Då försvann 2 år.

Sitter fortfarande lite i chock.. att allt gick över så snabbt, 2 år bara försvann på 20minuter. Kan inte riktigt greppa det. Ska försöka hålla mig kort men måste få skriva av mig någonstans.


Vet inte hur jag ska börja men, varit ihop med en tjej i 2 år nu. Vi flyttade ihop nästan direkt (1 månad efter vi började träffas så flyttade jag in hos henne. Bodde hemma och ville bara där ifrån).

Hon var min första kärlek, första saken / personen jag sa att jag älskar. Tog min oskuld och allt.
Allt vart helt underbart första året, förutom att hon rökte och visste precis vad jag tyckte om det innan vi ens blev tillsammans.

Då jag sett min morfar dö i lung cancer, sett nära och kära bli helt ruinerade för att alla pengar gick till cigg hade jag fått ett enormt hat emot cigg. Hon visste det. Hon lovade att sluta. Speciellt eftersom att hon hade astma.
Hon försökte i flera månader, men efter drygt 1 år efter att vi hade varit ihop så gav jag henne ett ultimatum, ciggen eller mig. Jag orkade inte längre med röken, att må dåligt av att hon röker.. rädslan över att hon ska hamna i lungcancer och att jag ska behöva se det ännu en gång. Vi hade inte direkt bråkat innan detta.

Vi bråkade i 1 dag, men sen slutade hon. Hon rökte då inte alls längre. Drygt 6 månader senare rökte hon igen på en fest. Vi pratade och småbråkade om det, hon lovade att aldrig göra om det igen.


För omkring 9 månader sedan så gick jag och hon igenom det värsta jag / hon varit med om.
Hon blev gravid. Ironiskt nog när vi skulle fixa preventivmedel.

Jag ville inte behålla det, hon ville behålla det men ändå inte.
Vi bråkade ganska mycket om detta, känslorna gick upp och ner.
Hon beslutade sig för att göra en abort och tiden efter det har varit något extremt jobbigt.
Vi har bråkat, då menar jag riktigt bråkat så att det slutar med att någon av oss drog ifrån lägenheten och sov borta. När vi bråkade kom det ofta fram frågan om vi skulle göra slut, ta paus.

Efter denna tiden förstördes något i vårt förhållande. Ingen av oss vart riktigt glada. Ingen av oss skrattade längre. Sexet vart okej men gick ifrån 4 ggr i veckan till 1 gång om ens det.


Vi härdade igenom allt, vi visste att vi skulle lösa det, vi hade varandra och vi försökte verkligen.

För kanske 1 månad sedan bråkade vi ganska stort över ännu en skit sak och där nämnde hon flera gånger att hon undrade om hon skulle bli lycklig med mig, någonsin.
Vi kom över det bråket och blev sams.

Men för 2 veckor sedan så började hon träffa en gammal kompis som hon inte hade träffat på sjukt länge då de blev ovänner. De festade ihop och hon rökte då.
Vi pratade om det även igen, utan att bråka.. jag berättade att jag var sjukt besviken och kände att hon inte respekterade mina känslor.. att hon medvetet gjorde mig ledsen av att röka. Hennes enda svar var att hon var sugen på cigg.

Inget mer med det, jag lät det gå förbi. Några snesteg ibland kan hända vem som helst.

Hon träffade den personen idag igen... och rökte ännu en gång. Denna gången kunde jag inte acceptera det lika lätt.
När hon kom hem och direkt gick in i badrummet och borstade tänderna, frågade jag henne om hon rökte. Hon svarade ja.

Jag blev arg, sårad och kunde inte förlåta det. (Notis: När jag blir riktig arg så behöver jag vara för mig själv för att lugna mig själv. Gillar inte att bli arg och därför stänger jag ut allt och alla en stund.. som ett barn i princip)

Jag bad henne inte röra mig, inte prata med mig för jag tyckte det var äckligt, jag äcklades av tanken att hon rökte, jag äcklades av henne i den stunden.

Hon som vet hur jag blir när jag blir arg, lät mig inte vara. Hon pressade mig och pressade mig. "Men det är ju ingen bigdeal, det var bara en cigg" m.m. Jag svarade inte henne och hon sade "Vill du inte vara ihop med mig eller? Jag vill inte vara ihop med en person som inte kan svara mig och äcklas av att jag röker" eller något i den stilen.

Jag svarade av ren impuls och ilska att "Nej, vi borde inte vara ihop då".
Frågade henne hur hon kunde göra något sånt medvetet, hon vet EXAKT vad jag tycker om rökning. Vi hade snackat om det för 2 veckor sedan som senast. Hon visste att det vart något jag inte kunde acceptera och förlåta hur många gånger som helst, att jag förr eller senare skulle tröttna och göra slut.

Hennes svar var "jag var sugen", hon visste att jag ev. skulle kunna göra slut över att hon började röka igen. Men hennes försvar var att hon var sugen.

Jag tog ett dåligt exempel "Om jag var sugen på att ha sex med en annan tjej, får jag det då?" och när hon frågade mig om jag ville det, så svarade jag i ilska att just nu vill jag det. Dumt av mig. Väldigt dumt av mig som jag ångrar.. jag ville ju egentligen inte det.


Hon bestämde sig att dra till sin syster och sova där några dagar.
Innan hon gick så pratade vi, denna gången visste jag att det vart sista.. det var inga tårar.. ingen vilja att stoppa varandra. Inget (förutom att hon flera gånger sade att nu tänker jag gå men inte gick, men sade ändå att detta är det bästa för oss).

Jag försökte resonera fram ett svar igen men svaret var bara "jag var sugen". Varje gång hon sa det kändes det som att hon stack mig med en kniv. Hon sårade mig medvetet för att hon var sugen. Jag kunde inte förstå det.

Det var som att över en dag hade hennes känslor helt försvunnit. Igår hade vi bra sex och var på kalas hos hennes familj. Skrattade och allt. Visste, vårt förhållande hade varit väldigt ostabilt det senaste 9 månaderna men vi visste fortfarande att vi älskade varandra.

Men innan hon gick så visste jag, nu var det slut.

Så nu sitter jag här i hennes lägenhet, fortfarande i chock och vet inte riktigt vad jag ska göra. Har inga direkt polare att dra till (någon jag kan vara hos någon vecka). Känner mig helt tom i kroppen och förbannad att 2 år försvann för något sånt här dumt, litet och något som kunde undvikas.


ps. det finns såklart mer jag inte hunnit skriva ner, tänkt på.. det finns 2 sidor av historian och jag vet att jag är långt ifrån den perfekta pojkvännen.

Tre saker.

1. Ni dejtade alldeles för kort tid.

2. Ni flyttade ihop alldeles för tidigt.

3. Lika barn, leka bäst.

låt tjejen röka för fan. är väl ingen big deal?

Det finns väl egentligen inget att diskutera så du kanske ska formulera en frågeställning annars slängs nog tråden.

Men i alla fall. Att ställa sådana där ulimatum är inte så begåvat om man vill behålla nån. Hoppas du lärde dig nåt nu.

Nej det är sant. Kanske någon mod kan flytta den till https://www.flashback.org/t364397 Såg den tråden nyss.

Ultimatumet var en bra ide tyckte jag. Hon tyckte också det (enligt henne då hon nästan hade varit rökfri i 1 år snart), fram tills hon började träffa sin gamla polare.

Det här är DITT fel. Och du förtjänar henne inte. Vilket patetiskt ultimatum. Kryp till korset, innan det är för sent (om det inte är det).

Tror inte du förstår hur mycket du förstör genom att försöka ändra på personen du är tillsammans med. Man märker det när man läser din text, att du inte förstår att hennes val att röka inte är kopplat till dig överhuvudtaget. Hon röker inte för att såra dig, eller trots att hon sårar dig. Hon röker för att hon är en vuxen människa som är fullt kapabel att ta sina egna beslut. För att förhållandet ska ha en chans att överleva så måste du släppa denna hangup.

På vilket sätt är det ett patetiskt ultimatum? Om någon man älskar gör något för att försämra sin hälsa, gör att sin partner mår dåligt.. vad det än är (tex. dricker massa alkohol varje dag) är det inte ett rimligt ultimatum?

Låter på dig som att det är knark det är frågan om. Dumfan, ska jag köpa repet åt dig, om du gör resten av arbetet?

Är du efterbliven eller har du något mentalt handikapp? Ingen normal människa reagerar som du gjort pga en cigg.

Enligt mig så ska man ha respekt i ett förhållande.
Det jag inte vill att min partner ska göra, gör jag inte och vice versa.

Men du har rätt, rökning är något jag har extremt svårt för och velat ändra henne. Det kommer jag nog aldrig kunna släppa. (Dont get me wrong, jag har inte försökt ändra på henne på något annat sätt).


Kul att du kallar mig dumfan, vet du inte ens vad nikotin är och vad det gör med kroppen? speciellt emot någon med astma eller ens folket runt omkring dig?

Hur som helst så är det inte därför jag skriver här.

Visst ska man respektera varandra. Men det du gör här är att skuldbelägga henne för att hon gör något som du inte gillar. Uppmuntra henne att sluta istället för att gräla på henne som om du vore hennes farsa. Du har förståeliga problem med rökning pga släktingar som dött, vilket har skapat rädsla, vilket i sin tur skapat ett kontrollbehov. Du måste lära dig förstå att du inte kan skydda dina nära och kära från döden, och att detta ligger bortom din kontroll.

Sitter hon och bolmar i sängen? Blåser rök i ansiktet på dig? Nej. Hon har tagit några cigg när du inte varit med och är sedan helt ärlig med detta när du frågar. Vad mer kan man begära av sin partner egentligen? Det är inte upp till dig att sätta regler över hennes leverne.