Köp någon mysig lampa med färgglatt sken, t.ex. orange, och håll dig undan för skräckfilmer.
Men räcker inte vetskapen om att inget kommer hända till? Jag var ju själv mörkrädd som barn men i 12 eller 13 års åldern då min lampa behövde bytas, men det var jag för lat för och efter några nätter i mörkret vänjde jag mig och nu kan jag inte sova bra om det inte är mörkt. Dock så kan man ju faktiskt vara rädd efter det med, det jag gjorde då samt under de dagar jag avvänjde mig var att dels:
Konfrontera skiten ur mörkret, var en man! Jag låg vid kanten och var hela tiden rädd för skiten bakom kanten, är det ett ansikte där? Jag föreställde mig ibland nån jävla insekt eller något från en skräckfilm, lösningen var att känna efter, jag sträckte ut handen där jag helt enkelt föreställde mig att något skulle kunna komma fram, jag reste mig upp och hivade ner skallen och kollade bakom kanten, livsfarligt ifall något hade varit där, men inget var ju där.
Kanske den bästa tekniken var den andra: När jag kände mig lite rädd, som efter en skräckfilm eller annars med då det förekom; Jag föreställde mig mig själv, liggands på en vit säng, fast helt i sten och bara som en upphöjd platt sten jag sov på i ett helt vit rum utan öppningar, allt var ljust och vitt och jag låg i mitten med slutna ögon. Då verkade det ju löjligt, jag visste ju att det precis som i det vita, ljusa rummet som jag låg och sov att det inte fanns något, precis som mitt rum, jag hade visserligen fönstret uppe men vafan, skulle en björn klättra in där och döda mig eller? Givetvis inte.
Att ligga och vara rädd i det vita rummet var ju bara löjligt så jag sket i't och var inte rädd längre.