bo i kollektiv? Någon som gör det här?

Hej jag tänkte höra om hur det är att bo i kollektiv, vart kan man hitta kollektiv. Finns det nån nätsida där detta förmedlas? Vad bör man tänka på? Vad är era erfarenheter runt detta ni som bor eller har bott i kollektiv?

tacksam för svar

Har bott i studentkorridor ca tre år, hade eget badrum och dusch men delade kök med ungefär tio pers. Där var alla i ungefär samma ålder och stadie i livet, så vi kunde relatera till mycket i varandras vardag och kom överens hyfsat bra om att man skulle städa efter sig i köket o.s.v. Jag tyckte det var en väldigt rolig upplevelse då det fanns en del trevligt folk i korridoren. Man kunde stänga in sig på rummet och plugga när man behövde och på samma sätt gå ut och sätta sig i köket när man ville ha sällskap, det fanns nästan alltid någon där.

För några år sedan lekte jag med tanken att försöka flytta ihop med två kompisar i en större lägenhet. Vi kom dock aldrig så långt med våra planer, nu bor vi på var sitt håll med våra respektive. men det hade varit kul att prova på. Har ingen susning vart man skulle se sig om ifall man ensam vill söka till ett kollektiv dock..

Tänkte bara fråga hur var det med maten? Delade man på kostnaderna åt man tillsammans? Hade alla egen kyl på rummet eller delade man kyl med var sin plats i kylen?

När jag lämnade mitt korridorboende så flyttade jag in med två kompisar i ett minikollektiv och det var riktigt trevligt. Vi handlade mat och sådant tillsammans, delade alla kostnader på tre.

Oftast hittar man de genom vänner eller på blocket, i alla fall i ungdomsstäder.

Jag har länge velat bo i kollektiv, låter helt enkelt som den perfekta livsstilen. Så jag prövade häromåret, hittade en annons på alternativ.nu och flyttade långt utan att ha skrivit mer än några email med en som bodde där.
Det var en liten illa skött stuga nån mil från Bålsta som är den sista pendeltågsstationen långt utanför Stockholm. I ett skogsbryn låg den, med ett hus som låg precis bredvid, lite udda sådär. Jag kom dit med hela flyttlasset och möttes av tre-fyra tjejer i hippiekläder som kramade om mig direkt Det var lite småprat innan jag bar in mina grejer och placerade mina tre myskankor (!) i en gammal hundgård vid sidan om. Jag fick ett eget rum och sedan flöt liksom det mesta på. Vi var fem-sex stycken på ungefär åttio kvadrat, folk var borta flera dygn lite då och då, nån sov i sin husvagn utanför och en sov ibland i sin tipi (!) i skogen runt omkring.

Det fanns en gigantisk trädgård med grönsaker som ingen skötte, det växte igen såklart. Det var jättesmutsigt hela tiden för folk drog med sig blommor och frukter och växter hem och lade dem lite varstans. Någon diskade ibland, ingen ställde in saker i skåp, frukt låg och ruttnade både här och där och inne i kylen. Sällan städade någon, men någon gång då och då fick jag dille och rengjorde typ allt. Duschavloppet var helt igenkloggat och luktade som fan. Någon hade fått för sig att diska och tvätta med björkaska och ni kan tänka er hur det såg ut efter ett tag. Alla var vegetarianer utom ett par stycken. Folk frös in bananer för att det kunde vara gott, glömde bort dem för evigt... En hittade saker i naturen som hon skulle använda senare, bland annat frös hon in en del av en orm....
Alla blev mer eller mindre ovänner och började sova på andra ställen. En slutade betala hyra och elräkning och ingen vågade riktigt konfrontera henne, och till slut stack hon till Christiania och kom inte tillbaks. Det var på hösten mot jul och ingen vågade höja värmen eftersom det var svindyrt, så till slut hade vi 13 grader inomhus och jag sov med mössa på. När alla åkte hem över julen frös vattenledningarna och så vidare. Jag flyttade efter ett halvår och vet inte riktigt hur det gick efter det.

Kort sagt: Det sög, ordentligt.
Men jag har inte givit upp drömmen om att hitta lite mer civiliserade människor som vill bo ordentligt och ta ansvar. Låta mina barn växa upp bland många liksinnade människor så småningom. Jag tror det kan bli riktigt riktigt bra. Med rätt människor, omgivning och boende.

Ingen annan som har en erfarenhet? Väldigt intresserad i kollektiv, låter som det optimala sättet att leva om man gör det med vettiga människor.

Har bott i ett kollektiv i snart fyra år, var med och startade det från början, hyrde ett hus med ett gäng andra som jag inte alls kände. De som flyttat in senare har jag inte heller känt, alldeles underbart att träffa nya människor på detta sättet. Lycklig var dag när jag vaknar och inser att jag aldrig skulle lärt känna tjejen i grannrummet om vi inte mötts här - i detta fina kollektiv. Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Människor har flyttat ut och in, det har inte alltid varit stabilt, oftast är det några som haft konflikter som stundtals hängt som mörka moln över hela hemmet. Men inget som inte kunnat lösas - eller ja, varje gång har någon fått flytta...men av deras egna vilja och eget tycke. Bostadsbristen gör att många tex vill flytta in för att de vill ha någonstans att bo, men egentligen är de inte så sugna på ett kollektiv och allt vad det innebär, eller också sådana som flyttar in och ser det "som en kul grej" men inte betraktar det som ett hem. Somliga flyttar in men sedan märker man att de letade efter något annat i livet. De kan flytta in och ha en romantiserad bild av gröna vågen på 70-talet tex, som inte alls stämmer idag, en bild som kanske inte ens stämde då. Bostadsbristen har också gjort att folk tackar ja till att flytta in trots att man gått igenom allt grundligt, för att sedan flytta in och ställa allt upp och ned. De vettiga människorna kommer inte på en gång, det kan ta ett tag, eller också blir de vettiga med tiden.

Det viktiga är, så kitschigt det låter, är att kommunicera. Vara öppen med vad man vill, vad man tycker, vad som har hänt, vad man ska göra osv. Det är sådana saker som stissat upp dålig stämning, när människor är tysta om droger, tankar, visioner, intressen, göromål osv. Jag tycker om mångfald i ett kollektiv, ska inte vara samma människor, med samma smak och politiska åsikter.

Vi fick först för ett och ett halvt år sedan igång ett fungerande städschema tex. Se kollektivet som ett hem, dina kollektivister som din familj eller dina kära vänner och visa respekt.

Jag kommer alltid att bo kollektivt, men vill nu hitta något större, en stor ekoby på landsbygden till exempel med ännu fler människor..Blir alldeles lycklig i själen när samarbete mellan olika människor verkligen fungerar...Det blir så mysigt, det blir så bra! Och man känner sig så trygg. Får så ont i magen av att tänka mig att sitta instängd i en lägenhet - ensam eller med en sambo..det vore lika hemskt.

Ligger kollektivet i sverige? Jobbar alla där eller ni lever på saker ni själv odlar/tillverkar? Hur många är ni i huset?

Så jävla less på kontor och stor stan.. vill bryta mig fri från det här samhället då jag har förstått att man inte kan uppleva sann lycka här.

Funkar det att bo i kollektiv om man är en lite halvstel vanlig kontorsnisse?
Jag har funderat på att pröva några månader bara för att se om man får några härliga historier och kanske släpper loss lite mer än vanligt. Det känns på nåt vis som att ens livserfarenheten ökar markant om man bott i kollektiv nån gång.
Och ska man göra det nån gång är det väl lika bra att passa på innan man blir fast med tjej och barn tänker jag.

Jag har själv bara bott kollektivt utomlands- och älskat det det!

Här är tips på två sajter om kollektiv i sverige

http://kollektiv24.forum24.se/

http://www.kollektivhus.nu/

Oh, härligt att höra

Vi är inte självförsörjande och odlar heller ingenting, men min förhoppning är att göra det så småningom. Vi bor på landsbygden i nära anknytning till en stor stad. Problemet är väl att vi alla är relativt unga och hyr huset. Det ultimata vore ju att köpa ett hus eller en gård, och det är väl också en svårighet med att styra upp ett kollektiv om man ska köpa ett hus. Det blir ju på något sätt mer drastiskt. Flertalet kanske inte vågar ta det steget. Men som sagt kollektivboende är väl ingen period i livet, det kan väl vara samtliga av levnadsåren. Tror barn, föräldrar, gamla, unga, samhället skulle gynnas av att växa upp och leva i gemenskap med andra.

Kollektiv behöver väl inte heller vara "flummiga" eller bohemiska av något slag. Gemene man kan bosätta sig i dem och leva i trivsel med andra, alla skulle må bra av det.

Det känns tråkigt med en sådan fråga, Självklart gör det det! Dels kan det väl vara svårare att få en kollektivplats om man beskriver sig som en "halvstel vanlig kontorsnisse". Kollektiv har ju ett rykte om sig att vara tämligen bohemiska, det är det folk tänker på vid ordet. Höjer på ögonbrynen och ser en som en "sådan". Sant är väl att de flesta kollektiv är sådana, kanske vill också många ha likasinnade i sitt boende, för att ha en fristad där de man bor med också är lika en själv (vilka ofta är vänster), som ett skydd mot det råa samhället.

Om det finns en stor vilja att flytta in i ett kollektiv, försök starta ett tillsammans med andra. Många verkar vilja flytta in i ett "färdigt" kollektiv, kanske för tankarna till filmen Tillsammans eller den romantiska gröna vågen perioden. De ser framför sig stereotyperna och originalen. Men i grund och botten är vi alla kort och gott människor, väldigt lika. Oavsett den där frihetstanken eller det där pengahungret.