Kriga mot sin familj. Tysk-amerikaner och Italien-amerikaner under WW2?

I början av 1900-talet var många amerikaner första eller andra generationens invandrare. Den största gruppen av dessa var tyskar och även en betydande andel var italienare. En sak jag har funderat på ett tag är hur de såg på kriget mot Tyska riket, både i första och andra världskriget, och mot Italien under andra.

Jag menar, att kriga i sina forna hembygder mot kanske rentav släktingar eller gamla vänner känns inte vidare lockande, ur min synvinkel åtminstone. Hur såg dessa amerikaner på kriget?

Löste de detta med att dem med tysk och italiensk härkomst i första hand fick slåss på stilla havsfronten? Eller var de redan så amerikaniserade att de struntade fullständigt i sina forna hem. Alternativt att de i första hand såg sig som sachsare, sicilianare osv. att ett krig mot det förenade Tyska riket och Italien inte tog lika hårt? Fri spekulation naturligtvis från min sida.

Förrädare enligt mig.

Speciellt under första världskriget borde det varit ett stort problem.

Lojalitetsproblem hos amerikaner med tyskt, italienskt och japanskt påbrå
var ett ickeexisterande problem.

Redan under vkI så bytte många "tyskamerikaner" namn till mera anglosaxiska,
t.ex. från Müller till Miller, Braun till Brown o.s.v.

Under vkII så var amerikaner med japanskt ursprung den folkgrupp som i högst utsträckning
tilldelades tapperhetsmedaljer, medan kriget till stor del leddes av "tyskamerikaner",
med t.ex. Eisenhover som ÖB för de västallierade i Europa,
Spaatz som ledde bombkriget mot Tyskland o.s.v. o.s.v.

Absolut det var relativt vanligt, man ska inte glömma bort att Tyskar är den största immigrantgruppen till USA. Dock har Tyskar kommit under lång tid till USA och kanske mer var Bayrare eller Preussare än specifikt Tyskar...

Vet bäste ormen något mer i frågan om varför japaner i fråga var så duktiga soldater i amerikanska armén? Bläddrade i lite böcker och av vad jag uppfattade, visade det sig att somliga japanska soldater inom militären under vk2 höll mycket hög klass. Däremot gick författarna inte in på det speciellt mycket.

Offervilja och individens underkastelse av kollektivets bästa
var grundbultar i den japanska kulturen, så de japanskamerikanska soldaterna saknade inte
de kulturella förutsättningarna för att uppvisa stor offervilja
även om de alla var 2:a, 3:e och 4:e generationens amerikaner.

Därtill så brann många amerikaner med japanskt påbrå (inte olikt tyskamerikaner under vkI)
av en intensiv vilja att visa att den enda nation som de var lojala mot var USA.
Det japanskamerikanska 442:a regementet bestod t.ex. enbart av frivilliga,
och trots att japanamerikanerna bara utgjorde några promille av befolkningen,
så fick de 5% av de CMH som delades ut.

Fast Japaner internerades i USA. Den enda folkgruppen? Och tjänstgjorde i segrerade enheter sk Nisei-förband. Dessa förband var mycket riktigt de mest dekorerade.

Tjänstgjorde andra asiater under andra världskriget i USA´s styrkor. Det fanns ju en stor kinesisk befolkingsgrupp? Latinamerikaner fick tjänstgöra i vanliga förband men verkar vara underrepresenterade. Windtalkers och Ira Hayes har ni nog hört talas om?

Var det inte så att de allra flesta japanamerikaner(fint ord!) sattes i koncentrationsläger i USA?

Filipinos tjänstgjorde i mycket stor omfattning.

Minst en kvarts miljon tjänstgjorde i USA:s krigsmakt, på ett eller annat sätt.

Filipinerna genomgick en gradvis självständighetsprocess när Japan invaderade öarna 1941,
så huruvida soldater som tjänstgjorde i den filipinskamerikanska armén (PCAUS) på filipinerna
var amerikanska soldater kan diskuteras.

Därtill så uppstod det lokala motståndsrörelser,
som ofta stod under befäl av officerare från den PCAUS*.

Filipinos från USA tjänstgjorde både i segregerade och integrerade förhand,
där de segregerade förbanden
(från början en bataljon, men till slut p.g.a. mängden frivilliga en division)
mycket väl kan ha stridit lika väl och blivit lika väldekorerade som 442:a regementet.
Tyvärr så är dock väldigt lite skrivit om de filipinos som tjänstgjorde under kriget,
och de behandlades efter kriget mycket illa,
då de till skillnad från alla andra grupper som tjänstgjorde
i USA:s krigsmakt, inte fick någon ersättning.

Kineser bosatta i USA tjänstgjorde även de i stor omfattning,
men då befolkningsgruppen bara var på lite mer än 100'000 individer,
så syntes det inte särskilt mycket.

De tjänstgjorde till stor del inom USAAF, notabelt på den kinesisk-burmesisk-indiska fronten.


(*) Mest remarkabel var kanske civilingenjören och reservofficeren Wendell Fertig
som nog får räknas som 1900-talets främsta gerillaledare.
Vassare än t.o.m. von Lettow-Vorbeck och Prabhakaran.

http://en.wikipedia.org/wiki/Wendell_Fertig


De som bodde på Hawaii och västkusten internerades
under 2 till 2&1/2 år.

De sattes i fångläger som ett tänkt/imaginärt hot mot mot statsmakten. Precis som judarna i tredje riket, tyskarna i Sovjetunionen, tyskar+italienare i Storbritannien etc..

De som åkte ut för att kriga hade knappast mycket tysk resp. italiensk identitet i sig mera.

Nja en liten skillnad var det nog.... Duscharna i Tyskland var otrevligare än i de andra länderna.... För judarna alltså...