Som de flesta har vittnat om så var det hans körstil och attityd som gjorde honom populär. Antingen vann han eller körde av. Detta medförde att det bara blev en VM-titel, hade han varit mer taktiskt lagd hade det blivit fler. Detta backas också upp av statistiken. Han är två på listan (efter Hannu Mikkola) över WRC-förare med flest brutna tävlingar, hela 60 stycken.
Som värmlänning har jag haft ynnesten att följa WRC på plats sen mitten av 80-talet. Första gången jag såg McRae var jag 13 och stod på Borrsjöns is (SS Mangen, Svenska Rallyt 1992), på den tiden man hade
riktiga nattsträckor. Det hade pratats på rallyradion om en ung skotte som körde hjulen av sin Subaru Legacy och jag blev inte besviken. För djävlar vad det gick brett och på marginalen! Bara det faktum att han som första icke-nordiske förare höll på att vinna var en sensation i sig. Tvåa, 39 sek. efter Mats Jonsson.
Året därpå (då stod jag med farsan vid SS Tobyn) var han också med och slogs om segern. En fin tredjeplats och 28 sek. efter Jonsson och Kankkunen.
Tyvärr tog hans karriär slut för tidigt, i.o.m. att han krävde c:a 70 till 75 miljoner SEK (minns inte den exakta siffran) för att fortsätta köra för Ford efter 2002. Ford nekade och han hamnade i Citroën och fick pisk av Loeb och Sainz hela säsongen. Sen följde en misslyckad sejour i Skoda och tramset i X-games med Pastrana.
McRae är långt ifrån den bäste, men absolut den mest spektakuläre och karismatiske.