Genusdagis hjälper pojkar och flickor

Det man gör är ju just att förbereda pojkarna på skolan och den världen. Så att de kommer kunna få bättre betyg i framtiden.

Jag tycker att Ingemar Gens är intressant att lyssna till. Absolut.

Hur många genusförskolor finns det i Sverige? Jag har ingen aning. De enda jag har hört talas om är just Tittmyran, Björntomten samt Egalia (som dessutom är HBT-certifierad av RFSL). Å andra sidan har jag heller inte aktivt sökt någon information.

Jag själv har två pojkar som går i en högst ordinär kommunal förskola. Här, precis som på många andra ställen, har man själv ingen möjlighet att välja den förskolan man vill. Långa köer gör att man får tacka och ta emot den plats som erbjuds. Ungefär så. Jag är på intet sätt missnöjd med mina barns förskola. Tvärtom. Det här är ett stickspår, visst är det det, jag vill bara påpeka att man som förälder sällan verkligen väljer sina barns förskola (och därmed dess pedagogik) - det blir det blir helt enkelt.

För att återgå till ämnet. Mina barn går alltså i en kommunal förskola och jag upplever att pedagogerna efter bästa förmåga försöker uppmuntra barnens intressen, oavsett om de är pojkar eller flickor. De lyfter fram det som är bra. Peppar och stöttar. Försöker att motverka icke önskvärda beteenden. De lär barnen att fungera i grupp, förstå sig på sociala spelregler och fatta (någotsånär) självständiga beslut och försöka få dem att sedan se konsekvenserna av besluten.

Det är precis det jag önskar att förskolan ska göra. Jag har inte sett att man försöker forma om vare sig pojkar eller flickor (feminisering/maskulinisering) eller att något av könens egenskaper skulle premieras före det andras.

Nu vet jag inte hur arbetet på s k genusförskolor verkligen ser ut men jag upplever att man på mina barns förskola faktiskt försöker att se individen framför könet utan att för den skull ha en genusprofil. Något som de allra flesta vettiga människor faktiskt klarar av att göra - man reducerar inte en människa (vare sig ett barn eller en vuxen) till hennes kön.

Och jag har aldrig någonsin oroat mig över att mina söner kommer att bli sämre vuxna män för att de inte går på en genusförskola. Att de skulle bli socialt inkompetenta tölpar som inte har kontakt med sina känslor och inte i sin tur kommer att klara av att uppfostra sina barn.

Jag tänker att det barn bär med sig hemifrån är långt viktigare för den vuxna personen man en dag ska bli än de få åren i förskolan. Det ligger inte på förskolorna allena att rusta barnen för framtiden. Det är jag som förälder som drar det största lasset när det kommer till att hjälpa mina barn tillrätta i livet.

Mina söner har lärt sig att klä på sig själva, har ett rikt språk, kan uttrycka sina känslor och ha förståelse för andras - den icke genusprofilerade förskolan till trots.