bestämde jag mig själv också för att byta.

När tvåan börjades så var det roligt att börja om på nytt. Tyvärr så hade många redan hittat sina gäng och ingen lyfte ett ögonbryn när jag kom in som ny i klassrummet. Hittade en person som hette "David" som jag umgicks med. Han själv var mobbad under hela högstadietiden och uppskattade umgänget med mig. Men trots att han själv inte hade några vänner så kunde han offra vänskapen mellan oss lagom till redovisningar eller grupparbeten. Han ändrade sig i slutsekunden pga ett handikapp som han skyllde på och jag fick göra om allt arbete själv. Senare fick vi allt mindre lektioner tillsammans.

Under trean så hade jag i princip inga lektioner tillsammans med David och jag gick mest omkring ensam. Mådde rätt dåligt för kände mig så jävla dum att äta ensam medan alla andra åt med minst två eller tre personer. Kändes ännu värre att krysta fram ett samtal med de andra i klassen i matsalen för vi hade inget intresse gemensamt (eller dem hade men kom liksom aldrig in i samtalet oavsett hur mycket jag försökte). Med ca en håltimme om dagen så gjorde jag alla läxor i skolan. Fyllde ut resten av rasterna med att lyssna på musik och låtsas hålla på med mobilen. Fick huvudvärk varannan dag och var extremt trött alltid när jag kom hem. Längtade hem varje dag. Märkte under trean att det var dålig sammanhållning i klassen så när jag väl öppnade ögonen så var det rätt många i klassen som var ensamma mellan lektionerna och kände mig starkare. Jag var inte ensam med att vara ensam.

Träffade även en gammal klasskompis från högstadiet som jag blev bästa vän med. Det kändes som att hon alltid ville mera när jag var med henne. Hon tog initiativet att alltid vara med mig. Hon blev min första kärlek. Detta var en av mina lyckligaste stunder under gymnasiet. Berättade mina känslor för henne men hon kände inte samma. Tydligen så var allting bara misstolkade signaler (tror fan att hon visste vad hon gjorde). Hon sa att hon skulle jobba och kunde inte prata mera med mig angående mina känslor. Hon sa sedan att hon inte vågar prata om sånt eftersom hon är rädd att förlora kompisar.

Lyckligaste dagen var väl när man tog studenten i år. Dels för att vi skulle gå vidare i livet, dels för att högskolan kom allt närmre.

Tjejen som jag tyckte om säger än idag att vi fortfarande är kompisar. Har ändå märkt att hon prioriterar mig allt mindre. Vi två har aldrig gjort något ensamma sedan den dagen jag berättade mina känslor för henne. Hon verkar bara vilja följa med när vi är minst en annan person också även om den personen är jobbig ("Klart du måste följa med, hur ska jag annars stå ut med X?" säger hon). Kändes precis som att jag hade något som hon ville ha INNAN jag fick mina känslor. Sedan förlorade hon bara intresset med mig som kompis och person.

Sitter nu och väntar på att högskolan ska börja. Hoppas träffa nytt folk med samma intresse. Som en person som aldrig gått på fest eller kysst en tjej så ser jag fram emot det. Tänker fan inte sitta utanför denna gången.

Fint skrivet, jag tror och hoppas att du hittar någon likasinnad i högskolan

Barndommen är väl ganska kul.

Retad(mobbad låter så jävla grovt) av många då jag nog var lite udda och ganska speedad. Ett tag trodde de jag hade damp, haha. Lugnade ner mig men retad av folk i klassen. Mest tjejer faktiskt då jag var snygg som liten men ville inte ha med brudar att göra. obesvarad kärlek, haha.

Sen var jag rätt duktig på att slå tjejer också och behandlade de likadant som jag hade gjort med killer, gör jag än idag och förmodligen därför jag inte knullat även fast jag är 22,

Tjejer som låste upp dörren när man satt på toa, skvaller, rykten, bla bla bla. Jävligt jobbigt.

Såg en av tjejerna för inte så länge sen som jag kastade en hävtapparat i ansiktet på som liten. Hon hade fortfarande ärret kvar, haha, underbart.

Okej, jag måste nog prova med mig när jag var 10-14 år då, kanske till och med yngre.
Som människa har jag alltid varit en sån som alltid lyssnar på vad folk säger. Det var alltid jag som blev irriterad och ledsen om någon sa (Jag fortsätter med namnet Hans som ovan ) "Hans är dummast i världen". Det skedde nog när jag var fem, men det har fortsatt i olika former tills han fyllde 20.
Nog sagt, jag hade alltid sett upp till min storebror och ville alltid leka med honom och hans kompisar och jag tyckte alltid att hans vänner var roligare än de i min ålder. Ibland blev han irriterad över det, men lät det vara oftast, särskilt eftersom vi ofta spelade innebandy, fotboll eller någon annan sport och jag var duktig i detta.
Problemet var att vi bråkade, för min storebror ville alltid vara bäst i allting och han älskade att provocera mig. Som den personen jag är tog jag alltid åt mig. Jag grät mycket också i yngre åldrar så saker som hände var att han provocerade mig, fick mig att gråta och kallade mig för grinspik. Ingen rolig kombination precis. Så vid tio-elva års ålder började han kalla mig för tjock. Tro mig, jag var så långt ifrån tjock som det bara går, men han var pinnsmal. Jag gick på tre sporter i veckan och var allmänt aktiv, bara att min kroppsbyggnad var lite olik till hans. Jag antar att han inte förstod hur mycket det förstörde mig inombords och samtidigt hörde jag alltid från min pappa att jag behövde vara en starkare person eftersom jag grät så mycket. Men jag tog åt mig och började banta och tappade fem kilo under kanske 5 månader.

Jag var då alltså 11-12 år och en minnesbild i mitt huvud är när jag tackade nej kväll efter kväll när pappa frågade vem som ville ha glass. Jag tackade nej till glass!
Samtidigt gick min bror in i puberteten när jag var elva och blev extremt aggressiv och tog alltid ut sin ilska på mig. Han kallade mig konstant tjock och slog mig och hotade alltid med allt han kunde hota mig med, särskilt då jag tog åt mig av vad han sa. Hot gick på mig, eftersom jag trodde på allt han sa och eftersom jag ändå ville vara med honom och hans kompisar hade han någon form av makt över mig. Och alltid trodde jag att det var mitt fel.

Vid tolv års ålder började han väl lugna sig, men det var fortfarande där. Samtidigt hade jag inte många kompisar i skolan som jag hängde med, jag kände knappt någon där jag bodde och jag började även bli utstött i idrotten som jag utövade. Det fanns inte en riktig plats för mig där jag kunde vara ifred för mig själv och ensam från allt jag inte tyckte om.

Jag gillade inte skolan även om jag hade riktigt, riktigt bra omdömen, hemma så ville min bror leka med mig för att det sedan skulle sluta i bråk och han skulle såra mig på något sätt och i laget blev jag kallad "ryssen" för min nationalitet (gick på en rysk skola och enda anknytningen till Ryssland var mina morföräldrar). Saken var den att jag tog åt mig och jag försökte med det mesta bara för att passa in, vilket bara medförde att jag gick i fel riktning.

Jag har en riktigt tydlig bild i huvudet när pappa en sommar tvingade oss att vara utomhus för det fina vädret och min bror tvingade mig att leka kull med honom. Kull på bara två personer. Eftersom han var äldre och snabbare än jag fick jag inte tag i honom. Så jag sprang iväg för jag inte tyckte det var roligt, han jagade mig fick tag på mig, jag lyckades komma iväg och jag låste in mig i vår bil. Och han satt där utanför, hotade mig med det ena och det andra, kallade mig det mesta och lyckades få ut mig och tvingade mig att vara med på den jävla fittleken. Ursäkta ordvalet. Men jag hade inga andra att leka med och det var inte möjligt att jag skulle gå för mig själv för han följde mig vart än jag gick.

Däremot kände jag mig inte så dålig som jag beskriver det som, jag var nog mestadels glad tills jag fyllde 14. Jag är en väldigt positiv person som lyckades glömma det mesta som hänt. Istället gick jag vidare med mitt och lyckades ofta under den här tiden. Det som tog kål på mig var att det hände systematiskt under 5-6 års tid och att det skedde hemma, i laget och i skolan (En lång historia kring det, men folk snackade skit bakom min rygg hela tiden och jag hade inte riktigt någon riktig vän). Det skedde alltså överallt. Och till slut övervann det nog mig. När jag var 14 runkade jag nog 3 gånger om dagen vilket var det som gjorde mig mest lycklig och den enda platsen jag kände mig trygg framför var i mitt rum framför datorn. Mina föräldrar blev sura och försökte hota med indragna datortider osv. och jag kunde inte berätta, samtidigt som jag nog inte insåg det själv att det var platsen var jag kände mig trygg. Och när jag umgicks med folk försökte jag vara personen som blev accepterad, inte mig själv. Det sätter fortfarande sina spår nu men jag tror det går på rätt väg. Därtill blev jag systematiskt mobbad i mitt lag, inte på ett extremt sätt, men med allt som adderades upp blev det för mycket för mig.

Nu vill jag inte slänga skit på mina föräldrar för de har verkligen brytt sig om mig men de såg verkligen inte vad som pågick för mig. Nu vågar jag heller inte berätta till de hur jag kände mig som yngre och jag kan inte alls prata om känslor med mina föräldrar. Därtill skäms jag över mig själv eftersom jag var otrogen mot flickvänner (flera, ja) när jag var 18 och 19.

Så vad har det gjort till mig idag? Först har jag en stor barriär som är väldigt svår att bryta sig igenom om man verkligen vill lära känna mig. Därtill playar jag runt med brudar för att öka mitt nummer med ligg, troligtvis för att söka bekräftelse. Det är omöjligt att få mig att öppna upp just nu om man är tjej. Det är så enkelt att spärra dem ute från att kunna såra mig och jag får trotsallt ligga en hel del. Jag försöker även klara upp det på egen hand eftersom jag under hela min uppväxt blivit drillad av min pappa som advokerat inre styrka och hur man kan klara saker om man bara är stark nog. Det värsta av allt för mig är nog hur jag saknar min första flickvän som gjorde slut med mig för 3 år sedan. Jag anklagar mig själv för att vi gjorde slut och jag förtjänar det.

Däremot är mitt liv inte så illa som jag beskriver det tror jag, vi får se hur det här kommer ut när jag postar det. Det som svider är när jag måste tänka på det. När jag slipper tänka på yngre åldrar är jag en riktigt glad, positiv och humoristisk person som är riktigt bra på att fixa tjejer

Jag vill inte lägga så stort fokus på det som varit dåligt utan mer genom min text visa att hur illa man än har det eller hur dåligt man än mår så kan det bli bättre! Men för att få någon form av uppfattning om hur jag har blivit den människan jag är idag måste jag ändå gå in lite på det som varit dåligt.

Jag är uppväxt i en missbruksfamilj, med det menar jag inte bara mamma och pappa utan i stort sätt hela släkten. Alla har/ eller har haft missbruksproblem. När jag var liten så fick jag se, höra och göra saker som inget barn ska behöva få. Det påverkade mig på ett negativt sätt och jag mådde skitdåligt. Det blev inte bättre av att jag var mobbad i skolan, just för att jag var annorlunda och för att alla visste hur min familj var. Jag hade inga nära vänner för det var inte så lätt att skaffa någon när de coola kidsen avskydde mig. För den sakens skull tog jag inte bara emot, om det var något bra jag lärde mig av mina föräldrar så var det att aldrig låta någon sätta sig på mig så även om det gjorde ont att ingen gillade mig så lät jag aldrig någon se det och jag sa faktiskt ifrån. Jag fick ta hand om min mamma när hon var full, jag var livrädd att hon skulle skada sig själv. Jag utvecklade tvångssyndrom och det blev ett helvete för mig att överhuvudtaget ta mig ifrån hemmet eftersom det var så mycket jag behövde göra för att inget skulle gå fel. Efter ett tag så räckte det inte att "bara" utföra timslånga ritualer utan jag behövde mer för att ångesten skulle släppa, jag började skära mig, detta var innan det blivit socialt accepterat, om man nu får uttrycka sig så, så det blev ännu värre att förklara vad jag sysslade med för skolsköterskan och framförallt för de få vänner jag faktiskt hade. De tyckte jag var helt tokig och när jag blev inlagd på hispan så försvann de ut ur mitt liv, det var en som stannade kvar och som jag än idag 12 år senare har kontakt med.
Jag insåg att det rent socialt inte fungerade att skada sig själv så då kom jag på att shoppa och ta en massa krediter kunde döva ångesten en del, det gick som det gick, jag hamnade i ett skuldberg, så nu sitter jag och mest funderar över hur dum jag var och att jag måste dras med en massa skulder. När inte det fungerade längre heller så kom jag på att alkohol och tabletter dövade ångesten en hel del. Jag började dricka mycket och även om jag lovat mig själv att aldrig bli som mamma så var det precis det jag blev. Jag tror att det var alkoholen som gjorde mig och mina nära mest illa. Påverkad var jag en helt annan människa, en människa jag skäms över. Det gick så långt att jag fick säga upp mig från jobbet, egentligen fick jag sparken men facket ingick ett avtal med min arbetsgivare som gjorde att jag fick säga upp mig själv. Jag var aldrig påverkad på arbetet men arbetsgivaren fick ändå reda på det genom en sjukskrivning där det stod i journalen. Vem fasen vill ha en alkis som anställd? Hade det varit idag hade jag vetat att det som hände då egentligen inte ska behöva hända eftersom jag vart kommunalanställd och det är kommunens skyldighet att erbjuda hjälp och det är ingen grund för en uppsägning så länge jag inte misskött mitt arbete.

Det var en rejält förkortad del av min historia men nu kommer vi till det som är bra. Trots att jag alltid mått dåligt och blivit utfryst har jag alltid klarat mig rent prestationsmässigt. Jag hade inga problem i skolan, jag var duktig och hade bra betyg. Jag har tom tagit en kandidatexamen på ett universitet. När jag var 19 träffade jag världens underbaraste kille som jag idag, 13 år senare fortfarande lever ihop med. Även fast det varit jäkligt svårt och jag många dagar mått så dåligt att jag inte ens vill ta mig ur sängen så har jag gjort det ändå. Jag har gått till skolan eller till arbetet. I perioder har jag varit inlagd men det har varit korta perioder eftersom jag ofta blir sämre vid en inläggning, och jag blir så irriterad av det eftersom jag alltid hamnar på avdelningar med självskadetjejer som jag har extremt svårt för trots att jag varit en själv.

Idag har jag jättebra kontakt med mina föräldrar som båda är drogfria, ibland frågar någon om jag är arg på mina föräldrar för vad dom låtit mig gå igenom, då brukar jag svara att varför ska jag vara arg när det 'r dom som gjort mig till den människan jag är idag? Det fanns en tid när jag var arg men det har jag bearbetat och det finns ingen anledning att få dom att må dåligt över något som har hänt, dom mår nog dåligt ändå.

Jag är väldigt nära mina syskon och vi har en bra relation och gör mycket saker ihop.

Jag har varit helt nykter i 8 månader, och så länge har jag nog aldrig varit nykter på ett sträck sedan jag var 17 år.

Jag har ett nytt jobb som jag stormtrivs med och jag blir glad när jag v et att jag ska jobba för det är så roligt och givande. Trots mina egna problem har jag valt att arbeta inom psykiatrin och jag älskar det!

I höst ska jag plugga vidare och ta en magisterexamen förutsatt att jag kommer in på utbildningen, men annars får jag söka igen.

Jag har fortfarande bara en riktigt nära vän eftersom jag än idag har svårt med tillit men den jag har är underbar och jag behöver faktiskt inte fler.

Jag har även satt ut all min medicin och helt plötsligt känner jag mer, även fast jag även känner mer av det som inte är bra så är det en klar förbättring, innan har jag levt i ett känslomässigt vakuum där jag inte låtit mig själv känna något, nu gör jag det och det är skönt att äntligen få känna äkta känslor.

Så även om det är skit så kan det bli bättre, jag har haft en underbar terapeut som stöttat mig sedan jag var 16 år och trots att jag fallit igenom många gånger under åren så har jag alltid tagit mig upp av ren envishet!

Tack. Känns bra att skriva av sig och reflektera. Dessutom får andra som sitter i en annan sits en vägledning också.

Härligt initiativ TS.