Jagad/förföljd/fast/obekväm

Tjena! Jag är en till synes glad kille i tonåren som lever ett någorlunda normalt liv och har en bra familj med en bra uppväxt. Helt vanlig kille liksom. Vad skulle kunna vara fel med mig? Jag e ju som alla andra?

Nej. Så enkelt är det inte. jag har under den senare tiden, speciellt det senaste året, börjat känna en större känsla av obehag inom mig, jag känner mig som fast i e cell på något sätt, fångad, tillbakahållen. Jag brukade må bra av att vara ensam, nu är det jobbigare än någonsin. Jag skiljer mig otroligt ogärna från vänner och trots att jag hatar skolan masar jag mig dit för att få mänsklig kontakt för att kunna få tanken från mig själv, och fokusera på annat, men det funkar sådär. Jag känner mig hela tiden förföljd. Inte så att jag nojjar för att någon följer mig, men jag har den känslan, när du vet att någon tittar på. Den form av obehag lever jag med dygnet runt, förutom när jag kan sova.

Jag är otroligt energisk och är väl på gränsen till ADHD beteende mest hela tiden, men jag känner att denna känsla på senare tiden har börjat leka med mig, jag kan må bra en dag till att må så pass dåligt ibland att jag knappt klarar av vardagen.

Det enda sättet jag känner som verkligen får mig att slippa denna känsla för ett tag är egentligen droger, de gånger jag har provat weed eller alkohol. Det är som att jag kan släppa denna känsla för ett tag.

För ett par veckor sedan fick jag även en läskig upplevelse, jag satt still, på en skola en mörk regnig kväll ensam, tog en promenad för att släppa tankarna. Detta fick mer en motsatt effekt, för just som jag satt där i regnet fick jag en otroligt stark känsla av att någon skulle komma mot mig runt ett hörn, vanlig orolighet ni vet. Men detta eskalerade, jag började gå bortåt, skyndade mig mer och mer, tillslut halvjoggade jag nästan, och då kände jag att rädslan nästan fick mitt sinne att vara utanför mitt huvud, en 20-30cm framför mitt ansikte, och allt kändes lite suddigt/vitt. Tillslut sprang jag hem allt jag kunde till mina polare igen.

Detta skulle dock kanske kunna vara en psykos från att jag hade rökt på dagar tidigare.

Detta kan säkert viftas bort som tonårshormoner, och vad vet jag, kanske är det det.

Men jag ville skriva av mig, som ett sätt att bearbeta känslan, och få någon form utan umgänge, mitt i nattens tystnad och ensamhet.

Tack för att du lyssnade/läste

Det låter som om du skulle kunna lida av vanlig ångest. Prata med någon i din familj och förklara hur du känner så får du säkert hjälp och stöd med att söka en läkare. Det finns mycket bra mediciner och även terapi som säkert skulle kunna hjälpa dig. Tror att det är viktigt att du tar tag i detta så snart som möjligt för ångest kan vara mycket påfrestande och det är nog lättare att bryta innan det hunnit bli allvarligare. Hoppas du får bukt med det så att du kan må bättre snart! Lycka till!

Jo jag har varit runt på ett annat forum också där de trodde att det kunde ha att göra med milda till svårare varianter av begynnande paranoia. Det hjälpte ju inte riktigt att känna sig lugnare, känns bara som att folk skulle vifta bort det eller inte ta mig på allvar om jag nämnde det.. Har gjort några halvhjärtade försök till att prata med vänner men de verkar inte förstå vad det rör sig om på riktigt..