Varför ses det som ett nederlag att ha fel?

Sokrates önskan att han har fel ( bortsett från det rent metodiska ) ger kanske en fingervisning om att det kanske inte är uteslutande trevliga saker vi finner i den esoteriska delen av Platons filosofi ( eller filosofin )

Å andra sidan så var det puritanernas hårdnackade vilja att disktuera och undersöka allting som delvis lade grunden till den moderna vetenskapen.

Dock så gjorde de sig skyldiga till häxbränningarna i Salem. Vilken då esoterik? Tübingenskolan?

I många situationer är det inte pinsamt att ha fel. Om du t ex ska spela golf första gången och håller klubban fel - ingen har någonsin instruerat dig - och så säger någon som vet att du aldrig fått lära dig, till dig hur du ska hålla klubban, då antar jag att du inte skäms. Däremot om t ex två politiker debatterar med varandra en lång stund om en sak, blir det pinsamt om den ena skulle haft fel och stått och tjatat om saker som var grundade på faktafel som han "borde" ha känt till. I det senare exemplet blir han sedd som korkad och okunnig, och i det första exemplet reagerar man inget särskilt eftersom han inte kunde veta bättre, samt för att han inte argumenterade emot.

Alltså: Ju mer man argumenterar emot och ju mer man "borde" veta rätt, desto mer pinsamt blir det att ha fel.

Det kan mycket väl vara dåligt att ha fel, särskilt när liv står på spel. Däremot är det ganska harmlöst att komma med felaktig information i alldagliga situationer. Det pinsamma skulle jag tro, ligger i att man har blivit övertygad om en sak som visar sig vara fel. Mer specifikt så är det alltså att man "har gått på" någonting, man har låtit sig bli lurad. Det är dock mycket förståeligt och högst naturligt, men obehagligt uppenbarligen.

Personligen är jag av uppfattningen att jag bör tro på det mest troliga/logiska fram till att något mer troligt/logiskt dyker upp, utan att för den delen hävda att det är så. "Det enda jag vet är att jag ingenting vet" eller något i den stilen är ett väldigt lämpligt förhållningssätt till omvärlden.

Allt bottnar i det mänskliga egot, den konstanta strävan efter att vara bättre än alla andra, istället för att fokusera på sin egen utveckling.

Spelar antalet åhörare någon roll?


Ponera att du blir motbevisad och erkänner att du har fler. Känns det värre att behöva erkänna felet inför en stor grupp än bara en person?


Eller kan det kännas stort att våga stå för att man hade fel inför flera människor?

Visst gör det. Jag tror att du skulle våga göra mer framför en person än exempelvis en hel grupp som är publik - fördelarna är solklara i detta fallet (beror givetvis på vad du har fel på dock).

Varför det ses som ett nederlag att ha fel?
För att man ofta identifierar sig med sina idéer. Många tar det personligt om deras idéer blir ifrågasatta och reagerar med irritation. I min mening är politiker den mest enfaldiga gruppen i samhället. De är gruppen med störst ego - som bygger sin identitet nästan helt och hållet på sina idéer.

Ett mycket mer konstruktivt sätt vore att reagera positivt när man blir motbevisad för då har man ju i alla fall lärt sig något!

Som flera andra redan har sagt så har det troligen att göra med det mänskliga egot. Jag märker hur vanligt det är med människor som hela tiden måste ha en åsikt om precis allt. Dessa människor skulle aldrig kunna förmå sig att säga "ok jag har ingen åsikt om detta för jag vet inte tillräckligt mycket om det". Dessa personer som är besatta av hela tiden föda sitt ego och de skulle aldrig kunna acceptera att de inte skulle vara expert inom varenda jävla område.

Befriar man sig från egot (går ju givetvis att ta det olika långt) så inser man att det ger än mer att ha fel och lära sig något nytt. Att sprida kunskap och upplysa andra är givetvis inte fel, det kan också vara en bra känsla men ur ett större perspektiv ger det en mer att få nya lärdomar om denna fascinerande existens.

Synd bara att merparten av åtminstone västvärldens folk inte inser detta utan istället ständigt kör en meningslös kamp om att slicka sitt eget ego i anus.

Bästa sättet att möta människor med ett stort ego (de som behöver ha rätt om allt) är helt enkelt att vara lugn och avslappnad och inte ge någon negativ energi åt diskussionen. På detta sätt är det inte jobbigt att argumentera med en sådan person heller eftersom det kvittar för en själv vad utgången blir.

Extremt träffsäkert inlägg. Det här med folk som alltid ska ha en åsikt tycker jag är en förmåga vissa äldre förbittrade personer har (de som använt ego som försvarsmekanism under lång tid?) men min generation är största ego-runkarna i samhället om man ska tala narcissism. Vi tidiga 90-talister är ett gäng egocentriska anglofiler Alltså på riktigt. Menar det.

Om förloraren lär sig mer utav sin förlust än vad vinnaren lär sig av sin vinst så kan man ju se förloraren som den största vinnaren, eller hur?