Sigurd Agrell

Men centralsolen var Sigurd Agrell. Han var en man, värd både att se och höra. Finlemmad, med ett litet, blekhyat ansikte i skäggets svarta vildskog, omgivet också av böljande, svarta lockar, som ingen vågade kalla poethår; ty det var vetenskapsmannens hår, det framhöll han uttryckligen och med högmod. Men ändå var han poet (fastän docent i ryska), en snidare av sonetter, lika utmärkta av parnassisk formkyla som hans temperament av zigenaraktig hetta. Om han än tumlade skenbart osäker och ljusblind i realiteternas dagsvärld, var han samtidigt vaken och alert bakom de spöklika brillorna. Han var något mittemellan en uggla och en vessla. Som klättrare på pelarna i Grands kafé var han utan konkurrens. Och även i andra hänseenden en heros. Alltid färdig till ripost, dristade sig denne värmlänning t. o. m. att uppträda mot ”den lundensiska massan”.

Det estetiska kotterit hade superat i matsalen på Grand, och med högresta liljor i händerna, liljor som rövats från borden, begåvo vi oss nu till kafét i prerafaelitisk högtidlighet. Vi borde ha underlåtit det. Det uppstod ett hoande och buande ur de lägre regionerna, inte ett roat hoande och buande, utan ett sådant, som bottnar i sedliga impulser. Jag lyfte min lilja, gripen av hybris, och tilldelade en av de moraliska ett (tyvärr endast ur andlig aspekt) förintande slag, en estetisk upercut, över den breda nosen. Det var obetänksamt. Hoandet och buandet upphörde nästan genast, men däremot kunde vi iaktta, hur det skickades en budkavle från bord till bord, och på ett skrämmande tidigt stadium, redan innan den sista ljusvarningen givits, var lokalen absolut tom – så när som på oss. Vi misstänkte vad som väntade, och när vi trädde ut på trappan funno vi planen framför hotellet överfull av studenter, eldade av uppsåtet att ge mig kollektivsmörj. Kanske kan man förstå det, kanske kan man också gilla det, det beror på livsåskådningen. En poliskonstapel, som strömmat till, tog sig an min fysiska värdighet, och med två andra poliser, som sällade sig till den förste, på var sida, lotsades jag oskadd till Sigurds diktarlya. Här tog jag min slutliga betäckning – jämte de andra skönhetskollegerna. Men på gatan urladdade sig det sedliga raserit.

Sigurd trädde fram till fönstret och slog upp det.

- Vad önskar den lundensiska massan?

- Vi vill docenten Agrell ingenting ont, men Malmberg ska utlämnas.

- Om den lundensiska massan föreställer sig, att jag utlämnar en person, som är uppifrån, så bedrar sig sagda massa. Rymmen fältet!

Han ryckte upp den laddade revolvern han gärna bar på sig och avsköt tre skott i nattrymden.

- Nu hör massan vad den har att vänta. Malmberg skyddas av agrellska kanoner. Pass upp för Värmlands artilleri!

Han stängde fönstret.

En annan angenäm gäst på Grand var den ganska nyutnämnde professorn i slaviska språk Sigurd Agrell. Han såg själv ganska ”slavisk” ut med sitt långa svarta helskägg och han var en mångsidig begåvning: en framstående vetenskaplig forskare och en fin poet. Dessutom hade han en rolig och ibland egenartad humor som gjorde honom mycket omtyckt i studentkretsar.

Agrell hade i vänners lag ätit en innehållsrik lunch i den fina matsalen. Alla satt kvar och lyssnade på Agrells originella berättelser långt in på eftermiddan och med punschhalvor i ishinkarna beströdda med grovt salt för att öka kylan. Plötsligt öppnades dörren till entréhallen och in troppade ett tiotal handelsmän – mest halvfeta handelsresande som var påtagligt oakademiska – och alla hade en tulpan i knapphålet.

Synen fascinerade Sigurd. Han försvann från bordet och vandrade tvärs över Klostergatan till blomsterhandeln Iris. När han kom tillbaka därifrån hade han stoppat en tulpan i jylfen. Det såg rätt originellt ut på en professor. I matsalen klättrade han sen upp på en av kolonnerna varvid jylftulpanen krossades och föll såsom vissna löv till mattan. Uppe på kolonnen förkunnade han med hög röst att han var ett pelarhelgon.

En dag satt han ensam kvar i finmatsalen efter en annan omfångsrik lunch och rökte cigarr med trötta halvslutna ögonlock. Cigarraskan föll ner i hans skägg. Han väcktes av en beskäftig student som stod vid hans bord och upprörd ropade:
- Professorn, professorn, det brinner i professorns skägg!

Sigurd öppnade det ena ögat och sa:
- Jag vet det. Därför har jag anlagt moteld.

En glad afton hade vi haft mycket roligt med Sigurd Agrell som hade varit i högform och läst dikter och berättat om runor och talmystik och allt möjligt. Kvällen blev mycket sen och slutade uppe i ett av resanderummen där Sigurd småsov till en kvart över sju på morgonen. Då ville han gå hem och jag och en annan vän måste stödja honom – en under var arm. På detta sätt snubblade vi ner genom Grönegatan och passerade Katedralskolan och närmade oss Gyllenkroks allé där Sigurd bodde.

Just då närmade sig två skolynglingar som visade sig va Sigurds egna barn på väg till Katedralskolans morgonbön. Sigurd hejdade vårt bärande och stannade och ansåg att han borde yttra nånting till sina gossar. Medan vi höll honom stadigt upprätt lyfte han sitt högra pekfinger mot sönerna och sa:
- Varen flitige!

Några personer kommo en afton vandrande över Lundagård. Till sin överraskning hörde de då uppifrån ett högt träd kraftiga tjut, upphävda av en i dess krona klättrande man. Plötsligt sågs denne med huvudet före från en utskjutande gren falla ned mot gräsmattan. Då de återkallat honom till medvetande och upptäckt, att mannen var den lärde och populäre professor Agrell, tillfrågade de honom, vad anledningen kunde vara till hans egendomliga uppträdande. Stammande svarade han härtill: ”Jo, jag lekte jag var en vrålapa, och så skulle jag hänga i svansen.”