Arrogans i vetenskapen. Finns den? Är det bra eller dåligt?

Jag vill gärna fördjupa i en frågeställning som jag (lite löst) funderat på länge.
Har inte hittat annan tråd där detta skulle platsa, om så är fallet kan mod. flytta tråden.

Jag upplever en arrogans inom vetenskapen, eller rättare sagt, hos vissa
vetenskapsmän med en attityd som ungefär utstrålar: ge oss tillräckligt mycket med
pengar och tid så ska vi förklara allt för er".

De tankarna jag gjort mig är:

- Är det självbevarelsedrift? även om vetenskapsmännen innerst inne vet att
de inte kommer att kunna förklara allt, så är det bra om pengar fortsätter att strömma in.

- Är det för att det är bra för vetenskapen om vetenskapsmännen har en aggresiv attityd kommer de att kunna prestera mer, fast man innerst inne vet att det är en utopi.

- Vad är det som säger att människans hjärna har öht kapacitet för att någonsin förstå hela universum? och varför hör man aldrig en debatt om ämnet.

Jag kan tänka mig att detta är ett ämne som har diskuterats och skrivits hyllkilometer om men jag har inte hittat något med hjärnan #2 (Google).

Vill gärna höra era tankar och referenser till material som behandlar detta.

Det är klart att det finns arrogans. Det har alltid funnits arrogans inom vetenskapen, långt innan det var ekonomiskt lönsamt att vara vetenskapsman.

Ett exempel: Aristoteles fysik accepterades ända in på 1600-talet, alltså i ungefär 2000 år, enbart genom att han var en så stor auktoritet. Många av de felaktiga påståenden han gjorde kan vem som helst konstatera enbart med ett par stenar och ett tidtagarur. Men ingen testade hans påståenden (ex.vis. att ett kg faller fortare än två kg) praktiskt utan utgick bara ifrån att han helt enkelt inte kunde ha fel.

Ak.fil. -> Fil.

/Mod

Det är absolut så att många vetenskapsmän är arroganta. Det finns hur många exempel som helst där till exempel matematiker avfärdat bevis enbart på grund av följderna dessa skulle få, och inte baserat på bevis.

Dock är de flesta vetenskapsmän nyfikna och öppna, det hör liksom till den vetenskapliga metoden att inte avfärda (eller bekräfta) en hypotes utan bevis. Dock kan många vetenskapsmän verka ganska arroganta, eftersom de antar att outbildade personer som klampar in på deras område inte kan någonting. Vilket de oftast inte heller kan.

Klappa har en rätt bra poäng där på slutet. Jag tror säkert att de flesta vetenskapsmän är betydligt mer öppensinnade och toleranta än genomsnittspersonen (trots allt är det ett vetenskapligt framgångsrecept), däremot så hamnar man nog lätt situationer där man är eller kan upplevas vara arrogant. Om en person med en lång akademisk karriär bakom sig och som har enorma kunskaper om just sitt område ska diskutera någonting inom detta område med en vanlig människa så blir det lätt så att akademikern börjar påpeka smådetaljer och rätta den andra personens kunskapsluckor, och är då den personen akademikern rättar inte tillräckligt öppensinnad och tolerant uppfattar denne lätt akademikern som arrogant. Sen är det naturligtvis också så att det är svårt att diskutera någonting med någon som inte har i närheten lika stora kunskaper och referensramar som du själv har, det blir lätt så att man får en arrogant ton.

Angående vetenskapliga utopier så är jag övertygad om att man måste sikta högt för att komma någonstans. Tyvärr är det så att man inte lär sig någonting om man inte försöker lära sig någonting, och från den utgångspunkten så vore det förödande för vetenskapen att sluta drömma.

Japp den finns och den har en biologisk förklaring.

Den med starkast världsbild är oftast den som dikterar villkoren, om den klarar att argumentera för sin världsbild utan att vika sig, så det krävs en stark världsbild och en stark personlighet.

Att ifrågasätta någons världsbild är att utmana om status. Jag vet mer, bättre, jag är bättre lämpad att leda flocken.

Denna utmaning måste man trycka ner, förlöjliga och spotta på, om man inte vill förlora sin plats i hierarkin. Vi människor känner det som att vi förlorar status av att få världsbilden ändrad.

Alla män är programmerade till att göra allt i sin makt att inte förlora status. Därför kommer det uttrycka sig som arrogans, där någon som ifrågasätter blir förlöjligad i extremer.

Om du vill ha ett exempel så kan du ta personen som sade att jorden var rund. Han ifrågasatte hela den tidens världsbild, utifall alla hade hållit med honom så hade han vunnit extrem status på att det var han som kom på och visade ALLA hur fel dom hade.

Då förlöjligar han alla som förut hade makten(kyrkan osv).

Det är synd att vi har detta primitiva behov av status då det förstör väldigt väldigt många diskussioner, med diverse pikar, påhopp och att folk gör allt i sin makt att förlöjliga motståndaren så att ingen tror på honom.

En sak man också kan se är att ju större chans det är att den nya världsbilden kan vara korrekt, ju värre och känslomässigare blir påhoppen.

Man vill inte att det ska vara så, därför självförnekar man det hårt.

Det är helt rätt att vetenskamsnän många gånger är arroganta gentemot mindre utbildade människor men min tes hade en annan vinkel okså och det var att öht i den vetenskapliga debatten ser man aldrig ett ödmjukt uttalande om att KANSKE människans intellekt inte räcker till för att förklara hela universum. Personligen tror jag inte att det räcker hela vägen.

Vi kommer att förstå mycket men inte allt. Det man hör (theory of everything) är ge oss tid + pengar så ska vi förklara allt för er.

http://en.wikipedia.org/wiki/Theory_of_everything

Ditt inlägg går in lite på psykologi tycker jag... hur som helst...
Arrogans. Mjo, det kan säkert hända. Dock så har arrogans ingen som helst påverkan för hur sant något är inom vetenskapen.
Är arrogans bra eller dåligt? Så länge forskningen utförs på ett korrekt sätt bryr jag mig egentligen inte ifall folk vill vara arroganta. Forskningen måste alltid följa vissa ramar, oavsett hur arrogant man känner för att vara. That's why science it's great!
Sedan att forskares "arrogans" retar upp religiösa fundamentalister kan jag förstå, men det lär inte förändras.

Kort och gott: arrogans kan vara bra som "motor" för forskningens fortskridande.
Det kan vara dåligt p.g.a. att det retar upp folk som anser att det är fel att vara arrogant inom vetenskapen.

Din tanke om att hjärnan begränsar vår kapacitet att förstå allt är intressant... jag tänker på t.ex. "den fjärde dimensionen", som på ett bra sätt förklaras av Carl Sagan i "Cosmos". Finns på youtube.
Mvh