Vemod och framtids(/döds)ångest fräter sönder min själ. Känner ni igen er?

Jag såg nyligen den fjärde säsongen av Dexter, där Dexters nemesis, den så kallade Trinity Killer, utgör säsongens bad guy. Trinity Killer är en massmördare som mördar människor med rituell precision, där han i sin besatthet av att återskapa, kapsla in, sin förlorade barndom mördar människor som symboliskt får manifestera delar av mördarens uppväxt.

I ett inlägg som jag skrev för några minuter sedan i en annan tråd i detta delforum beskrev jag en likartad sorts vilsenhet som präglar mitt liv och mitt välbefinnande (minus drivkraften att mörda människor givetvis). Vemodet, vetskapen om svunna tiders definitiva expiration date, i samband med framtids- och dödångest har framkallat en allt mer närvarande, regelbunden och plågsam existensiell kris hos mig. Världen runt mig faller sönder, brakar ihop, och jag griper tag i förtvinade grässtrån från det förflutna i ett desperat försök att bibehålla någon form av livskvalité.
Allt suddigare och blekare, men alltjämt känsloframkallande, bilder från det förflutna (på katter som inte längre lever, på kompisar som jag inte längre umgås med, på TV-spel som samlar damm i någon garderob någonstans, på mina föräldrar och min släkt som plockar kantareller och vittjar kräftburar och klappar kossor, på tjejen som jag var förälskad i och så vidare) kontrasteras brutalt och hänsynslöst mot framtidens mörker, en avgrund av ovisshet och troligt existensiellt lidande som oundvikligen kommer att leda mig till den död vars inträffande slutgiltligen kommer att cementera mitt förhållande till de (ovan beskrivna) minnesbilder vars livsbejakande kraft håller på att sina bort, ta slut.
I en begynnande sommartid med ett stämmningsfullt fotbolls-EM och vackra flickor med blomsterkransar i håret förmår jag mig inte, i en förmodad kombination och självförakt och besvikelse över mitt liv, att njuta av nuet och av det som komma skall. Prästkragarnas, kärlekens, solens, skärgårdarnas och livsbejakandets årstid riskerar att bli en mardrömslik och demonisk påminnelse över alltings bäst-före-datum.
I min vilsenhet dras jag till vad som i media och av stora delar av allmänheten brukar beskrivas som mörkrets krafter; våldsbejakarna, cynikerna, fascisterna, vars dystopiska världsbild på något sätt tröstar mig i min livskris, som fyller tomrummet med åtminstone någon sorts mening, om än en mörk sådan.

Och när jag ikväll sitter här, ensam, och med demoner som kapat min själ och vars tentakler sakta men säkert stryper min livsgnista samtidigt som min fruktan inför framtiden, döden och klockans tickande blir allt vidrigare i sin outhärdlighet, blir min stora fråga VARFÖR det kunde bli såhär, hur jag, en ung man strax över 20 år, med ett välordnat liv, har lyckats hamna så snett?

Känner ni igen er?

Fel forum.. Du genomgår en kris som många 20 åriga pojkar gör..
Du har helt enkelt inte ett grepp om livet och vad det är som betyder något.. Detta är något positivt, tro mig. What dosnt kill you makes you stronger ..

Men som sagt. Fel forum.

Edit: haha, sorry. Det var tydligen jag som var i fel forum. haha. Ber om ursäkt igen.

Välkommen till Norrland. Som vi säger i släkten "varför ha kul när man kan lida?"

Jag känner igen mig i den existentiella ångesten, men någon dödsångest har jag inte. Snarare motsatsen. Varför existerar någonting överhuvudtaget och vad är ens livet?

Varför njuta för stunden när man istället kan ta på sig bördan av alla de stora livsfrågorna.

Varför spendera livet i förvirring istället för att leva det fullt ut?

Undviker jag det gnager det sig fast i tankarna likväl, fast på ett mer destruktivt sätt. Det är skönt att ventilera. Jag får helt enkelt acceptera det som en del av mig; suget efter existentiell vetskap.

Och för mig är en del av att leva livet fullt ut att ställa mig dessa frågor. Det lindrar förvirringen, släpper på meningslösa krav och orosmoment och ger lite mer ro i sinnet.

Dock så anser jag att svaret är simpelt. Vi är här för att leva, lev då.
Men men, jag anser även är förbi frågeställningen eftersom jag redan nått svaret ..
Live and let live


Vänta in på "himlen", vi är redan där

Men livet är i princip perfekt. Fråga dig själv; hur skulle livet annars vara om inte förgängligt, osäkert och utan en extern mening?

Känner igen mig i att inte släppa taget om det förflutna, varför skulle man acceptera förändringar när de är till det negativa? Framförallt; varför skulle man acceptera att nära individer dör(vare sig de är djur eller människor)??
Jag har alltid filosoferat och ifrågasatt allting, alltid vetat att det finns nåt mer än jordelivet. Så ifrågasättandet om de negativa aspekterna med jordelivet och varför jag är skickad hit när jag känner att det är så fel har funnits där från början(då menar jag verkligen hela livet).
I och med att jag känt så här från början så har jag också vetat från början hur min framtid skulle se ut i grova drag. Såg aldrig framemot att bli äldre som barn, jag visste hur jobbigt det oundvikligen skulle bli. Man kan säga att ca 70 % av mitt liv har varit som ett sommarlov, som sen några år tillbaka är slut.
Kommer ihåg att jag för-sörjde framtiden ända fram till sommarlovet tog slut. Minns särskilt en dröm jag hade när jag hade fyllt elva, jag drömde då att jag helt plötsligt fyllde tolv. Ett år hade gått på bara några dagar, kände ångest och sorg i drömmen iom att jag var påväg mot sommarlovets slut i stormfart.

Dock har jag aldrig dragits till den mörka sidan utan alltid avskytt den och känt att jag är dess absoluta motpol. Det är den andra stora negativa aspekten med jordelivet, ondskan som finns. Att se hur de som åtminstone är till hälften goda i allmänhet är ovetande verktyg åt den mörka sidan stör mig enormt och är anledningen till att jag inte haft riktiga kompisar sen 13-årsåldern.

Att vara sentimental, inte kunna släppa taget om det förflutna och vägra acceptera förändringar(till det negativa) är det största tabut som finns, pedofili är mer accepterat. Samtidigt har det alltid varit obegripligt för mig hur en del är empatiska och ganska osentimentala på samma gång. Dissussionen leder tyvvär kanske in på detta https://www.flashback.org/t1854645

Jag är på samma stadium som du är. Jag slåss på samma arena och jag slåss mot samma demoner som använder snarlika strypgrepp som dina gör.

Mitt lilla hopp har kommit från det "gyllene snittet" och "the spirit molecule".

Gyllene snittet; Hur kan så otroligt många saker, från snäckskal till spiralgalaxer byggas på samma formel?

DMT; Denna molekyl, detta ämne finns i allt levande på jorden. Forskarna har ingen aning om varför men människans kropp vet precis vad hon ska göra med den och den verkar öppna dörrar till andra dimensioner.

För inre frid planerar jag en kurs i vipassana. Alternativt någon annan meditativ kurs som verkar intressant.

I många hänseenden känns det som att livet redan har passerat, trots ens ringa ålder. Dock försöker jag påminna mig om att det man minns som något gott troligtvis inte kändes särskilt speciellt vid tillfället. Det är nog helt enkelt så man är funtad.

Jag ser ingen poäng med att försjunka i några djupare tankar om livet längre, den perioden är över. Kvar finns den tid då man bara finns och utför. Varför döma ut framtiden i förtid? Den är outgrundlig och därför är det omotiverat att känna något särskilt inför den. Att ta ut något i förskott är bakåtsträvande och förblindande helt i onödan. Märk väl att jag inte försöker muntra upp dig.

Gyllene snittet ja, där passar mitt ansikte inte alls in. Kanske har vi som inte passar in i universums stora ekvation alltid osymmetriska ansikten? Vore intressant att höra om andra med svåra existensiella grubblerier också har osymmetriska ansikten.