Hur klara ni av att bo med en annan partner?

Skulle aldrig kunna bo med en människa, känns liksom som att man inte få vara ifred.. Jag är en person som måste ha egen tiden, kan inte vara för länge med en människa, kanske max två dagar men sen tröttnar jag.

Även om jag älskade personen så skulle jag aldrig kunna bo med den.. vet inte varför... Finns ju saker man gör som man inte vill vissa för sin partner. Så skulle aldrig orka leva ihop med en annan person. ´Skulle aldrig kunna gå på toaletten, Det kan jag endast göra om jag känner en person jätte jätte nära.

Men på något sätt så skulle jag ändå vilja ändra på mig och bli en sån som vill leva med en person! men vet inte riktigt hur jag ska kunna få den inställningen?

Har alltid varit en liten enstöring som gillar att vara själv. Har alltid vilja åkt iväg och göra saker, men rädslan för att sova borta har gjort så jag har undvikit att göra det.. Mår alltid så sjukt dåligt om jag ska sova hos någon annan person eller om jag ska på något läger osv..

Är ändå en person som älskar att hitta på saker som fiska, träna , åka iväg till nån stuga osv.. Men kan tyvärr inte på grund av att jag mår sjukt dåligt av att sova borta.

Hur ändra jag det här? Vill ju bli en person som vill kunna sova borta utan att må dåligt.

Hej!

Känner igen din historia. Hade en flickvän för några år sedan som stämmer in på allt du skrev. Vet att hon älskade mig men det var aldrig tal om att flytta ihop eftersom det skulle ha varit en omöjlighet. Jag respekterade henne för den hon var men till slut gick det inte. Förresten är du man eller kvinna?

Hej Thomasons!

Har nästa undvikit att bli ihop med en tjej bara för att jag inte orkar sova hos henne och jag orkar inte att hon ska sova hos mig i flera dagar, börjar må dåligt då!

Vill ju bli ihop med en tjej och så men kommer aldrig att palla att bo ihop med henne, vet hur tjejer funkar dom vill alltid att man ska flytta ihop senare

Men jag vill ju på något sätt ändå leva ihop med något och få barn och så.. Men jag vet tyvärr att jag aldrig kommer att palla det, kommer att bryta ihop totalt.

Är ändå runt 20 år och den här känsla borde ha släppt nu men det gör den inte! skulle inte ens klara av att bo hos min mamma.

Du är ju bara 20 år! Helvete, människa. När du är 30 kan du börja oroa dig över hur du tänker. Vad fan, dummer.

Vad är det som får dig att må dåligt av det?

Jag tycker personligen att du låter som en sjuklig vanemänniska, lite aspergervarning sådär. Men det grundar jag o andra sidan inte på något annat än ditt första inlägg.

Jag närmar mig 30 och att dela lägenhet med någon känns som en omöjlig uppgift just nu. Jag vill fan göra vad jag vill hemma utan att någon stör mig eller att jag behöver ta hänsyn till att det finns andra. Vet inte om det kommer att ändras med tiden dock.

Gillar att träffa människor osv men just att dela lägenhet går bara inte...

Vet inte riktigt vad det är som får mig att må dåligt... Är kanske det att jag har svårt med förändringar..
Och nej jag har inte asperger!

Men man tillbringar väl inte varje vaken minut tillsammans bara för att man bor på samma adress? Eller måste du ha X antal upprepade dygn i "egentid"?




Ja, om du menar att ställa sig och bajsa mitt på vardagsrumsbordet så kanske du hamnar i en kategori av beteenden som man inte vill att ens partner ska se, men vad kan vara så farligt i normala vardagssituationer att man inte kan visa det för andra människor?


Det här låter faktiskt som nån smått allvarlig störning tycker jag. Jag är också en ensamvarg (dock i förhållande sen många år, och ja, på samma adress) har inget direkt "behov" av sociala nätverk med massa vänner och så, trivs väldigt bra på långa skogspromenader helt själv men jag har aldrig ens tänkt tanken att det vore fel att gå på toaletten med en annan person boende i huset? Hon ska väl inte sitta i knät på dig när du sitter rödfejsad och stånkar och stönar som värst?