Mår "bra" av depression/hata sig själv/självmordstankar

Ja, jag har haft avslutning denna vecka på gymnasiet. Jag har länge hatat skolan, och allt som har med det att göra. Men jag insåg verkligen när jag satt i den stora salen att mitt liv är totalt värdelöst. Jag har inga vänner, inget självförtroende, inget hopp. Jag har återigen börjat spendera timmar framför Flashback efter en lång tids frånvaro.

Det som jag tänkte skriva är att jag mår bra av att tänka negativa tankar om mig själv. Jag blir "glad" när jag sitter på bussen och tittar ut mot horisonten tänkandes på hur jävla skönt det skulle vara och dö. Vill göra klart för mig att jag verkligen inte planerar att ta livet av mig. Hursomhelst - mtt hopp är nästintill släckt, och jag är så jävla tom inuti att allt känns åt helvete. Ibland gråter jag mig till sömns med att kontemplera att jag skadas, eller dör. Det känns på något sorligt sätt härligt att tänka dessa tankar bara för att slippa verkligheten. Allt känns så jävla tungt och surrealistiskt. Hade jag haft vänner och självförtroende + ingen social fobi skulle jag supa och knarka och knulla bort problemen. Men iof hade problemen aldrig uppstått om jag hade sådant redan innan. Jag är låst i denna situation - hur i helvete ska jag ta mig till? Visst kan jag gå ut på krogen, eller något - men läs innan vad jag skrev. Blir nog att ge mitt liv åt flashback och vakna upp som 25-30-åring och se världen med nya ögon, eller inte.

känner igen mig lite av din text men det blir bättre. Hitta någonting som får dig att må bra Själv läser jag koranen och det ger mig balans i livet och får mig att vilja leva

Har du framtids drömmar?

Kanske vill du skaffa en man, barn kanske resa och skaffa dröm jobbet?

Se dem positiva delarna av ditt liv. Man utvecklas och det kan bli bättre

Känner igen mig jag också. Kan lätt hamna i små depressioner då jag tycker synd om mig själv. Har inget jobb, går ut med många ig:n, är mullig och haft finnar sen åttan, och så rullar det vidare liksom. Har bra vänner men vi ses i princip bara på helger för att kröka men har inget jobb-inga pengar

Jag är en man utan religiöst inflytande. Islam i synnerhet (koranen är den sista boken jag rör). Men inga onda känslor - tack AmandasLekstuga

Kan det inte vara så att du nu efter gymnasiet inte vet hur du ska identifiera dig och då har detta kommit upp. Det blir ett lugnt för att du kan identifiera dig med att vara den som tänker så, den som är ledsen, nedstämd och djup. Precis så gjorde jag. Dock skedde det första gången redan på högstadiet. Jag blev den djupa, den ledsna osv. Gymnasiet var grymt för mig men jag hade svårt att ta mig ifrån det även om de andra kanske inte märkte det så mkt just då. Jag fick typ ätstörningar istället men var fortf "väldigt synd om mig". Och efter gymnasiet - samma sak. Alla mina vänner flyttade och fick jobb. Jag var arbetslös och hade femtio mil till min pojkvän, som även han - jobbade. Jag blev deprimerad och fick otrolig ångest. Nu, flera år senare har jag tagit mig ur depressionen men ångesten är kvar till och från. DOCK, det jag jobbar mest med är att INTE identifiera mig som en ätstörd, som den ledsna osv. Jag vill ju vara den glada tjejen men eftersom jag inte vet "hur" blir det svårt. Jag har liksom varit den ledsna så himla länge att det BLIVIT JAG. Det är klart det är svårt att ta bort det då. Jag har fortf otroligt svårt att inte vara den det ska vara synd om osv. Det låter jättekonstigt men det är som sagt som att ha en ätstörning man identifierat sig med i flera år som man nu ska ta bort helt. Vad är jag då? Inte en aning! Men det är det jag jobbar med nu

Vad jag menar är att det kanske nu, efter gymnasiet är så att du har svårt att identifiera dig igen. I klassen är man endå med i EN KLASS, i ETT GÄNG, i EN UTBLIDNING, EN SKOLA, EN ÅRSGRUPP, KURS, INRIKTNING osv.. Sen försvinner det bara pang bom och så ska man identifiera sig med massa annat. Det är många som har svårt med det efter just gymn.

Har du jobb? Annars hade jag satsat på det så fort som möjligt.

Det är ingen snabb process. Hitta dig själv. Du är inte dina tankar. Läs om Mindfullness. Lär dig om dig själv. Eckart Tolle, läs någonting av han. The Power of now förslagsvis.

Läs böcker av Louise L. Hay, t.ex. "You Can Heal Your Life".

Vänner är inte obligatoriska i alla skeden av livet. Visst hjälper de och jag rekommenderar att du umgås så mycket som möjligt med folk men du är inte dömd utan dem.

Mitt tips till dig är att inte bli inaktiv i ditt arbets/studie liv. Det går bra att ta ett sabbatsår men det är lätt att fastna där. Utveckla din egna bild av livet och ta det därifrån.

Många är/har varit i en sämre situation än dig och jag vill att du ska VETA att det alltid finns folk som har det mycket värre än dig själv.

Du står i början på livet med goda förutsättningar, var inte rädd! Testa nya saker och jobb, det kommer bara göra dig gott. Glöm din gamla bild av dig själv, vart du än hamnar så kommer folk att bilda en ny sådan av dig. Det är upp till dig att skapa den.

Ditt liv är ditt, gör vad du vill med det men ha i åtanke att det är bara dina nära som kommer att lida ifall du går batshit insane.

MVH 6:e ölen

Har precis som du tröstat mig med självmordstankar. Sedan jag var... typ 7-8 år gammal. Det är en tröst att veta att alternativet till livet alltid finns där. Det kan man må bra av. En trygghet. Sedan ger det en skön känsla av kontroll över sin situation när man tillslut efter lite övervägande aktivt väljer livet snarare än att passivt acceptera det. Att vara självmordsbenägen är jävligt beroendeframkallande! Men du är inte ensam, många känner så som du gör men samtliga som har självmordstankar håller käften om det.

Supa och knarka kan du göra trots social fobi Jag super och knarkar för att jag har social fobi Tar jag något som maskerar mina problem så kan jag spela någon annan än jag är ett litet tag och då får jag knulla. Så droger finns också där som ett alternativ - om du vill må bra på kort sikt.

Nej men allvarligt. Du är ung och har precis gått ut gymnasiet. Har ett tips: Byt miljö.