Ständigt ensam fast ändå inte.

Ännu en natt då denna känslan bara kapar hela min själ. Jag är en man på 25 år som har många vänner, familj och kan skaffa en brud om jag så vill, ett bra socialt liv kan det tyckas. Men ändå så känner jag mig alltid ensam, det är egentligen sjukt och väldigt konstigt. På ett sätt har jag alltid varit en udda typ fast nu när saker och ting måste börja redas ut och framtiden bli något klarare så undrar jag egentligen, kan jag fortsätta såhär? Min känsla av ensamhet är inte vanlig, jag lider inte av det men det kan oroa mig ibland, som ikväll. Jag håller vänner och familj på avstånd, de tror verkligen att de känner mig men det gör dem verkligen inte. Jag har så mycket i mig som jag inte kan dela med mig av och inte heller vill dela med mig av.

Konstigt att förklara men på ett sätt så gillar jag denna attityden, jag mot alla, jag själv, jag lyckas själv, jag fixar själv, jag jag jag. Förstår någon ens vad jag försöker säga? Jag har till exempel bestämt mig för att lämna Sverige och bryta kontakt med alla, är inte det lite sjukt? Ska det inte vara svårt att vara utan vänner och familj? Jag vet inte vad jag söker, jag kan inte gilla någon på riktigt, jag kan inte dela med mig av mina innersta tankar med någon och jag kan absolut inte bli kär i en brud, jag vill, jag vill som fan, men jag tror inte det går.

Jag ser på förhållande som en alldeles överdriven grej, ska jag leva med en person och verkligen dela mitt liv på riktigt då ska den personen vara jag och jag vara den. Alltså verkligen, det ska vara perfekt men jag vet att det nästan aldrig är perfekt. Det finns ingen brud som är perfekt för mitt konstiga tankesätt. Samma argument kan sägas om vänner. Jag vet inte riktigt om någon förstår eller känner igen sig. Men just nu vill jag bara åka till en "paradis-ö" och öppna en liten kiosk på stranden och se vad som händer. Jag pallar inte vara här, det känns som bortkastad tid på bortkastade människor. Jag tycker så på riktigt om barndomsvänner, det är konstigt och även om vi i långa perioder varit ifrån varandra. Samma med familj, vem fan bryr sig? Jag vill bara sticka och vara okänd och ensam på stranden och hitta en brud. Eller nej, jag vet inte. Jag bara har den känslan som förstärks på kvällar, när jag är "mig själv". Är jag sjuk på något sätt, eller vad är problemet? Andra hade varit överlyckliga i min situation. Vad är problemet? Någon som vet vad jag försöker komma till här?

Inget otydligt med hur du beskriver situationen, och jag förstår precis vad du menar! För min egna del så bottnar dessa tankar i att jag helt enkelt inte känner att jag på riktigt är kompis med mina vänner, vilket är en jävligt elak sak att säga, men som du själv säger så är det minst sagt svårt att föklara.. Jag tittar ofta på min syster och hennes kompis-gäng när jag tänker på detta och det är sånna skillnader i hur hela gruppen fungerar.. Dem verkar mycket mer casual och care-free, det är inte det ständiga dabbandet om "vad som ska göras" och vart fan man ska befinna sig, utan dem verkar istället bara trivas jävligt bra ihop och därav oftast ha jävligt roligt tillsammans oberoende om vad fan dem har bestämt sig för att hitta på. Så vill jag ha det med mina egna polare men det är tamejfan omöjligt att få ett rakt svar ur dem vilket resulterar i att det är hopplöst att försöka planera någonting.

Vet inte om det är på samma spår som dig men tillslut så handlar det för min egna del om att jag känner mig låst och vill ha något mer utav livet och mina vardagar, någonting som turligt nog inte är ett problem med min syster eller övrig familj. Man vill liksom ha den där frihetskänslan och känna att man hör till någonting. Låter det bekant?

Du kanske har tröttnat på den roll du spelar tillsammans med dina anhöriga/vänner, och även tröttnat på deras rollspel? Det är mycket sällan man träffar folk som känns äkta, alla spelar roller och mycket av det känns tomt och ointressant.

Själv har jag gjort mig av med hela min släkt/familj/vänner, dock hade jag ingna bra relationer med nån av dem, så det har verkligen inte varit nån förlust. Hellre dör jag ensam än umgås med folk jag inte står ut med.

Vartogjenkavagen, du vet att du sitter på makten va? bara du som bestämmer över ditt liv och tbh så är det bättre att vara egoistisk... för oavsett vad alla religioner säger så lever vi bara en gång (och om vi inte gjorde det, så skulle det inte förändra något).
Du är bara frustrerad och missanpassad just nu. En av de människor som inte passar in under vårt samhälles slaveri. Det är dags att göra dig fri från normerna och reglerna, DU bestämmer!

Måste tilläga att, systemet spelar ingen roll, det är upp till dig att missbruka hålen. Jag vet att du har vad som krävs, hoppas du förstår det snart!

enligt mig är det sveriges fel.

Landet där man kan bo mitt i en stad omgiven av människor men trotts detta fortfarande känna sig ensam.

känner igen mig i dig ts.
Själv kommer jag dra till Asien om några månader och tänker stanna där,
har bostad där å så, och känner igen mig i det där med vänner, känns jävligt elakt, men på ett vis så är det inte "än större förlust" känns det som iaf, kanske beror på att jag aldrig riktigt känt mig hemma med mina vänner.
Dit jag ska är det iaf bara riktigt feta stränder och solsken..Vi kanske ska öppna en kiosk ihop?
Flash-kiosken hehe