Rörelse = Illusion?

Eftersom du verkar vara en ärligt kunskapssökande människa skall ge dig ett någorlunda sansat svar trots att jag har damer i sinnet.
Felslut: Argumentum consensus gentium
Jag tror inte att det är en motsättning. Jag vet inte, det här är svåra saker och jag har inte hunnit så långt.
Vad får dig att tro att livet har uppkommit? Har du observerat det?

Ah, vi fick besök från skole. Välkommen!

Ni behöver inte alls tro på den.
Själen är ingen ny entitet, den är odödlig.
Dumheter!
Vet du faktiskt inte vad är en själ är? Jag trodde det var nåt man förstod "intuitivt".
Förstår du inte det? Kunskap kanske.

Point taken men jag kan inte förkasta en teori om den inte kan påvisas ha brister som en annan teori kan förklara.

Om rörelsen är en illusion och energin är statisk, hur förklarar man då de följder som sker utan besjälad inblandning? Himlakroppars rörelse exempelvis kan ju följas och observeras men saknar (mig veterligen) själ.
Uppkomsten av liv eller liv överhuvudtaget? Det skapar ju iofs intressanta tankegångar men har livet inte haft någon uppkomst betyder det ju att det inte finns någon plats övers för universumens födelse och utveckling eller för sin del egna följder. Skulle förändringar ske så kräver det ju en yttre kraft som fixar detta (himlakroppars rörelse, väderomslag, dag- o nattcykel), hur överensstämmer det med kvantmekanik o teorier om kaos?
Om vi bara snackar observerande av liv i allmänhet, cogito ergo sum, för att fortsätta på den latinska banan.

Och ja, jag är kunskapssökande och jag tycker det är en intressant teori du lägger fram men jag har bara svårt att köpa argumenten. Jag kan liksom inte finna några belägg som stödjer på, varken, accepterad vetenskaplig fakta eller egna filosofiska teorier. Som sagt, jag kan inte förkasta det jag håller som fakta förrän någon pekar på brister i dess teori eller praktik som dessutom på ett rimligt sätt själv kan besvara bristerna.
Men fortsätt gärna att utveckla, det är en intressant tanke.

Vad är det du säger? Vore det inte krut om du hävdade att du inte kan omfamna en teori om den inte kan påvisas ha brister (som en annan teori kan förklara)? Jag utgår ifrån att du i verkligheten menar "omfamnade"? Tänk igenom det! En sådan invändning är nämligen dunder - bara tanken får mig att börja frusta av upphetsning.

Jag tror att vi måste anta att allt är besjälat och att det åtminstone i ett kosmologiskt perspektiv på något sätt kan bli aktuellt att förstå själen som självrörare. Men det här är som sagt mycket svåra saker och jag är fortfarande lite dålig på det. Dock - för att besvara din invändning. Du förutsätter tydligen att det finns kausala samband i naturen. Hur vet du det? Det finns ju ingenting i den enskilda sinnesförnimmelsen som säger att en orsak-verkan-relation är för handen - det enda du ser är exempelvis en biljardboll, i nästa ögonblick ser du en annan biljardboll etc etc. Du ser inte ens stöten, och även om du skulle se den ser du ändå inte - "orsak-verkan". Det enda du ser är en boll stöter till en annan: var är "orsak-verkan" relationen som du talar så vitt och brett om?

Nja, snarare att om jag ska omfamna en teori så kräver jag att den ska, åtminstone delvis, kunna styrkas av andra teorier. De brister jag tillåter en teori att ha (för att jag ska kunna omfamna den utan att den stör min världssyn) är de brister den har för att kunna implicera andra teoriers i sin egen teori. Exempelvis kemins ofårmåga att förklara fysik och tvärtom. De två vetenskaperna motsäger inte varandra, samexisterar bra och kan delvis styrka varandra. Det finns liksom inget som motsäger den ena teorin/vetenskapen i den andra men de saknar en enig formel för att kunna räknas in som samma teori.

Det jag syftar till med orsak-verkan är två saker. Den första omständigheten jag räknar detta till och som inte motsägs av din teori är en medveten handling som förändrar omgivningen. Exempelvis så vet jag (empiriskt som du säger) eller åtminstone upplever det som jag vet att när jag stöter den vita bollen så kommer den röra på sig, jag hör det, jag ser det, jag känner det och av erfarenhet kan jag förutsäga samma verkan med största sannolikhet om någorlunda lika omständigheter uppstår igen.
Rent logiskt så förutsätter jag samma verkan (under rätta omständigheter) då jag räknar med en kraftomvandling, flyttar den ena bollen på sig tack vare min medvetna inverkan och energiomvandling så ser jag inget som motsäger detta, eller iallfall som inte inkräktar på min världsuppfattning mer än ett oändligt antal statiska universum.
Den andra omständigheten räknar jag som rent kemisk/fysisk, kemiska omvandlingar, inverkan på andra kemisk materia. Jag håller detta högre än andra teorier då det går att räkna ut mattematiskt och det går alltså att förutspå verkan, tills man kommer ner till kvantnivå.

Men ärligt så anledningen till varför jag har svårt med just teorin om statiska universum är för att den egentligen motsäger just kaosprinciperna och den kvantmekanik du talar om försvinner om man ser det ur ett större perspektiv. Kaos följer inga regler, den är regelskaparen men jag har svårt att kunna acceptera detta med de statiska universumen, enligt kaosets logik borde för eller senare eller åtminstone finnas möjligthet för att uppstå en icke-statisk följd. Det kaos du talar om är i en kontrollerad form om man ser det från en tillräcklig distans. Det öppnar ju iofs möjligheten om den gudomliga inverkan...

huvida något rör på sig eller står still är ju subjektivt och beror på var betraktaren befinner sig, har man en järnklump på ett bord och hettar upp den så ligger den ju still om vi betraktar klumpen från vårt perspektiv... om vi placera oss inuti klumpen på molekynivå så hade den absoult inte varit stilla. På samma sätt kan man kanske se universum, om rörelse = energiomvandling , all energi i universum är konstant så skulle universum, om vi betraktade det "utifrån" så stå helt stilla, på samma sätt som järnklumpen... om vi nu vidare antar att uber-universum befinner sig i ett 11-dimensionellt jämvikttillstånd så kan man ju faktiskt påstå att allt står helt stilla.

Teorin påminner om något jag läste i en bok om kvantfysik. Jag minns inte vad den hette men teorin - som enbart ägnades ett par sidor - gick ut på att eftersom inget kan förutses på kvantnivå så skulle rörelsen vara en illusion och hela universum stod still i tiden. Vi som varelser med ett system - till skillnad mot kvantpartiklar - skulle uppleva det som att tiden går eftersom vi studerar, noterar och lever i de stora systemen.

För att två teorier skall vara sanna räcker det inte med att de internt har förklaringsmodeller som är kongruenta. De måste vara ( i princip ) falsifierbara. Vad det gäller naturvetenskaperna måste det fundamentalt sett gå att med argument vederlägga förställningen om att vi har direkt kunskap om sinnesförnimmelsernas innehåll. Vi faller tyvärr tillbaka på tro om vi allt för dogmatiskt tror det som sinnesfönimmelserna förmedlar.


Men hur upplever man då en relation? Om dina trosföreställningar bygger på empiriska observationer; hur kommer det sig att du upplever det
som om det skulle finnas relationer som ex. orsak-verkan? "Relationen" verkar ju inte finnas i själva "observationsmaterialet" vare sig det är
en biljardboll eller en sten som sparkas till. På något sätt tycks det som om idén om en relation måste förutsättas. Men det kanske finns inneboende idéer?


Allt skulle vara slumpmässigt eller hur? Tänk dig en triangel - är den också ett resultat av slumpen? Är det inte snarare så att triangeln, eller idén om en triangel är evig.

nu har jag inte läst allas inlägg, men om någonting ökar farten då? hur kan då illusionen ändras likadant, till samma universum för alla som ser det?