Om att veta vem man egentligen är

Jag vill prova förklara något jag känner ibland som är rätt jobbigt men ganska svårt att förklara utan att man lätt blir missförstod och att det tolkas på tio olika sätt.

Tänk er att en kronprins skulle ta ett jobb efter sin student på det lokala post kontoret. Hur skulle det svenska folket tolka det? Kanske man först skulle tycka att det nog var en ganska vågad handling och en del kanske även skulle respektera honom för att ta ett så allmänt jobb till vardagskneg när han egentligen skulle kunna göra så mycket bättre för sig.

Men hur lång tid skulle han behöva jobba där tills dom tankarna förändras till frågetecken och kanske hån? Och hur lång tid efter det tills man börjar tänka att det är något allvarligt fel på killen. Och hur lång tid efter det börjar man istället tycka synd om prinsen? Hur lång tid innan man accepterar situationen som en normalitet? Och hur lång tid efter det ska det ta innan man igen undrar om han har något allvarligt fel i skallen?

Ibland känner jag att man egentligen borde syssla med något annat i livet än det jobb man har fast på ett djupare sätt. Jag trivs bra på mitt jobb och har många aktiviterer jag gillar på sidan om. Har man rätt livspartner eller var någon annan tänkt till mig? Hur skulle mitt liv se ut om jag verkligen visste vem jag var?

Ganska kryptisk frågeställning...

Tänkte skriva nåt, men tappade tråden och skippar det nu.

Om du verkligen visste vem du är, hade du antagligen förstått att ens jobb inte definierar ens personlighet.

Fast jag talar inte bara om mitt jobb, det gäller allt jag gör. Och det är inte ofta, det kommer som små flashbacks/uppenbarelser när jag sitter och håller på med något, vadsomhelst. Och jag vet att det inte är något obetydligt som tristes, trötthet eller något annat psykist. Det är som att ödet hade tänkt något annat men min upproriskhet ignorerade eller begrep inte.

Du är ingen. Jag är ingen. Människor kan enligt min mening inte vara någon. Man förändras hela tiden, ifall man har alla rätt. Ifall jag skulle vara "ThemagicpowerofE" nu, är det samma jag om ett år då? Absolut inte. Jaget förändras hela tiden, därför är det enbart idiotiskt att försöka sätta huvudet på spiken om vem man verkligen är. Bli vad du vill, bli vem du vill, gör vad du vill, bli Gud.

EDIT: Du är till utsidan alltid samma person, samma ögon, samma mun etc. Enligt andra person är du fortfarande samma ifall du vill. Folk kan se dig, men bara ytligt. Visa vad du vill vara på ytan så går folk på det. Visa klasskamraten sedan 13år sedan de egenskaper du hade när ni umgicks, visa ytan utav att det är du. Men kan han se vad du egentligen är? Kan han se vad du egentligen blivit?
Nej, det kan han inte. Inte du heller, för om återigen 13år framåt så är du inte samma person heller. Ska du ta reda på det igen, vem du är då?

Jag ser det som att det inte finns något planerat. Livet handlar inte om att ta reda på vem man är men att bestämma sig för vem/vad man vill vara

Är det här rätt jobb för mig? är det här min soul mate? Det handlar, enligt mig, om att välja det som tillfredsställer dig, det är inte så att om du har valt en partner som du planerar att leva med resten av livet, så visar det sig att personen du egentligen skulle leva med finns på andra sidan klotet.
Det finns alltså, enligt mig( återigen), ingenting som är bestämt i förväg.

Ibland har det hänt mig att jag typ har bråttom till skolan och jag ska precis ut genom dörren men jag hittar inte nycklarna, så jag får leta i 1-2 minuter och sedan springer jag iväg. på vägen stöter jag på en barndomsvän som jag inte träffat på flera år och vi börjar träffas oftare. vad hade hänt om jag inte hade behövt leta efter nycklarna? hade jag kanske stött på en lärare från yngre åren eller kanske blivit påkörd av en bil? Det finns alltså inget "det här borde ha hänt"- scenario i varje människas liv, utan det som händer är det som ska hända.

Ditt exempel med prinsen är skapad för att vara fel, just för att vi har en bild av hur och vad en prins ska göra. Det finns ju inget som säger att prinsen inte får vara t.ex. en bagare, han kanske tycker om det och blir glad av det, vem är då du och jag som klagar på det och anser att en prins inte ska jobba med det? För då skapar vi själva det som hela denna diskussion handlar om, nämligen att man föds in i en roll, att man ska vara på ett speciellt sätt, att prinsens liv blir bestämd i förväg....

Kommer säkert att ha missförstått dig då ditt exempel är lite diffust. Men jag gör ett försök, det problem du har ligger latent hos alla människor dvs att vi kan ställa frågan: "vad är jag?" Detta är inte bara en del av en vilsen person utan är nödvändigt för att kunna vara människa dvs att kunna fråga sig själv om sig själv. Du borde inte se detta som ett problem utan se det som en nödvändig förutsättning för att det finns något sådant som människa. Sen om du känner dig osäker och inte vet och tycker att detta är obehagligt då har du insett att det inte är så lätt att vara människa som du tidigare hade trott.

Jag vill rekommendera två pjäser; Henry IV av Shakespeare; samt Livet är en dröm av Calderon, båda dessa är fantastiska inte bara för språket utan även för de insikter om människan som ges. Speciellt den sista har en existentiell poäng som fick mig att se på världen på ett helt annat sätt: Det är bara när man som i en dröm inte tar saker på allvar som man verkligen är fri och det är bara när man verkligen är fri som saker egentligen kan te sig allvarliga.

Återigen, jag tror att jag har missförstått dig men men...

Jag tror min generalisering även rörde vid vad andra kan förvänta sig av mig, vilka konsekvenser får det att jag är fel person på fel plats. Hur mycket gott skulle man istället kunna göra om man var rätt person på rätt plats. osv.

Ibland hör man det uttrycket men det brukar alltid va kopplat till något oväntat possitivt som när någon räddar livet på en annan människa tex. Kan man vara den personen hela tiden tro?

Man är inte nödvändigtvis sitt jobb och jag tror (hoppas) att när man väl kommit underfund med vem man verkligen är så kommer världsliga saker som jobb inte vara direkt viktiga. Självklart är det direkt vådligt för själen att jobba med något man hatar, men jag tror inte att det enda sättet att mätta sig själv är att leva på att göra något man älskar (och vad man älskar kommer man kanske först på när man kommit på vem man är). Det är nog viktigt för sin egen känsla av identitet och hemmahörande att ha något som är "sitt", och självklart kan det vara jobbet; om prinsen är en särdeles skicklig brevbärare så är det hans "grej" och hur mycket värde han vill lägga i det är ju upp till honom, men jag tror att det är nyttigt att ha något som man kan känna tillhör en.

Vidare är det i mycket önskvärt att utveckla en förmåga att, för att uttrycka mig krasst, finna sig i den lott man blivit tilldelad. Det är inte rimligt att alla skall kunna jobba med att förverkliga sig själva och mata sitt ego i något medieyrke och historiskt sett så har våra föräldrar och farföräldrar inte gjort det heller. Trots att de jobbat med till synes triviala och tråkiga saker så har de ju bevisligen kunnat vara lyckliga och levt meningsfulla liv. Detta underlättades kanske av faktumet att det inte var lika lätt att titta på andra människor och jämföra sig själv med dessa, men även om våra möjligheter till detta är större idag, så reducerar man ju sig själv till att sätta sitt eget liv som något relativt till andras.

Det var anledningen till varför jag rekommenderade Henry IV, prins Hal/Henry är i denna pjäs i lag med småkriminella, men han vet att hans sanna jag inte berörs utav hans umgänge. Pjäsen är mycket mer komplex än så och innehåller bland de bästa monologerna som skrivits.

Du slog mig inte som en person som läst mycket filosofi så det känns lite taskigt att rekommendera tunga texter som är väldigt svårlästa men du hade kunnat överväga att läsa Heideggers Varat och tiden i andra avsnittet av denna så skriver han om något han kallar ögonblicket som har en ganska lång historia men han är främst påverkad utav Aristoteles Kairos som är fronesis tidslighet alltså den praktiska visdomens sätt att förnimma tid på som skiljer sig ifrån hur en vanlig person upplever tid på. Den visa upplåter situationens hela komplexitet och kan se unika möjligheter genom att veta precis den rätta tiden för allt. Dess nuvaro är ögonblicklig menar Heidegger då den har övertagit sitt egentliga kunna-vara som ger nuvaron en grund i både framtid/tillkommelsen och varitheten/dåtid detta gör tillvaron både dödlig och historisk på ett speciellt sätt nämligen tackvare dödligheten så får tillvaron öde som inte bara tillhör individen utan tillhör med-varons historia och låter en se historien på ett annat sätt. Jag är ingen expert på detta men exemplet som du gav passar in i detta. Man känner sig kallad utav sitt kunna-vara som tillhör framtiden och framtiden föregår historien då historien ter sig som möjligheter man väljer sina hjältar säger Heidegger nånstans.

Du får ursäkta att det blev lite luddigt men det var ett tag sen jag läste varat och tiden samt har aldrig riktigt begripit femte kapitlet som är jättesvårt. Men jag rekommenderar återigen Henry IV
edit:

Jag glömde: vad andra tycker är jätteviktigt då du aldrig någonsin kommer att kunna bekräfta dig själv, jag tror att om man lär sig att inte bryr sig om vad andra tycker på fel sätt så kommer man fel. Det är en sak att inte bry sig om onödigt prat men att inte bry sig om någons åsikt även om du har skäl till att lyssna till. Återigen du jag eller någon annan kommer aldrig kunna bekräfta oss själva eftersom detta av nödvändighet kräver ett annat subjekt som vi ser att detta ser oss. Självmedvetande kommer inte från oss utan sätts utav ett annat subjekt.

Hm, jag brukar ställa mig själv liknande frågor, men jag är mer nyfiken på att få svar på VAD jag är. Vad är jaget? En observatör någonstans i min kropp och hjärna? Jag kan inte sätta fingret på var eller vad jag är, jag bara upplever att jag finns.

Världen är helt enkelt sjuk min vän.. Prioriteringarna är så att säga fucked up.
Vi har pampar som knappt lyfter ett finger och äckligt rika sen har vi massvis med folk som måste oroa sig för att deras familjer ska få mat på bordet, och kanske måste riskera sin liv för korvören och ingenting... Att det skall vara så jävla svårt att dela med sig... Vi tror vi är så jävla vuxna men tittar vi oss runt omkring så är vi kvar i sandlådan. Vi kan om vi vill, men ingen vill dela med sig av vad man har.. Sjukt samhälle, sjuk värld.